fyra år

Ibland tror jag att det aldrig hände. I någon annan värld kanske. Var det något jag läste? Vem var det som föll så hårt. Som förlorade så mycket. Och aldrig riktigt hittade tillbaka. Som rämnande mark under mina fötter inser jag att det ju var oss det hände. Det var vi som miste det vackraste vi någonsin sett. Det var vi som en dag tvingades in på en stig som inga andra vill vandra.

...stigen är snårig och emellanåt är det så svårt att ta sig fram att det enda sättet är att lägga sig ned en stund. Där nere, med världen snurrande ovanför, finner jag syre att andas. Jag kan höra klart och ibland kan jag känna hur din lilla hand hjälper mig upp på fötter igen.

...och livet visar oss olika sidor. Från lyckans lycka över att ha fått de tre vackraste barnen. Till den största av sorger och oro. Rädsla att förlora även lillalillasyster. Jag vill tro att du finns där. Och skyddar. Beskyddar.

...du finns alltid med mig. I allt jag gör. Och jag räds inte att prata om dig. Jag räds inte för andras reaktioner. För mig är du sanningen. Du är lika viktig för mig, som dina syskon är.

...men ibland väljer jag att inte prata om dig. Ibland känner jag att personen jag möter inte är värd att höra din historia. För när jag berättar om dig, är det speciellt. Jag vill att ditt minne ska bevaras och lyftas fram i en ödmjukhet inför livet. Glädjs åt det du har, ta ingenting för givet.

...det gör mig så ledsen att tänka på de minnen jag aldrig fick. Allt jag hade önskat få lära dig. Allt jag hoppats du skulle säga mig. Stunder av vrålande saknad i allt som togs ifrån oss.

...pappaN skriker ibland om natten. När han vaknar vet han inte vad han drömt. Jag är säker på att det är sorgevrål. Omedvetet måste det ut.

...om nätterna, när jag inte kan sova, kan jag höra små fotsteg i hallen. Många är gångerna då jag sprungit upp för att i tron möta din syster, men istället mötts av svarta natten. Jag vet inte. Hur det än är tror jag att du är bra på att springa.

...jag är fortfarande inte den jag en gång trodde att jag var ämnad att bli. Den vägen fick ett abrupt slut och mina stigar kommer aldrig leda dit. Jag har blivit bättre på att säga ifrån. Jag biter där orken tar slut. Jag tror att du, mitt lilla hjärta, har gjort mig till en bättre människa.

...när andra människor tycker och tänker har jag märkt att de som oftast tycker att vi gör och känner fel är de som aldrig själva varit där. De som aldrig förlorat ett barn kan heller aldrig någonsin på djupet veta hur ihåligt mörkt allt kan kännas. Positivt tänkande och att vända alla problem till möjligheter kan för mig kännas som bergsbestigning på berget utan slut.

...men vi är också glada. Även om jag tror att jag förlorat gnistan i mitt skratt, så kan jag skratta och vara glad riktigt innerligt.

Fyra år av den största av saknad. Jag känner ett visst mått av tacksamhet över att jag inte, när du dog, visste hur mycket jag skulle komma att sakna dig. Alltid kommer du att finnas med oss. I allt vi gör, i allt vi säger. Vår förstfödde, vår kärlek. Aldrig ska vi sluta älska dig.

~ ~ ~

här finns...

ett år

två år

tre år