allt passerat

Så hade jag beslutat att göra ett ryck och plugga lite. Blackboard nere. Igen. För vilken gång i ordningen den här kursen vet jag inte. Det är tråkigt att fenomenet distansstudier inte fungerar så bra när plattformen fungerar så tillfälligt. Själva examinationsuppgiften som skulle inlämnas via webdesk fungerar inte heller. Tur att lärarna i denna kurs är förstående och samarbetsvilliga.

Facket har kopplats in i jobbfrågan. Mest för att veta vad jag har i ryggen. Än har jag inte fått något svar från UC. Tungt.

Jag väntar på ultraljudet. Det är drygt en vecka kvar. Oron har byggt upp nya ridåer. För att på nytt våga glädjas måste jag ta mig förbi. Bebis rör sig och det lugnar givetvis. Men rörelserna kommer inte på beställning och det skrämmer livet ur mig. Lilla liten sparkar också mindre än Troy. Jag VET att jag inte ska jämföra. Jag VET. Ändå är det det som fäller mig. Vi skaffade aldrig någon angelsound. Jag skulle missbruka den. Nu är det snart nedräkningsbart till ultraljud. Måtte bara bebis vara levande och frisk. Förbi ridåerna - jag längtar.

9 månader har passerat. Födelsetid. Dödstid. Vid den här tiden var jag starkt påverkad av morfin. Jag önskar att jag varit mer medveten. Kunnat ta tillvara varje liten sekund. Vår dyrbara tid. Kanske var det bäst det som var. Smärtan av insikten kanske blivit för dödlig. Förmodligen.

9 månader

Det är några timmar kvar och sedan har jag varit utan dig lika länge som du fanns med mig. Var är du nu, pojken min?

För 9 månader sedan rann livet ur dig. Du slutade sparka. Fortfarande gör alla OM för ont att tänka på. Tankarna vill inte ens nå mitt medvetna. OM, hade allt sett annorlunda ut.

Mitt finaste lilla hjärta. Det vackraste jag någonsin sett. Du behövdes någon annanstans. Det gör mig ont. Att du inte behövdes mest hos mig. Men det gör mig trygg. Någon annanstans måste vara en bra plats. Det bara måste det.

Stora killen. Grattis på din 9 månadersdag.

körkort, föreläsning och lilla liten

Ok. Ingen klarhet i jobbfrågan än. Jag väntar på besked från min UC, men är beredd på det värsta och på att koppla in facket. Jag vågar inte ens tänka på hur det kan bli med vår ekonomi om jag helt plötsligt har en 20% tjänst istället för 100%. Försöker slå bort dessa stressande tankar.

En hel hög med positiva strålar...

Min bästa, fina kusin Mia tog idag sitt efterlängtade körkort! Grattis underbara. Troys gudmor och även kommande lilla litens.

Nästa vecka åker jag och Carro på föreläsning i Falun. En föreläsning som handlar om vårdens bemötande av föräldrar som förlorar barn. Det är genom föräldrargruppen, som jag och Niclas deltar i, som vi blivit inbjudna att deltaga. N kan inte följa med. Men underbara C vill. Hennes ambition är ju dessutom att i framtiden studera till barnmorska (vilket med största säkerhet kommer passar henne utmärkt). Eftersom vi nu studerar till sjuksköterskor och faktiskt båda två nyligen blivit inkastade i en stor sorg - jag som förälder och C som anhörig (ja, jag ser C som min själssyster) - så känns det självklart att vi åker iväg. Föreläsningen handlar, som sagt, om när barn dör före födseln, vilket inte stämmer bokstavligt med min erfarenhet. Hade vi dock väntat en timme med att åka in hade det dock varit vår sanning så balansgången är tunn och jag hoppas att vi ska få ut mycket fint genom att deltaga.

Lilla liten knackar med jämna mellanrum från insidan. Det är vi mot världen. Vi och pappa. Älskade älskade.

Har även gjort den trevliga upptäckten att nästa kurs är enskilt arbete. Skönt - det är vad som passar mig bäst just nu. Att lägga upp studierna precis efter egen ork.

Nu längtar jag efter N som idag tagit bilen till skolan för att komma hem tidigare. Jag ska jobba några timmar så all tid är värdefull!

Trevlig helg!

...och så går det ner...

Denna avskyvärda berg-och-dalbana. Idag föll det. Pladask. Hårt och hänsynslöst. Det är inga längre perioder med lugn och ro. Bara korta, snabba, kippande andetag i syrefattig miljö.

Idag har varit en dag med mestadels motgångar. Oro väcker oro och sprids likt en löpeld. Hade till och med lyckats inbilla mig att jag kanske håller på att få diabetes när jag kom till BM. Oron stillades dock när vi kikade över de senaste blodsockermätningarna och vi konstaterade att jag snarare har väldigt lågt blodsocker. Det är skönt att ha möjligheten att ventilera min oro med BM en gång i veckan. Det är ungefär så lång tid jag klarar av att själv hålla oron i styr. Kanske syns det inte utanpå, men inom mig råder en orkan.

Hemska föraningar om en "degradering" på jobbet besannades också idag. Nu vänds allt upp och ner. Kan arbetsgivaren verkligen sänka anställningsgraden utan att meddela arbetstagaren (mig)? Om jag ändå orkade ifrågasätta, slåss för min rätt. Men orken befinner sig i ett annat universum. Jag är verkligen ett läckage. Inte bara att min inkomst under sommaren sänks till plus minus noll, jag kan dessutom bli tvungen att ställa mig som arbetssökande för att (ev.) få havandeskapspenning. Fast jag har min tjänst. En heltidstjänst.

Utöver detta slösades min tid. Av obehöriga. Tid som jag kunnat stanna hemma och dra något gammalt över mig. Det är så det känns.

effektivitet i bubblan

Idag har jag pluggat. Verkligen pluggat. Grupparbete största delen av dagen och sedan artikelgranskning eftermiddag och kväll. Jag har varit hyfsat effektiv. Det är bästa att passa på.

För övrigt är jag riktigt trött. Varken jag eller N kan minnas att jag vid förra graviditeten var riktigt så här trött. Det värker i hela kroppen om jag inte får sova. NU. Imorgon ska jag till bm. Kanske dags att kolla blodvärde igen. Fast jag tror mer på hormoner. Jag har ju varit duktig och ätit järntabletter. Varje dag. Nästan.

Vi var på "Barnens hus" igår. Första gången vi vågar oss in. För denna gång. Där gick vi. Hand i hand, blåhållande. Fingrade lite nervöst på vagn och babyskydd. Men inget känns som rätt tid. Jag kände mig malplacerad bland alla lyckliga stormagade föräldrar. Det kanske är för tidigt. Just nu räcker det att befinna sig i vår lilla bubbla. Med vår lilla bubbla. Älskade liten som allt oftare ger sig till känna. Vi stannar här.

Lilla liten

Idag går vi in i en ny vecka och lilla liten har firat dagen lång med att ge ifrån sig mysiga små rörelser. Jag känner mig lugn och vågar drömma mig in i framtiden. Drömmar om älskade i mammas trygga famn. Älskade på pappas bröst. Familjen, på utflykt. Med vagn, med babyskydd. En kort stund befinner jag mig där. Släpper taget och faller.

Jag och N ska ha ännu en mysig "titta-på-film" kväll. Jag är rädd att jag blir bortskämd att ha honom hemma. Tack och lov har han bara praktik två dagar nästa vecka. Jag har ett stort behov av närhet. Älskade älskade.

vardagsrum och rund om magen

Nya matdelen

Här går dagarna lite som dom vill. Jag försöker hänga med. Så gott det går.

Nu är det mesta fixat och klart i vardagsrummet. Tvn väntar på att få hängas upp på väggen, men det är ruskigt klena väggar så någon slags massa måste stelna i borrhålen innan skönheten kan hängas upp. Allt har blivit precis som vi vill. Det är verkligen vår stil och jag är glad att vi gjorde klart allt på en gång. Inget ska skjutas upp till morgondagen. Ingen vet vad livet har att ge.

Det är någon där inne.

Ikväll ska vi vara nära. Krypa upp tätt intill i soffan och titta på "Rallybrudar", lättsam underhållning. Låta tankar vila. Med händerna på magen, bara vara. Nära.

Önskar er en Glad Påsk!

avsky

Många tankar virvlar i mitt huvud. Jag skulle vilja ha en AV-knapp. Eller iaf paus. Allt är jobbigt. Det känns som att någon ständigt puttar mig över den ökända kanten. Kanske vore det bättre om ingen pratade med mig. Då skulle jag iaf inte behöva missuppfatta saker.

Jag är trött på att behöva känna att jag slösar tid. Det är viktigt för mig att känna att jag inte slösar tid. Jag tycker att det är respektlöst att genom sin egen lathet låta någon annans tid rinna iväg. Jag tappar min ork. Väldigt lätt. På en sekund. När ingen annan behöver, varför behöver då jag?

Det är en dålig dag. En riktigt urusel dag. Jag vill gråta och skrika. Jag tycker att livet är så orättvist och det är de som orättvisan slår hårdast mot som alltid måste visa sig starka. Det är mot dem som orättvisan slår om och om igen. Och jag hatar det. Jag avskyr räkmackor som en del tycks "majonäsa" sig fram på. Jag mår illa av tanken på silverskedar som en del tycks förbruka som glasspinnar.

Det är snart påsk och jag avskyr glättigheten.

Jag vill ta avstånd från sorgen. Orkar inte med den nu. Orkar inte sörja mer. Ge mig min pojk. Jag avskyr att sorgen har tagit sig friheten till en given plats i min kropp. Ett brännmärke för livet. Försvinn. Ge mig mitt barn. Nu.

dansavslutning

Bild från vårdguiden Har efter lite intagen mat hämtat mig efter kvällens stora händelse - dansavslutningen.

Det är med tårar i ögonen som jag tittar på dessa underbara små människor. Vilken glädje de uttrycker.
Vilken fantastisk förmåga dansen har.
Mitt syfte med dansen har alltid varit att sprida dansglädjen. Med min erfarenhet vet jag också vikten av att tidigt träna upp sin kroppsmedvetenhet. Jag vill bygga upp de här barnens självförtroende när det gäller deras egna kroppar. Ingenting är omöjligt och man kan alltid göra allt - på sitt eget sätt.
Det finns inget rätt eller fel, bara dansen genomförs med glädje.


En förvirrad "Moffa I" undrade om inte Bubblan (i gadgeten) är lite väl tunn hur lilla liten är i verkligheten.

Så här står det i "Mammapraktikan",

"Bebisen är 10,5-11,5 cm lång och väger ca 80g.Navelsträngens fäste som tidigare suttit högt upp, börjar flytta sig lite längre ner på magen. Händer, fingrar och naglar är redan nu välformade."

Detta är graviditets vecka 16 (vilket är bebisvecka 14).

Och just idag verkar jag vara 15+2 och därmed borde detta stämma något sånär.

allt möjligt - om allt möjligt

Några dagar har passerat och en del har hänt, även om det till och från känns som att tiden står still.

Tapetseringen i vardagsrummet är.....KLART!!
Vi är så nöjda och jag är så otroligt stolt över N som är så fantastiskt duktig! Jag skulle vilja skryta om att jag också var lite delaktig, men det vore att dra lite väl i sanningen. Jag orkade med själva rivningen av gamla tapeten, spackling och slipning. Sedan tog orken och kraften slut. Här och var finns spår av Sandra-hjälp. Men N var den som fixade det stora. Och så bra det blev!
Äntligen, äntligen. Lite pyssel kvar - men bara sånt som får oss att må bra.

Så måste det väl ändå vara konstaterat att jag har det sämsta immunförsvaret någonsin. Ont i halsen kom krypande i lördags, tröttheten och feberfrossan lika så. Så slog det då ut i natt. Kanske är det en blandning av förkylning och pollenallergi. Så fort jag vistas utomhus svullnar de små andningshål jag ändå har kvar igen. Som jag längtat efter sol och vår och ändå sitter jag nu här, innanför fönstret och trånar ut.

Ny kurs -Ja.
Ny motivation - Tyvärr, inte.
När ska detta ta slut? I sommar?

Nu bär det alldeles strax av till BM. Snälla, fina svärmor ställer upp och skjutsar mig så att jag slipper andnöd halvvägs.

By the way, dansavslutning ikväll.

behandling

Jag lider av panikångest.

Enligt FASS beskrivs panikångest som "Väl avgränsade episoder (attacker) av stark oro eller fruktan som inte beror på någon kroppslig sjukdom eller på drogmissbruk. Ofta en känsla av förestående undergång."

Jag har nog haft det i större delen av mitt liv utan att veta om det. Jag har gått i terapi sedan jag var 12 år, men det var inte förrän jag började hos min nuvarande psykoterapeut som jag verkligen började förstå vad som händer med mig. Jag som trott att jag varit galen. Att det är något fel på mig. Att det som händer inom mig är mitt fel. Jag lider även av posttraumatisk stress. Jag är en biologiskt känslig individ och det är omständigheter i mitt liv som gjort mig till den jag är idag.

Idag började vi med en ny behandlingsmetod. Den är evidensbaserad och jag tror att den passar mig. Känslan efter dagen är ett lugn. En förundran över vilka känslor som lyckades ta sig till ytan. Undanträngda känslor. Känslor av övergivenhet, sorg, saknad, längtan, ilska, besvikelse och kärlek. Allt på samma gång. Jag ska hitta sätt att känna självtillit, jag ska hitta sätt att hantera mina känslor och lära mig förstå att allt som händer inte ligger under mitt ansvar. Idag börjar en ny tid.


Jag känner stor kärlek inför de mina. Doften av min älskade när vi är nära. Doften som inger trygghet och lugn. Kärleken jag känner för min son. Lyckan över att få vara mamma och att ha fått möjligheten att ge liv. Den gränslösa kärlek inför vad som komma skall (vill tro), den lilla människa som gör allt för att överleva. Lyckan över att just jag får vara den som vaggar dig.

besvikelse, tapetrivning och änglabåt

Jag känner mig fortfarande upprörd efter gårdagen. När jag själv läser vårdvetenskap och har insikten i HUR stor betydelse vårdrelationen har känner jag mig rent av besviken, snuvad på ett gott vårdbemötande.

Skrämmande, en lättnad, otroligt, ambitiöst...
Det finns många sätt att beskriva det faktum att jag faktiskt snart är klar med min hemtenta fast det är 5 dagar kvar till inlämning. Första kursen, på hela utbildningen där jag känner att jag kunnat ta det lugnt och plugga när jag orkar. Visst, ibland behöver man piskan i ryggen, men efter patofysiologin tror jag hela klassen var totalt utmattad, så det har inte alls varit fel att kunna dra ner på tempot. Med det sagt inte menat att kursen varit "jättekul". Det är rätt mycket flumm och jag kan bara hoppas att jag förstått det hela rätt. Svårt också med översättning. Litteraturen har till stor del varit på engelska och när det gäller vårdvetenskap är det inte den engelskan som lärdes på gymnasiet.

"Interventions are purposeful actions to help the client retain, attain or maintain system stability. They can occur before or after protective lines of defense and resistance are penetrated in both reaction and reconstitution phases."

Ok att fixa översättningen ord för ord, men att verkligen förstå vad det betyder - ja, det är en helt annan sak.

Vi hade seminarium idag. Jag och bästa Carro var riktigt effektiva. Emellan inläggen passade vi på att riva tapeter, vi lyckades med alla väggar utom en - den bakom soffan. Vilken överraskning N ska få när han kommer hem. Det var nämligen det vi skulle tillbringa morgondagen med att göra.

Ikväll åker vi på föräldrarmöte i Falun. Skönt att ventilera. Det är en helt annan värld. Vi ser på varandra på ett sätt jag tror inga andra gör. Ingen dömer, tycker att något är konstigt. Alla är vi i samma sargade båt. Jag känner att vi får kraften och orken att flyta när vi varit där.