inget mer

För fyra år sedan gick allt fel. Han som var vårt allt hade precis tagit sitt sista andetag. Liten rödhårig pojke hade blivit fri från slangar men kippade oroligt tills det bara blev tyst.

Och sedan.

Inget mer.

I mina armar finns minnet kvar. Tyngden. Kärleken.

eftermiddagen den nittonde juli

Bubblor till himlen, som alltid. Mamma & Eira vinkar. Mina tre hjärtan och fjärilen som Eira köpte till storebror.

Det blev en fin eftermiddag vid graven. Så tudelat. Fullt av liv, samtidigt som den ekande tomheten.

Tänk att han skulle vara fyra år.

Lilla yrväder. Så tänker jag mig honom.

D liknar honom så mycket. Särskilt ansiktsdragen.

Konstigt eftersom hon är mest lik mig och T var lik N.

När vi kom hem fikade vi på kladdkaka som N bakat.

Tack till alla er som på ett eller annat vis hört av er och visat att ni bryr er.

Tack till alla er som inte gör skillnad på våra barn, som låter de vara just vad de är. Våra.

En sådan här dag betyder det mer än någonsin.

fyraårsdagen

Idag, klockan 11.41. Speciell dag, speciell tid.

Om du var här skulle vi sjunga, stoja och hurra!

För världens vackraste T.

På den plats där du är nu, hoppas jag att du ser hur mycket vi vill och önskar.

Om du kan höra oss hoppas jag att du hör våra hyllningar.

Och bubblorna.

Självklart kommer det bubblor till dig.

Hjärtat mitt, jag älskar dig större än evigheten!

fyra år

Ibland tror jag att det aldrig hände. I någon annan värld kanske. Var det något jag läste? Vem var det som föll så hårt. Som förlorade så mycket. Och aldrig riktigt hittade tillbaka. Som rämnande mark under mina fötter inser jag att det ju var oss det hände. Det var vi som miste det vackraste vi någonsin sett. Det var vi som en dag tvingades in på en stig som inga andra vill vandra.

...stigen är snårig och emellanåt är det så svårt att ta sig fram att det enda sättet är att lägga sig ned en stund. Där nere, med världen snurrande ovanför, finner jag syre att andas. Jag kan höra klart och ibland kan jag känna hur din lilla hand hjälper mig upp på fötter igen.

...och livet visar oss olika sidor. Från lyckans lycka över att ha fått de tre vackraste barnen. Till den största av sorger och oro. Rädsla att förlora även lillalillasyster. Jag vill tro att du finns där. Och skyddar. Beskyddar.

...du finns alltid med mig. I allt jag gör. Och jag räds inte att prata om dig. Jag räds inte för andras reaktioner. För mig är du sanningen. Du är lika viktig för mig, som dina syskon är.

...men ibland väljer jag att inte prata om dig. Ibland känner jag att personen jag möter inte är värd att höra din historia. För när jag berättar om dig, är det speciellt. Jag vill att ditt minne ska bevaras och lyftas fram i en ödmjukhet inför livet. Glädjs åt det du har, ta ingenting för givet.

...det gör mig så ledsen att tänka på de minnen jag aldrig fick. Allt jag hade önskat få lära dig. Allt jag hoppats du skulle säga mig. Stunder av vrålande saknad i allt som togs ifrån oss.

...pappaN skriker ibland om natten. När han vaknar vet han inte vad han drömt. Jag är säker på att det är sorgevrål. Omedvetet måste det ut.

...om nätterna, när jag inte kan sova, kan jag höra små fotsteg i hallen. Många är gångerna då jag sprungit upp för att i tron möta din syster, men istället mötts av svarta natten. Jag vet inte. Hur det än är tror jag att du är bra på att springa.

...jag är fortfarande inte den jag en gång trodde att jag var ämnad att bli. Den vägen fick ett abrupt slut och mina stigar kommer aldrig leda dit. Jag har blivit bättre på att säga ifrån. Jag biter där orken tar slut. Jag tror att du, mitt lilla hjärta, har gjort mig till en bättre människa.

...när andra människor tycker och tänker har jag märkt att de som oftast tycker att vi gör och känner fel är de som aldrig själva varit där. De som aldrig förlorat ett barn kan heller aldrig någonsin på djupet veta hur ihåligt mörkt allt kan kännas. Positivt tänkande och att vända alla problem till möjligheter kan för mig kännas som bergsbestigning på berget utan slut.

...men vi är också glada. Även om jag tror att jag förlorat gnistan i mitt skratt, så kan jag skratta och vara glad riktigt innerligt.

Fyra år av den största av saknad. Jag känner ett visst mått av tacksamhet över att jag inte, när du dog, visste hur mycket jag skulle komma att sakna dig. Alltid kommer du att finnas med oss. I allt vi gör, i allt vi säger. Vår förstfödde, vår kärlek. Aldrig ska vi sluta älska dig.

~ ~ ~

här finns...

ett år

två år

tre år

i varenda kroppsdel

Det är så vaninnigt tungt dessa dagar. Som om hela året bara samlat på sig all saknad och väntar på tid att få släppas lös. Det gör ont jämt, men med tiden har sorgen tagit annan form.

För fyra år sedan, denna dag, visste jag att något var fel. Hur fel det var och på vilket vis mitt  liv skulle omkullkastas hade jag ännu ingen aning om. Jag minns hur jag vidrörde hemska tankar, men liksom aldrig fullföljde dem. För det var ju sådant som inte hände.

Älskade lilla barn. Det hände ändå. Fastän du var meningen att komma som vår livlina i allt det mörka. Fastän du var så obegripligt efterlängtad. Fastän du var så levande. Så sjuk du var. Visst har du varit min livlina. Min livlina till att bli en bättre person. Eller jag inbillar mig att jag är det iallafall.

Så rädd du måste ha varit. Jag orkar inte tänka på att du kanske hade ont. Utan att jag visste. Utan att jag gjorde något.

Det värker i varenda kroppsdel när jag saknar dig. Tanken på att få sniffa dig i nacken, kan inte stoppa det som väller ut.

Imorgon mitt hjärta fyller du fyra år. Var än du må vara. Och vi vill fira dig. Vi vill hylla de underverk som du för alltid lämnat efter dig.

nygammalt

Som oftast här hemma är det jag som står för idéerna och N som står för görat.

Det här bordet och lilla fåtöljen fick vi alldeles gratis men var då i tråkig lackad bok.

Nu har de blivit bra mycket snyggare och har fått flytta in i vardagsrummet.

Tjejerna är förtjusta och mamman nöjd!

Förresten så tror jag inte att jag visat er Ds pusselpall som hon fick i födelsedagspresent?

E fick en likadan (fast med sitt namn såklart) när hon fyllde ett år, så det var ju självklart att D också skulle få en. Fina är de!

långa listan

Trött. Trött.

Trött i benen efter combat. Trött i själen efter läkarbesök i Falun.

Jag hade laddat med långa listan av saker jag ville ta upp och för en gångs skull kände jag att där fanns tid att få svar på allt. (han insåg nog också att han inte skulle komma undan...).

Allt är så krångligt bara. Och jag hatar semestertider. Om vi kunde trycka på paus skulle vi göra det. Men tyvärr fungerar det ju inte så. Iallafall tyckte drG inte att Absenor var rätt medicin för D (meeeeen!) så nu har vi bytt igen. Orfiril och Absenor har dock Valproat som verkningsbart ämne så vi behöver ingen ny upptrappning.

Angående bemötandet när jag ringde förra veckan gjordes en markering och drG skulle prata med läkaren. Det känns som om jag bara gnäller, men det är ju när jag träffar de som är bra som jag också inser vilka rötägg vi träffar på ibland. Naturligtvis skulle vi ha varit inlagda förra veckan. Naturligtvis var det lika akut (om inte mer) hemma som det var på akuten. Ja, jag får ta på mig det själv också. Jag hade kunnat åka in ändå, men ibland orkar jag bara inte hävda oss. Efter semestrarna ska vi ta itu med om det är aktuellt med epilepsilarm för oroliga nätter. Vi ska också få läkarutlåtande för både vårdbidrag och resursansökan till kommunen (för förskola). Det händer lite ändå.


Efter det långa läkarbesöket lunchade vi och intog sedan leklandet. Hoppstudstjotjim! Tjejerna, men kanske framförallt jag och N, var helt slut efter ett par timmar.

Ja och sedan var vi där vi började. Combat. Trött i benen. Trött i själen.

Hoppas ni haft en fin dag!

utvecklingsfaser & visentparksbesök

God kväll!

Vi har haft en fin semesterstart. Ja, det är ju inte direkt semester för mig, men i och med att N är hemma, blir det ju annorlunda mot att vara själv om dagarna.

Naturligtvis inte själv - jag har ju tjejerna.

Men man skulle väl kunna säga att det är en rätt så...intensiv...utvecklingsfas vi går igenom. Med de båda.

E är definitivt i toppen av "kan-själv". Precis allt kan hon själv och när hon (ibland) inser att hon inte kan blir hon ursinnig.

Min duktiga tjej, som är så fantastisk. För någon månad sedan slutade hon sova med blöja också. Stort.

D är i stadiet där hon testar sina (och våra) gränser till max. Hon klättrar på allt och inget och skriker värre än brandlarmet när hon inte får som hon vill.

Igår tog vi en cykeltur, cirka en mil tur&retur till vår stads visentpark.

Det är mäktiga djur må jag säga och när en av hondjuren stirrade på mig höll jag nästan på att falla baklänges.

De har ordnat så fint nu att det var både ett mysigt café och stor (!) lekyta för barnen.

Perfekt och jag rekommenderar det varmt om någon har vägarna förbi.

 

Jag skrattade gott när jag såg att D hade somnat (hennes hjälm var i vägen så det gick inte att luta bakåt, så N fick hålla en hand medan han cyklade), men så kände jag plötsligt ett huvud bak i min rygg också.
Trötta små fior.

någon...

Någon har fått en ny klänning.

Någon gillar den. Väldigt mycket.

Någon vill ha den på sig, varje dag.

Och natt. Helst.

Någon är inne i en "prinsessaperiod".

Någon vill att lillasyster ska vara prins och mamma ska vara elak drottning (va? hmmpf!)

Nämner inga namn...

lektältdags

God förmiddag (snartlunch)!

Jag är tacksam över att förmiddagen rullat på i snabbt tempo. Mina påsar under ögonen är groteska efter nattjobb. Jag drog verkligen en nitlott eftersom flickorna här hemma hade sovit lugnt hela natten. Nåväl, efter en kaotisk dag igår var det ganska skönt att få lufta sig lite och åka iväg på jobb när N kom hem.

Förra veckan tog jag mig i kragen och sökte för urinvägsbesvär som jag dragits med ett tag. Det visade (såklart) på uvi, som jag trodde. Tyvärr har det inte blivit bättre och nu visade det sig att jag fått fel antibiotika (odling skickades förra veckan, men den hade tydligen inte blivit kollad av läkare - kan inget bara fungera...va va va!), så nu måste jag påbörja ny kur. Jaja. Bara det blir bra så är jag nöjd.

Det är ganska uttråkade flickor här hemma. Jag har inte vågat oss ut på något med risk för att trigga kramp, men jag tror att vi måste försöka hitta på något idag. Biblioteket är ju en rätt så lugn plats iallafall och uppskattat av tjejerna. Dessutom tror jag att vi ska köpa med oss ett lektält hem. Vi har pratat om det länge och nu är jag lite trött på "kartongkojan" som N & E byggde för ett tag sedan (och som sedan blev kvar).

Bild härifrån

Det översta tältet tycker jag är helt underbart, men kanske lite saftigt prismässigt. Det nedre är helt överkomligt och också fint. E är helt inne på ett rosarosarosa, men kanske kan vi kompromissa lite.



Bild härifrån-

ingen mirakelkur

Kramp både igår natt och under dagen. En förkylning som brutit ut kan stå till svars.

Jag är så trött. Less. Orkeslös.

Läkaren igår (samma läkare som sa att det inte läggs in barn med dropp längre fastän vi ett dygn senare blev inlagda med just dropp) var helt insnöad på att jag ville ha en medicinjustering (vilket jag inte alls vill) och pratade med mig som om jag vore tre år.

Jag förstår inte riktigt skillnaden. För en månad sedan krampade D när vi var på akuten (samma scenario som nu, fast nu var vi hemma). Det ringdes på storlarm och D låg inne i tre dygn. Färden från akut till avdelning gjordes med två läkare, en sjuksköterska och en undersköterska. Dessutom hade D syrgas och epistatus fanns med. Denna gång var vi som sagt hemma, men läkaren igår tyckte att det inte ens fanns någon anledning att komma in för undersökning. "Det är ju väl känt att D har en svårbehandlad epilepsi och det är ju inte så att vi sitter på någon mirakelkur", menade han. 

När jag sa att jag kände mig utlämnad eftersom vi inte har någon kontakt att ringa menade han att det ju är semestertider och att neurlogläkarna inte skulle vara så bra om de inte fick semester.

Suck. Tyvärr slutar ju D inte ha epilepsi för att det är semester.

alltid lita på instinkten

Alltid. Lita alltid på instinkten. Feber = kramp.

Jag är trött. Ledsen. Arg på läkare som ignorerar. Ska det verkligen vara såhär?


- Mobilbloggen