det blev advent

Ja. Trots sjukdom och elände blir det första advent hos oss också. Jag dras dock fortfarande med feber och allehanda andra mindre trevliga symtom, så det har varit aningen tungrott. Samtidigt gnager det ju i mig för allt som jag hade tänkt inför första advent. Att göra med flickorna. Förra året var jag ju mitt upp i praktik och i år är det ju också Disas första.

Nåväl. Två adventsstakar är pyntade. Gardiner, stakar och stjärnor på plats. Dessutom blev det bullar mot kvällen. Och därefter var krafterna slut.

Tack min älskade man som ställt upp mer än någonsin. Jag kan helt ärligt säga att den här febern är milatals resor värre än att föda barn. Och då också Eiras maratonförlossning inräknat.

inget lugn

Något lugn hemma på Mattisboberget blev det inte även om allt är fortsatt bra med Disa.

Just nu är det jag som är riktigt ynklig. Tempen ligger mestadels runt 40 grader trots febernedsättande. Nyss sjönk det till 39,3 och då känner jag mig aningen, aningen piggare. Crazy bananas, som Eira skulle ha sagt.

äntligen

En glad men trött mamma i bilen. På väg hem. Äntligen!

tillbaka

Morgon igen. Första natten som D inte är orolig, utan ganska nöjd. Hoppas det betyder att min lilltjej är på väg tillbaka. Vännerna i rummet bredvid har inte haft en lika bra natt och det värker så i mitt hjärta.

För oss vankas det förhoppningsvis hemgång. Läkaren ska se över EEGn och sedan ska det väl diskuteras medicinering/eller inte. Förmodligen kommer kramperna att bedömas som "ovanliga feberkramper" som kan medicineras som epilepsi. Men därtill kommer biverkningar, så det är inte alldeles solklart.

EEG igår gick jättebra. D somnade utan problem och registreringen blev väldigt bra. Direkt efter fick vi komma till allergisköterskan och ett pricktest visade att det fortfarande är ägg, men inget annat. Vi fick tips på olika krämer/salvor för eksemen som läkaren får skriva på recept idag.

Så.

Hoppas Ni får en fin dag.

remember this

Note to self. (när jag såsmåningom omintealltförlänge ska ut och jobba som ssk)

• finn tiden! det finns alltid tid att titta till sina patienter. det är för dem VI jobbar. och stanna kvar tillräckligt länge för att höra vad de säger.

• men när tiden ändå är knapp. visa det /stressa aldrig för patienten och anhöriga.

Just nu är det här vår värld. Vi lever i ett litet rum på några kvadratmeter och det känns som om olyckan väntar runt hörnet. Hur personalen bemöter oss präglar hela vår tillvaro.

vilken värld

Ännu en morgon på sjukhuset. Jag gissar på att dagen blir lika lång som gårdagen.

Disa piggade på sig relativt snabbt på uppvaket i går. Hungrig som en varg försökte hon snutta på allt som kom i hennes väg. Sedan tillbaka till avdelningen där N och E väntade.

Igår fm fick vi plötsligt syn på några vi kände igen. Min första spontana tanke var att bli jätteglad, tills det slog mig att det var fel plats att bli glad på. Ja så nu ligger vi i rummen bredvid varandra, vi och vännerna. Vilken värld!

Imorse var det också någon som kom på att vi borde bli isolerade. Det har vi inte varit på hela tiden eftersom infektionsprover inte visat på något och eftersom D inte har några andra infektionstecken (än höjd temp). Men ja, nu är det utegångsförbud. Dagen blir således ännu längre.

Idag väntar vi svar på MR. Eventuellt får vi göra EEG och pricktest också. Dietist och krampssk har vi redan hunnit träffa.

Tack för allas era tankar på oss, det värmer!

sov lilla vän

Väntar på D som just i detta nu är på MR. Sövningen var ett av de värsta hittills. Precis när hon somnade såg hon ut som sin bror. Nu är det utom min kontroll. Om en stund får vi komma till uppvak. Lilla älskade hjärtat.

väntan

Jaha, dag 3 nu då. Jag är inte det minsta impad av gårdagen. Toppenpersonalen från lördagen var utbytt. Läkaren igår var i det närmaste osympatisk och inget som läkarna på lördagen sagt verkade vara viktigt. Inte heller att ta ett nytt allergitest, trots att det kan tänkas vara smart då D till och med reagerat på något medan vi varit här.

Nåväl.

Idag vet jag inte ens vad det är för personal eftersom det inte är någon som hälsat än. Jag antar att jag själv får ta tempen (vilket jag gärna gör) om en stund. (ja, nu kom det en Ssk iallafall, så helt bortglömda är vi inte.)

Så. Jag försöker att hålla perspektiven trots att jag känner mig en smula...uppgiven. I ett rum längre bort ligger en flicka med cancer och just nu känner jag mig oändligt tacksam över att det inte är vår verklighet, vad vi vet. Och jag lider med alla familjer som lever med oro och skräck för sina barns liv.

Vi väntar närmast på ronden för att eventuellt få svar på det "minieeg" som gjordes i lördags och som hon "turligt" nog hade på sig under en kramp. Dessutom väntar vi tid för EEG och MR. Vi får se om vi blir kvar eller får åka hem i väntan. Just nu hoppas jag på det sistnämnda.

vändningar

Natten blev lugn.
En sköterska kom dock in runt ett och gav mig en Alvedon till D. Jag som var helt utslagen somnade om och vaknade efter en halvtimme med en smält Alvedonsupp i handen. Ja, oron tar ut sin rätt i trötthet.

Nu sover lillgrodan på Alvedon, igen. Hon är vaken korta stunder men orkar inte så mycket.



Nu väntar vi på pappaN som kanske hinner hit innan ronden. E kommer med F&F lite senare.

Den här helgen blev sannerligen inte som tänkt. Igår skulle vi ju ha haft myslördag och tårtkalas med fina vännerna och idag skulle vi ju ha varit på syskonfotografering hos Caroline på Bro Foto.

Vändningar att tala om.

än så länge

Liten har feber igen, men denna gång hann vi före stigningen och inga kramper än, tack och lov.

Nu sover hon och jag slappnar av en sekund med körsbärssaft (mmm) och så mycket bättre.

Hoppas att natten blir lugn.

ingen hänsyn

Då var det dags igen. Prövningarna livet för med sig tar ingen hänsyn till hur mycket människan känner att hon klarar av. Men jag vet ju att jag inte har några val, för mina barn orkar jag allt.

Igår kväll krampade Disa igen och efter långa minuter utan bättring trots kramplösande kom så ambulansen igen. Färd först till närakuten och sedan vidare till Falun.

Nu är vi inlagda i väntan på vidare utredning efter otäcka kramper även idag. Tacksam dock över att vara under övervakning.

Nej, mammahjärtat har svårt att få ro. Lilla älskade groda, måtte allt bara bli bra.

bara en fas

Vem har tagit min bebis som älskar att ligga i sin säng? Ja, det kan man undra. Eller bebis som vill ligga alls. Typ. Istället har jag en sovande groda i famnen, som gallskriker om jag försöker lägga ned eller lämna över till N. Ojojoj, vilken spännande natt det ska bli (den Xe i ordningen...). Hej ömma axlar. Jag intalar mig att det bara är en fas. Bara en fas!

aldrig som nu

Det är inte klokt att det är torsdag igen. Tiden har aldrig gått så fort som den gör nu. Det händer något hela tiden.

Dagen idag startades med lite tanke- och känsloverksamhet hos psykologM. Tänk allt det alltid är så röriga tankar i mitt huvud, för att inte tala om känslor.

Flickorna sover middag fortfarande (samtidigt för ovanlighetens skull), men strax ska vi börja göra oss klara för att gå hem till M&A&E. Mysig eftermiddag alltså.

Igår åt vi middag hos F&F och medan maten lagades var jag och barnen i lekparken. Jodå. I mörkret. E är då inte rädd av sig. Själv tyckte jag det kändes lite kusligt att vara där bland träden i kolmörkret. Tur jag har en dotter som aldrig är tyst! ;-)

nallefika

Lång dag till ända. En bra dag. De har varit sällsynta ett tag och därför njuter jag lite extra.

Tisdagar har för övrigt en tendens att vara bra. Det gillar jag.

Efter lunch bar det i vanlig ordning av ned till öppis och rytmik.

På väg ned har E några hållplatser hon gärna vill stanna till vid. Ett av dem är vid "bakfönstret".





Nallarna sitter och fikar och om
man har tur kan det vara någon där bakom som bakar. Här om dagen hade vi tur och såg en tårta bakas.

icke för mig

Morgonens sysselsättning.




Jag tycker det är skönt (både för mig och allmänheten) att jag inte valt yrkesbana som byggmästare. Det skulle kunna vara så att vår tågbana inte riktigt blev som på bilden. Inte alls faktiskt. Det slutar till och med med att tågen får plumsa ner i sjön. Vilket i och för sig E tycker är mycket roligt. Jaja. Husen är fina iallafall och vi har ju en bro! ;-)

5 månader av allt

Älskade lilla mirakelgroda, idag är det din 5 månadersdag.

Tänk att det känns som igår, då du fanns mig så nära. Under mitt hjärta. Redan en del av mitt allt.

Tänk att du också finns här hos oss nu. Så självklar. Så oerhört älskad.

Disa, som älskar att vara där det händer.

Som inte vill sova på dagtid. Som bara vill stå eller sitta. Till och med stunder, helt av sig själv.

Som älskar musik och när storasyster hoppar.

Som är otroligt mammig, men som lyser upp när det är dags för pappabus.

Finaste lilla hjärtat mitt.

5 månader.

fyra jordgubbar och en liten gubbe

Här om dagen, när jag och N tittade på tv tyckte vi att det lät ovanligt "burkigt". N muttrade något om högtalarna och lyssnade igenom dem alla för att avsluta med subwoofern.
-Nämen...

Och när han vände upp och ned på den, så ramlade det ut inte mindre än - fyra jordgubbar och en liten gubbe.

På morgonen fick E syn på den lilla högen. Jag frågade henne om hon visste var de varit någonstans. Då gick hon fram till subwoofern, la sig på knä...
-Ja, fjälvklart mamma. Dom var här inne.

Ja, ingen kan ju klandra henne för att inte ha koll på sina saker iallafall.

känslosamt

Flickorna är duktiga på att SMSa.

Fars dag.

En dag med många känslor.

Men främst av lycka.

Jag är så tacksam över att vad jag och N åstadkommit. Så tacksam över den familj han gett mig.

Så tacksam över våra underbara barn.

Och han förtjänar ALL kärlek. Allt gott.

Inte nog med att jag har världens bästa man som är världens bästa pappa. Jag har också världens bästa svärfar, som är varldens bästa farfar. Vilken tur jag har va?

F&F hade varit i storstan så då passade det bra att vi fick bjuda på Fars Dagmiddag när de kom hem.

Ett nytt recept på kladdkaka, mums.

Som alltid, ett ljus för alla de som inte finns med oss här.

fotbollsmatchen nr 2

När Eira var liten var vi starka i våra rutiner. Även om vi lät E visa oss vägen så vek vi (oftast) inte ifrån det vi bestämt.

Såhär såg det ut när E och pappaN läste godnattsaga. Till exempel.

Med Disa har det varit annorlunda. Hon har liksom varit en enda stor rutin hela hon. Hon har visat oss och vi följde. Och avviker vi någon kväll protesteras det. I högan sky. Till exempel vill hon sova klockan 20. Prick. Och nåde oss om vi är sena. Vi har haft lite dåligt samvete över att inte hunnit med sådant som vi hann med Eira. Såsom godnattsaga till exempel. Men nu börjar det bli lite rutin över det också. Favorit i repris. Fotbollsmatchen.

onsdag i det stora hela

En fin onsdag, trots det sedvanliga "onsdagstrotset". Tänk att det verkar som om det går troll i onsdagar.

Vi startade dagen tidigt med att packa oss redo för att åka till pappaNs jobb och hälsa på. PappaN som idag hade ridning på agendan. Det var en mycket spänd stortjej som ivrigt skyndade sig igenom ridhuset för att komma ut i stallet. Något besviken var hon till en början över att inte få rida på de stora hästarna. Men Smulan stod troget och väntade och när E väl kom upp såg det ut som om hon aldrig gjort annat. Ja, och sedan skulle förstås varenda lite vrå upptäckas. Jag kan väl lugnt intyga att jag inte riktigt kände mig hemma, men det tar sig. Jag stod ju iallafall bredvid hästen den här gången.

Vi lunchade med pappaN innan vi begav oss hemåt igen och lite dropinsång på öppis. Jättekul med "nya" mammor och barn. Lite fika, bus och lek (och hundra toabesök) och sedan förbi F&F för att sedan åka hem.

Pust.

Pust.

Nu väntar en stunds tvtitt innan jag förmodligen slocknar på soffan.

uppehållslösen

För att vara helt ärlig. Ett blogguppehåll har legat på lut. Eller kanske lösenord. För en tid. Under en tid  har jag känt mig lite under ytan. Utan någon särskild anledning. Egentligen. Och jag vet inte varför. Därför vet jag inte ens vad jag ska skriva.

Idag började dagen lite tyngre än vanligt och jag hade tänkt att vi skulle stanna hemma, men efter ett sms av fina M pallarade jag mig och flickorna iväg till öppis. Lite kaffe och "mamma-snack" på det och sedan en lekparkstur med tjejligan M&A&E så kändes det mycket bättre. En gemensam ansträngning här hemma som avslutades med kladdkaka gjorde att dagen iallafall avslutades mycket bättre än den började.

Förresten så ringde jag till barnmottagningen idag, efter att D haft två episoder av "eksem" trots äggfri kost. Hon hann alltså bara vara eksemfri några dagar. Och kvinnan som svarar är inte min favorit. Verkligen inte! Hon tyckte att vi skulle "testa att plocka bort lite" för att se vad som kan vara orsaken. Men ÅH, det var ju där vi var innan. Jag vill inte hålla på att mixtra själv. Jag vill veta vad det är som gör att D mår dåligt. Punkt!

alla aldrig men så tacksam

Förkylda är vi allihopa. Eller iallafall småtjejerna. Då passade det gott med inomhusaktiviteter.

Eira och jag förberedde för eftermiddagens ljuständning.

E fick ett eget ljus att pyssla med. Hon valde stjärnklistermärken.

Väl på kyrkogården fick vi sällskap av F&F. E tittade sig förvånat omkring på alla ljusen.

Vi pratade om att alla de människor som hade fått stenar och tända  ljus fanns i himlen hos Troysan och mormor Marie.

Mitt mammahjärta värmdes helt oerhört mycket av alla de ljus som tänts för vår lille pojk.

Jag hoppas att Ni vet hur mycket det betyder för mig att få komma dit och se att någon varit där och tänt ljus. Det betyder. Så mycket!

Jag nynnade mjukt för Disa som var lite ledsen. Och det slog mig.

Jag sjöng aldrig för dig.

Så mycket jag kommer att påminnas om. Alla aldrig.

Alla de stunder som gått oss förlorade.

Jag skänker en tanke för alla saknade. En tanke till alla de vars hjärtan brister.

Stor kärlek.

Troy ~ Mamma ~ Morfar

...och alla de änglar som lämnat oss alldeles alldeles för tidigt.

problem

Än en gång verkar det vara problem med kommentarerna. Jag som trott att ni varit lite extra tysta.
Det verkar istället som om det är flera av er som skrivit, men det har aldrig nått fram.

Snälla ni. Jag uppskattar så oerhört era ord och reflektioner. Försök gärna att kommentera igen.

julklapp för den minsta

Bilder från åhléns

När jag och M strosade omkring igår för juklappsshopping kom vi överens om att det är svårt att hitta bra julklappar för de minsta stjärnorna (E är två månader äldre än D).

Vi har ju ganska mycket leksaker redan, från när E var liten och det känns lite dumt att köpa dubletter.

Samtidigt ska det vara något användbart. Jag gillar sådant som skapar kreativitet.

Jag och D har ju gått på babysång sedan hon var cirka 10 veckor. Dessutom går jag med båda tjejerna på rytmik. Detsamma gjorde jag när E var liten. Båda tjejerna gillar musik och det spritter i deras små kroppar när det spelas och sjungs.

Till D känns det därför som om instrument av olika slag skulle kunna vara roligt.

"Nu ska vi spela på trumman.

Och när vi spelar så sjunger vi såhär.

Goddag, goddag, hur mår du idag?

Jag hoppas du mår bra."

Mysigt klosståg. Också från åhléns.

ljuständarlördag

Ljuständarlördag. Afton för att minnas våra saknade. Och som de är. Saknade. Kanske är det den årliga höstdeppen. Eller så är det något annat. Men magontet finns där hela tiden. Sårbarheten. Otillräckligheten. Saknaden.

Igår hade jag lite paus från vardagen, den som jag älskar. Men som allt som oftast ser likadan ut. Ibland behövs en paus.

Jag och Disa tog en mysdag iväg till en grannstad med våra fina vänner M&E. Lite shopping, prat och avkoppling. Jag riktigt kände att jag fylldes på med ny energi. Flickornas första julklappar blev också inhandlade. Tack vännen!

Första dagarna utan ägg har gått bra. Jag trodde att det skulle vara svårare. Men jag upplever nog att det var svårare med mjölkavhållsamheten. I och för sig ska jag inte ropa hej än. För imorse var det små (mycket mindre än tidigare, men ändock) röda fläckar på kinderna. Tillfällighet kanske, eftersom hon också vaknade upp alldeles förkyld. Eller så fick jag i mig något igår. Vi åt ju ute till lunch och fika och helt säker på att det är äggfritt kan jag ju aldrig riktigt vara - även om de säger att det är det.
Iallafall - Disa har blivit så fin på kroppen. Eksemen har väldigt snabbt dragit sig tillbaka. Och hon har sett ut som en helt annan bebis utan rödflammiga kinder. Mitt lilla hjärta.

ovanligt

Sådärja! Då var iallafall första julklappen inhandlad. Det är inte första året som faster Angelica är den som får äran att "premiära".
Inslagen är den också, men det sista pysslet spar vi till dan före dan. Julklappspyssel till Bingolotto. Precis som det ska vara.



Båda flickorna sover samtidigt vilket är så ovanligt att jag knappt vet vad jag ska göra. Lura på soffan lite kanske?

Om en timme ska vi åka hem till vännerna Kristin&Olivia. Mysigt!

villhatarmen

En kort paus i "allt-o-ingentinggörandet".

Lite surfing, letande efter julklappar (småångest över att inte ha köpt en enda). Hittar fina kläder på Polarn o. pyret. Det suger i "Villhatarmen".

Julklänning kanske? Ja tack!