Konsten att vänta barn

Vi har gjort något läskigt. Något jag kanske trodde att jag inte skulle bli redo för denna graviditet. Något som många runt omkring oss sagt - men vänta med det där den här gången.

Vi har beställt vagn.

När vi väntade Troy hämtade vi hans vagn en månad innan han var beräknad (vad som blev 19 dagar). Vi körde omkring med den i vår lägenhet, bäddade den, fällde ihop och fällde upp. Vaggade och vyssade. Troy fick en egen vagn och det, i efterhand, känns otroligt fint. Vad vi dock kände när Troy lämnat oss var att vi absolut inte ville ha den hemma, att stå och vänta. Det var Troys vagn och om inte Troy får ha den kunde vi lika gärna lämna tillbaka den. Det var tufft. Vi gjorde det inte själva. Svärmor och svärfar fick göra den tuffa överlämningen och det var inga problem från butikens sida. En sak att påpeka är att trots att det var jobbigt, var det en droppe i havet av den oerhörda sorg som finns efter vår son. Nu, snart 10 månader senare är jag otroligt glad att vi ändå hann ha Troys vagn hemma hos oss den tid vi hade. Det är inget som skadat.

Därför beslutade vi oss för att beställa vagnen, trots att det är lång tid kvar. Dels för att fabriken stänger över sommaren och att färgerna börjar ta slut. Och dels för att vi måste få ta små små steg framåt. Vi har gått halvvägs i graviditeten och vi måste våga närma oss tanken på att vi faktiskt väntar ett barn. Vårt älskade barn. Vagnen är beställd och vi hoppas att Lilla liten kommer att trivas bra där i.

I samband med beställningen fick vi en bok av butiken, Konsten att vänta barn. En underbar liten bok som gör det lätt att dra på smilbanden.

Hör (se) bara här,

"Att vänta barn är ett mirakel. Den gravida kvinnan är jordens centrum och det lilla barnet är ett underverk. Det är därför inget konstigt att den blivande modern behöver särskild omsorg. Det kan exempelvis yttra sig i hastigt påkomna behov av smultron - trots att det är januari och mitt i natten. Då fnns det bara en sak för en blivande fader att göra...

...Just det, skaffa smultron!"

overkliga verklighet

Det där ljudet. Det där isande ljudet man tror endast existerar i filmer. Det existerade i vår verklighet. Vår overkliga verklighet. Ett streck. Ett streck och ett ilande ljud. Det var då jag gick vilse. En bit av mig dog med dig. Älskade barn. En bit av mig följde dig, när du slutade andas.

saknaden i vardagen

Vet egentligen om jag har så mycket vettigt att skriva om, men lik förbannat envisas jag med försöka. Skriver, suddar. Tänker. Skriver.

Dagen har fortlöpt enligt följande;
illamående, slummer, tipsoptimiststress, fika på stan, biltur till IKEA (jisses vilka stammisar vi är), shopping, biltur hem igen, matlagning, seriösplugg, seriösplugg och lite mer seriösplugg.

Det hade kanske varit bättre att ta det i en annan ordning (förutom illamåendet då, det hade gärna kunnat skippas). Iallafall, så är nu sängen så gott som klar. En nack(?)del med mig och N är att vi är otroligt impulsiva. Och när vi bestämt något har vi väldigt svårt att liksom ta det som det kommer. Helst ska det vara klart igår. Iallafall, så kommer den gamla sängstommen _förhoppningsvis_ säljas imorgon. Den nya, egenhändigt byggda, sänggaveln står redan på plats och sängbord inhandlades idag. Toppen. Nu finns det gott om plats för Lilla litens säng på min sida av sängen. Jag slipper dessutom störa mig på den totala "omatchningen" av eksäng och underbart slipat, original, furuträgolv.

Jag saknar Troy. Jag saknar livet med Troy. Jag känner mig vilse. Var har jag varit, var är jag nu och var är jag på väg? Var tog vi vägen? Kärleken mellan oss är oändlig. Men döden stal vårt liv. Jag vill vinna över döden. Jag vill bevisa att kärleken övervinner allt. Lilla liten ska komma levande till oss och kärleken ska vinna över döden. Men det kommer, i vår familj, alltid saknas en son. En liten pojke har satt sina små mjuka fingrar runt våra hjärtan och vi kommer alltid, alltid sakna vår Troysan.

"det där rummet skulle man ha"

"jag har kämpat med en dröm

jag ville inga brustna hjärtan

inga slitningar i blodet

jag ville hitta Söndermarken

.

om jag kommer dit igen

har du en plats där jag kan vila

ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån

ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån"

(Lars Winnerbäck, En tätort på en slätt)

Niclas frågade mig om jag lyssnat på texten. Om jag verkligen lyssnat. Visst har jag det. Om och om igen. Men som så ofta med Winnerbäcks underbara texter finner jag trösten, just där jag är just nu.

"Du älskling, det där rummet skulle man ha."

nedstämd

Blev helt plötsligt ledsen. Jag är som en pendel som aldrig stannar. Antingen glad eller ledsen, aldrig mittemellan. Tycker ändå att det har varit några bra dagar, men så behövs bara en liten vindpust för allt att vändas upp och ned.

Fick nyss veta att en person som står mig nära (som jag lagt ned min själ i att hjälpa) väljer att inte träffa mig. Av vilken anledning vet jag inte, eftersom kontakten varit/är mycket bristfällig och mest varit från ett håll. Det gör mig ledsen. Nedstämd. Under min barndom var det mycket som lades på mina axlar. Jag fick växa upp alldeles för tidigt och jag fick veta saker som egentligen inte var menat för "barnaöron". Det finns tillfällen där jag känner att jag inte ska behöva ha ett ansvar, ett ensamt ansvar. Det här här ett sådant. En relation är mellan två människor, inte från den ena till den andra.

liten energikick

Så fick jag ett litet energiryck och medan kroppen inte ännu uppfattat vad som skulle hända passade jag på att diska (det såg ut som ett rövarslag i köket), fixa tvätt (sortera, tvätta, vika) samt styla sängen och ta kort på (inför ev. försäljning).

Dessutom har jag hunnit med att ringa försäkringskassan. Det har ju stört mig aningen att jag inte vet hur min föräldrarpenning eller SGI kommer att se ut, med tanke på den förra graviditeten, sjuskrivning och studier. Det visade sig att jag nojjat helt i onödan. Både SGI och föräldrarpenning är skyddad och beräknas på min heltidstjänst. PUUUH. Ett orosmoment mindre.

Det finns en del kvar i hemmet som skulle behöva fixas med. Kanske orkar jag.

Lilla liten sparkar på, det är underbart att känna. Illamåendet finns till och från, men är betydligt lugnare nu än i början. Morgnar och kvällar är fortfarande värst, men det är långt ifrån varje dag. Det sträcker en del i skinnet på magen, drar och stretar. Oroar mig ju fortfarande över ärret, men bm försäkrade, sist vi var där, att det inte alls ser konstigt ut. Tillit! Förra graviditeten klarade jag mig utan bristningar och kommer väl in i det sista hoppas på detsamma denna graviditet. Inte för att det bekymrar mig nämnvärt. Mindre skönhetsblessyrer och vad är väl det med ett levande barn i sin famn...

tiden och förnekelsen

Vårfint hos Troysan

Mia

Lilla litens bok

Puh. Klockan är snart sovtid och jag känner mig helt slut. Fredagens onda foglossning gav inte med sig under helgen. Visserligen inte så konstigt med tanke på två dagars långväga bilåkande. Hoppas iallafall på att detta är något snart övergående.

Lördagen tillbringades hos Miafia med tillhörande familj och stor del av släkten. Mysigt att träffas och äntligen har jag träffat Patrik och lilla Isabelle! Kanske kan vi få till lite semester tillsammans.

Idag besöktes åter igen IKEA. Vi har kommit på att vi ska bygga en egen sänggavel och lite material till detta bygge inhandlades. Dessutom några småsaker till Troys och Lilla litens rum. Detta rum som än så länge är till mångt och mycket helt oanvänt, men som så småningom ska fyllas med kärlek.

En bok till Lilla liten har också inhandlats. Fortfarande är bladen blanka, men i veckan har jag tänkt att börja fylla de svarta bladen. Halvvägs ju.

Det där med tiden är ett konstigt fenomen. Kanske i samarbete med förnekelse. Eller allmän hormonförvirring. Sorgens förvillande. Tror jag att jag ska föda barn i juli? Kommer min kropp för alltid att vara inställd på det? Den är det nu iallafall och när jag ibland minns att det faktiskt, från juli kommer att vara ytterligare två månader känns det som om jag sjunker genom jorden? Ut och svävar i rymden? Inga andetag. Allt ser litet och obetydligt ut. Så med en smäll landar jag i verkligheten och det gör ont. Kanske klarar jag inte att tänka längre än till juli.

.

Avslutar denna dag med en underbar låt tillägnad en underbar tjej. Jessica lämnade denna värld alldeles för tidigt och om sorgen och kampen skriver hennes mamma, Lisa, här.

Äntligen klar med tentan, hoppas på att det där med cirka verkligen är cirka. Några hundra ord hit eller dit. Pust. Bläcket i skrivaren är oturligt nog slut, så postad blir tentan på söndag.

Foglossningen har varit eländig idag. Hoppas på en bättre dag imorgon.

Sängen nästa.

Trevlig helg!

Kvar i tentaträsket

Jag är fortfarande inte klar med hemtentan. Stor och djup suck. Vad jag dock missat var att det inte stod MAX 1800 ord utan CIRKA. En himla skillnad och troligtvis det som (om det gör det) kommer att rädda mig. Befinner mig för tillfället på 2100, vilket i sig är en bravad eftersom jag senast igår var upp och nosade på 3000 ordstrecket.

Imorgon bär det av till Mia-fian som i dagarna fyller år. Idag har present inhandlats och trots att jag skäms över det har jag ännu inte sett hur hon bor. Har heller inte träffat hennes livskamrat sedan flera år bakåt. Vet inte vilket jag skäms mest över. Nu är det iallafall dags och jag riktigt längtar efter morgondagen. Mia-fian och jag är, som kanske tidigare nämnts, uppvuxna som systrar. Hon är en av få som VET vad min bakgrund betyder, för att hon själv har varit med. Hon är också helt fantastiskt beundransvärd och är gudmor åt Troy och kommer också att vara det till Lilla liten. Mys.

Nu ska jag se vad som vankas till middag. Lilla liten är sugen på något gott. ;-)

1800

Jag håller på att få ett mindre nervsammanbrott här bakom datorn och tar därför en paus och rensar tankarna.

Denna kurs börjar lida mot sitt slut. Visserligen 4 dagar kvar, men är fast bestämd i att vara klar senast fredag klockan 15.oo. Pip. Examinationsuppgiften består i en hemtentamen på max 1800 ord. Jag hatar max-tentor. Mycket bättre är det med - skriv minst 4 A4sidor. Inga problem. Hur ska man lyckas få med det viktigaste på 1800 ord?! Omöjligt. Jag har för tillfället 2257 ord och är väl egentligen mer eller mindre klar. Men jag känner mig själv och kommer snart börja tvivla på mig själv och därmed lägga till ca 500 ord och sedan får jag stressa håret av mig för att hinna bli klar i tid. Uppgiften handlar, för övrigt, om hur jag som sjuksköterska lägger upp patientundervisning. Kul? Absolut, men inte 1800 ord!



Tankar till fina I med familj. Älska.

i musiken dansar min själ

En favorit. I många avseenden. Lights will guide you home.


Kolla gärna denna länken...kärlek!

Föräldrarkurs - del 1

Idag har vi varit på den första föräldrarträffen för denna graviditet, för föräldrar som väntar barn. En annorlunda känsla. Vi satt där - som vilka som helst. Ingen vet vilka vi är. Ingen vet vad vi vet. Bra? Dåligt? Vet inte. Annorlunda.

Vi ligger sist. Paret som "leder" är ca 10 veckor framför oss. Som om det var en tävling. En tävling till vem som kan få barn snabbast. Vi har förlorat en gång. Det enda vi vill är att få ett levande barn. Det är ok att vara sist, bara vi får ett levande barn.

Vi har fortfarande inte berättat för någon om könet på vårt barn. Kanske kommer vi inte att göra det, förrän bebis är ute. För oss är det inte viktigt. För oss är det inget som ska fokuseras på. Det är för vårt bästa, för ankytningen till vårt barn. Några gissar, vi säger inget.