utflyktstarmen

Vi är inne på vecka 6 av det nya kapitlet. Jag och pappaN har tillsammans gått ned ca 13 kg. Inte illa pinkat. För mig innebär det att jag är snubblande nära mitt första mål. För pappaN innebär det att han nästan är i mål. Huruvida han kommer fortsätta lika strikt som mig är oklart, men solande klart står att det här har varit en livsomvändning för oss. Det är så mycket i våra liv som känns lättare. Vi har definitivt avgiftat våra kroppar och det känns inte ens lockande längre att försätta dem i den sörja vi tidigare varit i. Jag ska dock inte sticka under stol med att jag är vansinnigt sugen på en "Lappenglass".

.

Idag var vi sugna på att åka på utflykt. Det slutade med att vi åkte till farmorn, på andra sidan stan. Eira fick bada och vi blev bjudna på smarrig lunch. Det suger dock fortfarande i min "utflyktstarm". Men var åker man? Några förslag?

.

Jag vet att jag lovat er en film när E spelar på läpparna. Ett litet krux, när jag la in filmen i datorn, är att bakom E i sängen syns en halvnaken pappaN. Jag misstänker att jag för husfridens skull bör undvika ett publicerande av den filmen innan jag förstått mig på hur man redigerar. Alltså, är det någon som vet om man kan klippa i filmen, typ så som man kan när man använder "crop" på foton?

är det någon som känner igen?

De här gamla polarna packade vi upp hos farmorn och farfarn idag.

Jag vet inte vilka som hade roligast. Mamman och pappaN som byggde hus eller Eira som runt sig hade ett hav av roliga, färgglada prylar.

När jag var liten hade jag också duplo och det var verkligen ett kärt återseende.

midsommar'n är över

Midsommarhelgen är över. Jag känner inget särskilt för midsommar, har aldrig firats något speciellt. De flesta år har jag jobbat. De senaste tre inte, då jag varit "storgravid". Men firandet har ändå varit på "hemma-med-familjen-nivå".

Alla högtider har något moloket över sig. Det är då det blir så tydligt att världen bara har fortsatt snurra. Helt plötsligt blir vi medvetna om vad och vem som saknas.

Vi åkte till gammelgården för att se när stången restes. Eira var måttligt intresserad. Om något tittade hon med spänning på alla människor runt omkring. De dansande grodorna brydde hon sig mindre i. Vi dansade inget. Kanske nästa år.

Farfar har lovat att han ska dansa.

Nästa år.

midsommar

Trevlig midsommar

önskar

vi

Er!

hur visste dom?

Här om dagen flög ett vykort in genom postfacket. Det var från Libresse. Ett valfritt, gratis paket. Vilken gåva. Jag tänkte lite stöddigt att jag då minsann inte behövde hämta ut några skydd. Ja, någon mens hade jag inte varit i närheten av.

Det var då.

Nästa dag, som ett brev(!) på posten kommer det röda.

Hur kunde Libresse veta att tiden var inne för mig? Precis nu?

Jag förbannar Libresse.


Skämt åsido.
För mig har, under en mycket lång tid, mens inneburit ett misslyckande. Ett konkret bevis på att kroppen inte varit gravid. Därför var det med en klump i bröstet jag mottog det nya steget. Trots att jag vet att det ju är bra. Det är bra att kroppen fungerar som den ska. Det ska jag vara glad över.

Det är många olika reaktioner som jag inte varit beredd på. Jag var heller inte beredd på krampande i bröstet inför graviditeter. Andras. Sådant som jag inte får prata om. För att inte göra andra illa till mods. För inför andras graviditeter måste det väl finnas en obefläckad lycka. Annars är man missunnsam. Eller för otur med sig. Smittar?

Det är inte så att jag är missunnsam. Verkligen inte. Jag önskar alla det underbara ett barn för med sig. Men inom mig bor ett försvar. En borg som byggdes upp när Troy slutade leva. För att jag inte skulle gå under av sorg när jag såg andras runda magar eller levande barn. Ett försvar som gjorde att jag inte kände något. Blank. För att inte dö. Det är inte missunnsamhet. Det är bara överlevnadsinstinkt. Varför den är kvar? Jag som nu har ett levande, friskt barn. Jag vet inte.

Det är ju inte så att Troy är mindre borta.

Det räcker så.

bad i balja

Vi har haft en härlig utedag. Eira har för första gången badat utomhus, i balja.

Hon var dock mer intresserad av gräset nedanför, vilket i sin tur har resulterat i grässtrån i utkomster - från både det ena och andra hållet.

Igår var vi på utflykt. Det översta fotot i kollaget är från gårdagen. När vi stannade bilen första gången för lite paus fuskade jag och pappaN med varsin glass. Det var inte lika gott som vi kom ihåg. Minnet sviker. Eller så har sockerberoende lagt sig. Som tur var har ingen björn väckts.

klappa lilla magen

Så var det kväll igen och mamman i det här huset tar sig en välförtjänt paus vid datoren. Jag har varit effektiv idag. Det till trots den extremt vakna natten. E var hysteriskt ledsen och jag och N fick turas om att vandra. När pappaN kommit hem från sitt morgonjobb och jag och E kommit hem från promenaden somnade de två. De sov, sov och sov. När klockan var ett vaknade de äntligen och E hade därmed sovit över lunch. Knasigt. Jag hade dock inte hjärta att väcka dem tidigare. Jag hann under den tiden redigera och beställa massvis med foton. Nu ska här fixas... PappaN fick brått till eftermiddagsjobbet och jag och E gjorde oss, efter lunch, klara för att promenera ned till familjecentret och vår psykolog K.

Eira har de senaste dagarna gjort en rush (fånigt det låter...) i utvecklingen. Varje dag kommer hon på nya saker, stora som små. En sak som gjort mig lite extra stolt är våra sångstunder. Varje dag sjunger vi en sång som går...

"Klappa lilla magen, lilla magen
klappa lilla magen, kinden med.
Näsan kan man dra,
i, i varje dag.
Munnen spelar bra
blubb blubb blubb"

I det där sista blubbet spelar man på munnen och det har jag gjort. Hundra tusen miljoner gånger. För några dagar sedan när jag som vanligt drog med fingret mot Eiras läppar gjorde hon ljudet. Mäkta stolt mamma. Men idag kära vänner. Idag. Idag spelade Eira alldeles själv. Med fingrar, ljud och hela baletten. Jag och pappaN stångade oss sprickfärdiga av stolthet. Ljuvliga lilla hjärtegryn.

Jag har fångat det på film och om jag någon gång får in den här på bloggen så lovar jag att ni ska få se. :-)

nya marker

Varje morgon (ja förutom de enstaka dagar då pappaN är hemma), stiger vi upp 06.30. Eira är pigg då och tjoar glatt. Hennes tjoande är verkligen livstjut, det är som om hon välkomnar varje ny morgon. Alltid med ett leende.

Efter morgonrutiner med ny blöja och tidig frukost drar vi på kläder utanpå pyjamasen och beger oss ut på promenad. Under de senaste månaderna har vi gått samma vända. Dag ut och dag in.

Och det är lustigt det där.

Oftast är det samma lilla skara människor som är ute den tiden. Vi möts på ungefär samma ställe varje morgon. I början gick vi bara obemärkt förbi varandra. Några möten till och vi började växla blickar som växte till ett litet hej. Kanske, på sin höjd, ett litet leende.

Och så bytte vi rutt. Jag ville se något nytt. Nya träd. Andra stenar. Eira verkade uppskatta det. Hon far från sida till sida i vagnen. Armarna utsträckta som för att hälsa på varje nytt litet föremål. Det är spännande, även om jag kan känna mig lite ensam i nya marker. Inga motionerande vänner.

Men så händer det.

Helt plötsligt ser jag på avstånd en silhuett jag känner igen. Gångstilen. Kläderna. Ja, jag känner inte människan. Jag vet inte alls vem det är. Men det är min promenadkompis. Vi som i vanliga fall brukar mötas i backen. Hon har också bytt rutt. Vi morsar på varandra. Storleende. Som om vi skulle ha känt varandra hela livet.

Märkligt.

Och jag känner mig genast lite mindre ensam.

fixardagen och kvällsprojekt

När pappaN är hemma har Eira en tendens att sova lite längre om morgnarna. Trevligt. Mindre trevligt att jag vaknar samma gamla vanliga tid. Sovmorgon skulle ju inte vara helt fel.

Stora fixardagen har varit idag. Vi är dock rätt duktiga på att dra igång alla projekt kvällstid. Som nu tillexempel, då N lägger golv på balkongen. Det börjar bli rätt kallt. Jag har precis bytt gardiner i köket också. Jag fick så fina av svärmor i födelsedagspresent (som jag visserligen bytte till andra eftersom den inte var tillräckligt bred för våra fönster). Fint blev det iallafall. På tal om presenter. Det känns som om jag fyllt år flera gånger om. Jag har fått presenter var och varannan dag. Fina sådana.

Den vackra berlocken fick jag av fina Linda. Den är helt underbar och sitter självklart på mitt morsdagshalsband.

Silikonform för bakning i form av rosor. Mina ägg & baconmuffinsar har intagit en högre status (än fjuttiga vikande pappersformar). Tack svärmor och svärfar.

Ett helt gudomligt armband av min fina svägerska. Helt perfekt.

Och ja, det har varit mer än så. Av svärmor och svärfar fick jag som sagt även gardiner samt "Mosboken" (Eira hurrar). Av Angelica fick jag också en "huvudmassagerare" (pappaN kanske inte hurrar lika högt). Fina moffa Ida kom också med paket, en LYXögonskugga och fina hårspännen och min bästa Carro visste att vi saknade kylväska och hade därmed hittat den sötaste lilla väskan med tillhörande servis. Ja, paketelet i mängder alltså. Säkerligen är det fler, som jag inte har glömt men bara inte kommer på just nu. Det har varit härliga födelsedagsveckor, trots att jag inte ville fylla år.

Så, pappaN är färdig med golvet och nu väntar min del. Mattor, ljuslyktor och lite blommor. Mys!

tävling

Hos fina mamman Happily Ever After kan man nu tävla om fantastiskt fina halssmycken.

Jag är med, är du?

kärleken

Så har hela helgen gått. Kärlekens tecken. Bröllop eller inte, helgen har varit fylld av fina stunder med familjen.

~~~

I lördags var det den 19 juni. Först och främst min fina vän Ms födelsedag. Fina älskade M som i år skulle ha fyllt 26 år, men som inte blev mer än 13. Jag minns, kanske var det hennes födelsedag eller någon dag efter, att vi talade i telefon. Vi skulle börja sjuan det året och M var lite orolig över att hon skulle behöva åka rullstol. Jag lovade henne att jag skulle åka hiss med henne. Lovade. Vi pratade om skolväskor, vilken väska som var coolast när man skulle börja högstadiet. Jag och M hade haft lika skinnväskor tidigare. Det var inne med skinnväskor då. Jag saknar henne fortfarande. Kan minnas hennes doft och att hon ofta var lite kall om händerna. Fina vän.

~~~

Den nittonde innebär ännu en månadsdag. Att det är extra tungt just den här gången kanske kan bero på den annalkande årsdagen. Om en månad skulle vi ha firat tvåårskalas här hemma på berget. En liten rödhårig, busig pojke skulle med stor förtjusning sträcka fram tre små knubbiga fingrar vid frågan hur mycket han fyller. Vi skulle skratta och säga att -"Nä, sakta i backarna. Först får du fylla två minsann." Och han skulle rynka sin näsa och säga "Tjoy äta tårta och paket". Och jag och pappaN skulle titta lurigt på varandra och tänka på alla paket som fanns gömda i garderoben och säga -"Ja Troy, du ska få äta massor av tårta och du ska få många, många paket." Och han skulle nicka belåtet.

Oh, jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Jag saknar honom så att det värker i varje liten del av min kropp. Och jag längtar efter den dag han äntligen är i min famn.

Vi tittade på bröllopet. Och jag grät en liten skvätt. För jag tycker det är vackert med människor som älskar varandra. Tycka vad man tycka vill om monarkin. I kyrkan var det en kvinna som fick sin man. En man som fick sin kvinna. I första hand. Eira tittade också. Hon tyckte det var spännande med allt trumpetande.

Idag var vi på kalas. Eiras "gammelfarbror" har fyllt år och det är mysigt att träffa den större delen av släkten. Det händer några gånger varje år. Trots att vi bor i samma lilla stad blir det inte oftare. Konstigt det där. Eira var strålande vacker i sin sommarklänning med rosa rosett i håret. Man kan inte annat än smälta. Underbara lilla vän.

kvällsmys

Fredag kväll. Vips var både dagen och största delen av veckan borta. Eira är fortfarande vaken. Sisådär två timmar efter läggdags. Det gör inte så mycket. Det hör inte till vanligheterna att hon är vaken sent på kvällen och hon har visat klart och tydligt att hon snart vill sova. Till dess passar vi på att mysa. Pappamys för tillfället.

Eftermiddagen tillbringade vi hos våra fina vänner Utter-Eriksson. Det var alldeles för länge sedan vi sågs nu, men det är ju sådär med tiden som tidigare nämnt - den flyger förbi. Som vanligt hade vi massor att prata om och över en latte kan det inte bli bättre. Eira var inte på något strålande humör (det visade sig att en millimeterstor del av tanden i överkäken tittat fram) och ville mest klänga. Greta var i vanlig ordning en solstråle från början till slut! Någon kamera hann jag inte få med mig, men Frida har ett fint foto på hennes blogg. Om någon är nyfiken. ;-)