Här om dagen flög ett vykort in genom postfacket. Det var från Libresse. Ett valfritt, gratis paket. Vilken gåva. Jag tänkte lite stöddigt att jag då minsann inte behövde hämta ut några skydd. Ja, någon mens hade jag inte varit i närheten av.
Det var då.
Nästa dag, som ett brev(!) på posten kommer det röda.
Hur kunde Libresse veta att tiden var inne för mig? Precis nu?
Jag förbannar Libresse.
Skämt åsido.
För mig har, under en mycket lång tid, mens inneburit ett misslyckande. Ett konkret bevis på att kroppen inte varit gravid. Därför var det med en klump i bröstet jag mottog det nya steget. Trots att jag vet att det ju är bra. Det är bra att kroppen fungerar som den ska. Det ska jag vara glad över.
Det är många olika reaktioner som jag inte varit beredd på. Jag var heller inte beredd på krampande i bröstet inför graviditeter. Andras. Sådant som jag inte får prata om. För att inte göra andra illa till mods. För inför andras graviditeter måste det väl finnas en obefläckad lycka. Annars är man missunnsam. Eller för otur med sig. Smittar?
Det är inte så att jag är missunnsam. Verkligen inte. Jag önskar alla det underbara ett barn för med sig. Men inom mig bor ett försvar. En borg som byggdes upp när Troy slutade leva. För att jag inte skulle gå under av sorg när jag såg andras runda magar eller levande barn. Ett försvar som gjorde att jag inte kände något. Blank. För att inte dö. Det är inte missunnsamhet. Det är bara överlevnadsinstinkt. Varför den är kvar? Jag som nu har ett levande, friskt barn. Jag vet inte.
Det är ju inte så att Troy är mindre borta.
Det räcker så.
torsdag 24 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tack för att du skrev det här inlägget,jag är glad att jag från och med nu kan kalla det överlevnadsinstinkt och inte att jag är missunnsam..Jag måste tänka bort andras bebisar och lycka annars så gråter jag i flera dagar,jag måste låtsas som att ingen annan i hela världen är gravid för att orka med att inte vara gravid..
Hoppas ni får en härlig midsommar!!Kram
Det här inlägget kommer inte att ge något hopp om att denna "överlevnadsinstinkt" försvinner med åren tyvärr.... och jag tycker själv att det är helskumt. Vår historia är kantad av oändliga besvikelser och sorger, men också av glädje och lycka. tre barn finns i vårt hus som gör livet värt att leva, vi är så glada över att vi fått våra barn och jag kan helt ärligt säga att jag faktiskt inte vill ha fler heller, och ändå så gör det ont att se magar! varför är det så? jag har lagt ner att försöka förstå det hela, jag bara accepterar att det är så här jag är! Kram från en överlevare.
Skicka en kommentar