nya marker

Varje morgon (ja förutom de enstaka dagar då pappaN är hemma), stiger vi upp 06.30. Eira är pigg då och tjoar glatt. Hennes tjoande är verkligen livstjut, det är som om hon välkomnar varje ny morgon. Alltid med ett leende.

Efter morgonrutiner med ny blöja och tidig frukost drar vi på kläder utanpå pyjamasen och beger oss ut på promenad. Under de senaste månaderna har vi gått samma vända. Dag ut och dag in.

Och det är lustigt det där.

Oftast är det samma lilla skara människor som är ute den tiden. Vi möts på ungefär samma ställe varje morgon. I början gick vi bara obemärkt förbi varandra. Några möten till och vi började växla blickar som växte till ett litet hej. Kanske, på sin höjd, ett litet leende.

Och så bytte vi rutt. Jag ville se något nytt. Nya träd. Andra stenar. Eira verkade uppskatta det. Hon far från sida till sida i vagnen. Armarna utsträckta som för att hälsa på varje nytt litet föremål. Det är spännande, även om jag kan känna mig lite ensam i nya marker. Inga motionerande vänner.

Men så händer det.

Helt plötsligt ser jag på avstånd en silhuett jag känner igen. Gångstilen. Kläderna. Ja, jag känner inte människan. Jag vet inte alls vem det är. Men det är min promenadkompis. Vi som i vanliga fall brukar mötas i backen. Hon har också bytt rutt. Vi morsar på varandra. Storleende. Som om vi skulle ha känt varandra hela livet.

Märkligt.

Och jag känner mig genast lite mindre ensam.