Pappa och Eira läser saga. Det är bäst att jag inte är med då efter som jag har en tendens att framkalla ryckande i mungipan. Det är inte alltid lätt att vara en matfabrik. Snart är det min tur att stå till tjänst.

Idag har vi varit på mysbesök hos Frida, Greta och Gabriel. Trevligt, som vanligt. Vi talade om den alldeles för fortgående tiden. Tänk att våra töser har funnits hos oss, på utsidan, i snart fyra månader. Helt otroligt. Glad är jag att ha funnit en sådan fin vän som Frida! Tyvärr glömde jag kameran idag, men hos FRIDA finns stjärnorna förevigade.

Nu ropas det från sovrummet att det är mammas tur. Mat mamma, MAT!

älskade barn

Jag älskar den här dikten, som är skriven av Jessica Nilsson. Tänkt var att gudmor Mia skulle läsa den på dopet, men efter ett litet "missöde" blev det en annan dikt (vilket var 100 tusen gånger bättre eftersom det var en egenskriven dikt av gudmor).

Iallafall så tycker jag att dikten är så fantastiskt målande.

Jag älskar när orden är som pussel.

Vackra är orden tillsammans med även isär är de som små guldkorn.

små ting jag är tacksam för

Jag minns hur det kändes att hämta ut Troys vagn. En emmaljunga city cross, grå och svart. Jag minns hur N genast ville provköra vagnen hemma på parkeringen. Jag förbjöd honom. För jag hade hört om de som fick åka och lämna tillbaka vagnar (vilket ju givetvis inte skulle hända oss).

Jag minns hur vi lät bli att ta bort plasten från alla "mjukdelar".
Jag minns också väldigt väl att jag panikslagen tänkte, nyförlöst med en död pojke i

min famn;

-"Ta inte vagnen, jag måste få rulla den en gång till. "

Ett år senare beställs en ny vagn. En emmaljunga nitro city, svart. En repris kändes omöjlig. Troys vagn var redan förbrukad.

Det första jag gjorde när vi kommit innanför dörren, den 7 oktober, var att slita bort plasten. Sedan lade jag ned vår livs levande dotter och rullade.

Jag är tacksam för alla promenader, för en bäddad vagn med levande barn.

.

.

Vi köpte säng ganska tidigt i graviditeten med Troy. Min älskade N hatar att ha saker oupppackade så samma kväll (natt om jag minns rätt) monterades sängen ihop, och stod färdigbäddad resten av graviditeten.
När svärmor och svärfar tog sig in i lägenheten, medan vi fortfarande var i Uppsala, för att hämta saker åt oss undrade de om de skulle plocka undan sängen.
När vi kom hem var sängen borta. Men vår dubbelsäng stod fortfarande skjuten till vänster. Det var en tom plats bredvid min sida. En tom plats.

Eira sover i sin säng, just i detta nu. Jag är så tacksam över att vi återigen fick hämta ned sängen från vinden, bädda den och nu skåda vår sovande lilla liten där i.
.
.

Vi hade en skänk i furu. Ful som få. Men från renoveringen av Troys rum - djungelrummet - blev det färg och tapeter över. Vi målade skänken och tapetserade lådor, vips var djungelbyrån klar. Vi fyllde den sedan med små pojkkläder. Sent om kvällarna smög jag mig in där. Satt på golvet och planerade olika kombinationer. Bruna byxor, blå tröja. Blå tröja, mörkblåa byxor.

Kläderna blev kvar. Hela "mellantiden". Hela graviditeten med lilla liten.

Kläderna har nu flyttat till minneslådan. Det gör ont att minnas. Det gör ont i mig att på klädaffärer inte få handla små söta skjortor.

Men jag är tacksam över att jag ofta ofta får fylla byrån med nya kläder. Det är det vackraste tecknet på att lilla liten växer och mår bra.
.

.

Alldeles för många gånger har vi passerat besökshallen utan ett barn. Efter missfallet delade vi hiss med bekanta. De strålade och visade stolta upp sin stjärna. Vi gratulerade och åkte hem, med brustna hjärtan. När vi lämnade Troy i Uppsala mötte vi en kvinna med värkar i entrén. Mannen talade i mobiltelefon och sa

-"Det är nog bara timmar kvar nu innan ungen är född".

Vår unge bäddade vi ned i en korg, med djungelpåslakan. Korgen lade vi sedan i en resväska full med is. Det var varmt den dagen. Sorgefölje.

Jag kommer aldrig glömma den dagen vi vandrade (flög på moln) ut genom besökshallen med en älskad lilla liten i babyskydd. Jag ville stanna.

Jag ville skrika.

-Det är VÅR TUR NU!

rullande

Det är inte så lätt att fånga Eira på bild längre.

Rulla hit, rulla dit.

ögonen är desamma

Både jag och N har i dagarna haft samma tankar. Vi har på varsitt håll, vid olika tidpunkter tittat på vår vackra dotter och tänkt samma sak;

Denna underbara tjej kommer bli 5 år, 10 år, 15 år, 20 år (vår högsta önskan med många år därtill). Hur kommer hon att se ut? Vilken personlighet får hon? Vilken röst kommer hon att ha? Vilka val i livet kommer hon att göra?

Det är en spännande resa vi har framför oss.

När jag och Eira skulle vila middag idag låg vi tätt intill. Eira har fått en stor fascination för ansikten. Nyper gärna i näsan, läpparna. Känner (ganska hårdhänt) sig runt och utforskar varje del av mitt ansikte. Hon tittar. Suger in varje liten millimeter. Hennes ögon är de vackraste jag sett. Helt fantastiskt. Jag älskar sådana sekunder. Jag hoppas att jag kommer minnas dessa små tillfällen. Om 20 år. En vuxen kvinnas ögon. De kommer att vara desamma. Kärlek.

Älskade lilla liten, jag älskar dig stjärnstopps mycket.

inte sova

En trött tjej som vägrar att sova. Jag trodde att jag lyckats natta (tredje gången) och gick segerviss ut ur rummet. Ja, jag hann faktiskt sitta en liten stund här vid datorn. Vad är det som är så tokigt? Kanske har vi varit ute och flängt för mycket den här veckan. Idag var det BVC-grupp och sedan födelsedagsfika för morbror.

I helgen ska vi bara ha mys. Ta det lugnt.

Nu ropar liten...igen.

jag förstår nu, mer än någonsin

Jag fick ett brev. Några dagar efter att Troy slutat leva fick jag ett brev av en betydelsefull person som precis som vi har ett saknat barn. Hon skrev att jag inte kommer kunna känna mig hel förrän jag har ett levande barn i min famn. Det kom att bli en livlina för mig. Jag kände att det fanns hopp.

För att tänka, att det på något vis skulle gå att känna lycka igen, var omöjligt.

Att hon skrev det. Hon som varit där själv. Kändes hoppfullt. Sedan fanns dubbelheten. Trots hoppet fanns en misströstan, hur var det möjligt att någonsin kunna känna lycka igen - samtidigt som saknaden? Hur skulle ett nytt barn kunna fylla det enorma tomrum som ju fanns efter en saknad son? Sorgen och saknadens vassa klor.

Men sen kom hon. Vackraste lilla Eira. Kärleken när hon levande lades på mitt bröst var de första pusselbitarna i helandet. Skärvor pusslades inte samman. Inget lim, inga fogar. Nytt pussel, nytt liv. Ett nytt liv där saknaden efter barnet har en egen plats. Där kärleken räcker till flera. Där liten rosig dotter fyller min tomhet, fyller mitt hål med ömhet.

Men, nej. Hon är ingen ersättare. Hon är en lillasyster. En högt älskad dotter.

Kanske skickades hon med lite extra kraft. Kanske kom hon med lite extra bomull.

Idag möttes vi igen. "Förstår du vad jag menade nu? Att man inte känner sig hel, förrän man håller sitt levande barn i sin famn". Jag förstår. Mer än någonsin.

kvällsäventyr

Natten gick förvånansvärt fint. Eira vaknade 6.30 för käk, men lugnt innan det. Kvällen igår var dock ingen höjdare. Mitt fel dock. Vi var bjudna på Mary Kay-träff, som skulle börja kl 18. Jag insåg rätt snabbt att vi nog inte skulle hinna komma hem till läggdags, men hade iaf siktat på att vara hemma till strax efter åtta. Pyttsan. Vi var hemma kvart i tio. Hos vännerna var det inga problem, Eira var fullt uppassad och allra nöjdast var hon över att få ligga med rumpan bar och bli busad med. Trots att vi hade en ledsen dag igår - utan sömn, var det glada miner under hela kvällen. Iallafall fram till en halvtimme innan vi åkte. Då var lilla liten trött och smått grinig. Väl hemma sedan hade tröttheten slagit över i en skriktimme. Jobbigt och svettigt. Det krävdes tre nattningar innan det var lugn och ro på berget. Pust. Inga fler kvällsäventyr blir det nu.

Idag har vi förmånen att ha pappa N hemma. Han ska dock plugga lite och vi ska på eftermiddagen åka till mitt jobb på personalmöte. Kul! Dessutom kommer farmor hem efter några dagar på vift, hoppas vi hinner med att ses!

ledsamt

Det är väl adlrig bra att börja en dag med tårar? Eller är det bättre att gråta först. Då kan det ju bara bli bättre?

Lite ledsamt att jag missförstått. Morfars dödsannons i tidningen idag. Jag missförstod en fråga och det resulterade i att vi inte kom med. Det gör mig ledsen.

Min kropp känner så väl igen ett tårfyllt tillstånd att det gärna blir mycket jobbigare än vad det behöver vara. Så är det nu. Minsta lilla vindpuff och jag känner mig så sänkt.

Kanske beror det på en natt med alldeles för lite sömn, också. Eira har varit väldigt hungrig och jag var alldeles för grubblig för att kunna somna om däremellan. Dumt.

Det blir en lång dag.

älskade syster - det var då

Jag och min "syster-kusin", som också är Eiras gudmor, Mia.

Fotot är taget 1992. Jag är åtta år och Mia fem.

.

Mia och jag är egentligen kusiner. Hennes pappa är min mammas bror, alltså min morbror.

Trots att jag är uppvuxen hos min mormor har jag tillbringat mycket tid i Märsta, där Mia med familj bodde. Liksom att Mia ofta, ofta var hos mig och mormor. Somrar, jullov, höstlov, påsklov. Och ibland på helgerna däremellan.

Jag har alltid sett Mia som min syster.

Trots att det var jag som var tre år äldre är det Mia som har varit den morska. Den våghalsiga. Den beskyddande.

Vi har så många minnen.

Som då Mia bet mig i hakan. Jag lyfte henne. Mia bet och hängde sig kvar i min haka. Jag har fortfarande ärr.

Eller när jag råkade klippa henne i tungan. Vi lekte camping och en sax fick agera gaffel.

Eller när vi låg med ficklampa under täcket och berättade roliga historier. Mias favorit var den om Kalle, musen och amasonen.

Eller då vi hade tittat på "Fever lake" och Mia såg gröna ögon i min Leo DiCaprio plansch som hängde ovanför sängen.

Eller då vi stoppade bomull i en bh och släpade med henne till skolan, ljög för lärarna att hon var tre år äldre och sedan fick henne att spela Ludmila i vår pjäs.

Eller somrarna i helvetet. Som inte blev fullt lika jobbiga, eftersom vi hade varandra.

Vi bestämde, redan när vi var små att vi skulle vara gudmor åt varandras barn.

Givetvis är det så.

Mia är gudmor åt både Troy och Eira.

Älskade syster.

fröken fräken vill inte sova

Ingen dag är den andre lik. Jag hinner knappt hinna tänka, -nu verkar det här hålla i sig, så har det förändrats. De senaste dagarna har Eira knappt sovit någonting. Nätterna går bra (vågar jag säga det?). Men på dagarna är det en vaken tjej. En vaken tjej som egentligen är väldigt trött. Men som liksom inte förstår sitt eget bästa. Vilket jag tror är att sova en liten (längre) skvätt. På sin höjd en halvtimme här och en halvtimme där gör ingen glad.

Idag var jag till tandläkaren. Allt väl. Inga hål, thank god - det är dyrt nog att gå till tandläkaren ändå. Jag har aldrig haft något hål, men bävar konstigt nog varje gång det är dags att gå dit.
Mormor tog Eira på promenad. Det är iallafall ett säkert kort. Eira trivs bra i sin vagn och sover, så gott som, alltid så fort vi börjar rulla.

På stan mötte vi många vi kände, både jag och mormor. Alla grattar och är glada för vår skull. Jag blir lite(mycket) rörd över hur många, som vi inte vetat om, som tänkt på oss och hållt sina tummar. Extra glad blir jag när någon kommer fram och säger att de följt min blogg och nu vill passa på att hälsa.

kvällsrutiner och tåsingar (+uppdaterad med bild)

Lite tungt för tillfället. Det är berg och djupa dalar. Kanske skulle jag önska mig lite mer jämn mark. För att hinna känna efter. Å andra sidan är det så oändligt fantastiskt att nå toppen.

Eira har under senaste veckan hittat sina fötter. De små tåsingarna är så roliga och hennes små fingrar passar perfekt att hålla runt stortån. Det är roligt att se hur hon sakta men säkert hittar sina kroppsdelar.

Hos psykologen förra veckan pratade vi lite om läggningsrutiner. Eira har haft en skriktimme om kvällarna som varit fruktansvärt påfrestande. Sedan i torsdags har vi alltså testat de nya rutinerna och tro det eller ej, men skriktimmen är borta...peppar, peppar.

19.30-20.00 - Pappa (oftast) byter om till pyjamas på E. På skötbordet utövas mjuka rörelser och dämpade röster.

20.00 - Vi släcker ned ljuset i sovrummet och lägger oss på mamma & pappas säng. Eira äter.

ca. 20.20 - Vi sjunger lite dämpat.

ca. 20.30 - Eira flyttas över i sin säng. Pappa läser saga.

Godnatt.

Nu sover alltså lilla liten sedan en timme och jag & N har kvällen för oss själva. Kanske innebär det att vi kan komma i säng i tid = pigga föräldrar om dagarna.