"det där rummet skulle man ha"

"jag har kämpat med en dröm

jag ville inga brustna hjärtan

inga slitningar i blodet

jag ville hitta Söndermarken

.

om jag kommer dit igen

har du en plats där jag kan vila

ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån

ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån"

(Lars Winnerbäck, En tätort på en slätt)

Niclas frågade mig om jag lyssnat på texten. Om jag verkligen lyssnat. Visst har jag det. Om och om igen. Men som så ofta med Winnerbäcks underbara texter finner jag trösten, just där jag är just nu.

"Du älskling, det där rummet skulle man ha."

nedstämd

Blev helt plötsligt ledsen. Jag är som en pendel som aldrig stannar. Antingen glad eller ledsen, aldrig mittemellan. Tycker ändå att det har varit några bra dagar, men så behövs bara en liten vindpust för allt att vändas upp och ned.

Fick nyss veta att en person som står mig nära (som jag lagt ned min själ i att hjälpa) väljer att inte träffa mig. Av vilken anledning vet jag inte, eftersom kontakten varit/är mycket bristfällig och mest varit från ett håll. Det gör mig ledsen. Nedstämd. Under min barndom var det mycket som lades på mina axlar. Jag fick växa upp alldeles för tidigt och jag fick veta saker som egentligen inte var menat för "barnaöron". Det finns tillfällen där jag känner att jag inte ska behöva ha ett ansvar, ett ensamt ansvar. Det här här ett sådant. En relation är mellan två människor, inte från den ena till den andra.

liten energikick

Så fick jag ett litet energiryck och medan kroppen inte ännu uppfattat vad som skulle hända passade jag på att diska (det såg ut som ett rövarslag i köket), fixa tvätt (sortera, tvätta, vika) samt styla sängen och ta kort på (inför ev. försäljning).

Dessutom har jag hunnit med att ringa försäkringskassan. Det har ju stört mig aningen att jag inte vet hur min föräldrarpenning eller SGI kommer att se ut, med tanke på den förra graviditeten, sjuskrivning och studier. Det visade sig att jag nojjat helt i onödan. Både SGI och föräldrarpenning är skyddad och beräknas på min heltidstjänst. PUUUH. Ett orosmoment mindre.

Det finns en del kvar i hemmet som skulle behöva fixas med. Kanske orkar jag.

Lilla liten sparkar på, det är underbart att känna. Illamåendet finns till och från, men är betydligt lugnare nu än i början. Morgnar och kvällar är fortfarande värst, men det är långt ifrån varje dag. Det sträcker en del i skinnet på magen, drar och stretar. Oroar mig ju fortfarande över ärret, men bm försäkrade, sist vi var där, att det inte alls ser konstigt ut. Tillit! Förra graviditeten klarade jag mig utan bristningar och kommer väl in i det sista hoppas på detsamma denna graviditet. Inte för att det bekymrar mig nämnvärt. Mindre skönhetsblessyrer och vad är väl det med ett levande barn i sin famn...

tiden och förnekelsen

Vårfint hos Troysan

Mia

Lilla litens bok

Puh. Klockan är snart sovtid och jag känner mig helt slut. Fredagens onda foglossning gav inte med sig under helgen. Visserligen inte så konstigt med tanke på två dagars långväga bilåkande. Hoppas iallafall på att detta är något snart övergående.

Lördagen tillbringades hos Miafia med tillhörande familj och stor del av släkten. Mysigt att träffas och äntligen har jag träffat Patrik och lilla Isabelle! Kanske kan vi få till lite semester tillsammans.

Idag besöktes åter igen IKEA. Vi har kommit på att vi ska bygga en egen sänggavel och lite material till detta bygge inhandlades. Dessutom några småsaker till Troys och Lilla litens rum. Detta rum som än så länge är till mångt och mycket helt oanvänt, men som så småningom ska fyllas med kärlek.

En bok till Lilla liten har också inhandlats. Fortfarande är bladen blanka, men i veckan har jag tänkt att börja fylla de svarta bladen. Halvvägs ju.

Det där med tiden är ett konstigt fenomen. Kanske i samarbete med förnekelse. Eller allmän hormonförvirring. Sorgens förvillande. Tror jag att jag ska föda barn i juli? Kommer min kropp för alltid att vara inställd på det? Den är det nu iallafall och när jag ibland minns att det faktiskt, från juli kommer att vara ytterligare två månader känns det som om jag sjunker genom jorden? Ut och svävar i rymden? Inga andetag. Allt ser litet och obetydligt ut. Så med en smäll landar jag i verkligheten och det gör ont. Kanske klarar jag inte att tänka längre än till juli.

.

Avslutar denna dag med en underbar låt tillägnad en underbar tjej. Jessica lämnade denna värld alldeles för tidigt och om sorgen och kampen skriver hennes mamma, Lisa, här.

Äntligen klar med tentan, hoppas på att det där med cirka verkligen är cirka. Några hundra ord hit eller dit. Pust. Bläcket i skrivaren är oturligt nog slut, så postad blir tentan på söndag.

Foglossningen har varit eländig idag. Hoppas på en bättre dag imorgon.

Sängen nästa.

Trevlig helg!

Kvar i tentaträsket

Jag är fortfarande inte klar med hemtentan. Stor och djup suck. Vad jag dock missat var att det inte stod MAX 1800 ord utan CIRKA. En himla skillnad och troligtvis det som (om det gör det) kommer att rädda mig. Befinner mig för tillfället på 2100, vilket i sig är en bravad eftersom jag senast igår var upp och nosade på 3000 ordstrecket.

Imorgon bär det av till Mia-fian som i dagarna fyller år. Idag har present inhandlats och trots att jag skäms över det har jag ännu inte sett hur hon bor. Har heller inte träffat hennes livskamrat sedan flera år bakåt. Vet inte vilket jag skäms mest över. Nu är det iallafall dags och jag riktigt längtar efter morgondagen. Mia-fian och jag är, som kanske tidigare nämnts, uppvuxna som systrar. Hon är en av få som VET vad min bakgrund betyder, för att hon själv har varit med. Hon är också helt fantastiskt beundransvärd och är gudmor åt Troy och kommer också att vara det till Lilla liten. Mys.

Nu ska jag se vad som vankas till middag. Lilla liten är sugen på något gott. ;-)

1800

Jag håller på att få ett mindre nervsammanbrott här bakom datorn och tar därför en paus och rensar tankarna.

Denna kurs börjar lida mot sitt slut. Visserligen 4 dagar kvar, men är fast bestämd i att vara klar senast fredag klockan 15.oo. Pip. Examinationsuppgiften består i en hemtentamen på max 1800 ord. Jag hatar max-tentor. Mycket bättre är det med - skriv minst 4 A4sidor. Inga problem. Hur ska man lyckas få med det viktigaste på 1800 ord?! Omöjligt. Jag har för tillfället 2257 ord och är väl egentligen mer eller mindre klar. Men jag känner mig själv och kommer snart börja tvivla på mig själv och därmed lägga till ca 500 ord och sedan får jag stressa håret av mig för att hinna bli klar i tid. Uppgiften handlar, för övrigt, om hur jag som sjuksköterska lägger upp patientundervisning. Kul? Absolut, men inte 1800 ord!



Tankar till fina I med familj. Älska.

i musiken dansar min själ

En favorit. I många avseenden. Lights will guide you home.


Kolla gärna denna länken...kärlek!

Föräldrarkurs - del 1

Idag har vi varit på den första föräldrarträffen för denna graviditet, för föräldrar som väntar barn. En annorlunda känsla. Vi satt där - som vilka som helst. Ingen vet vilka vi är. Ingen vet vad vi vet. Bra? Dåligt? Vet inte. Annorlunda.

Vi ligger sist. Paret som "leder" är ca 10 veckor framför oss. Som om det var en tävling. En tävling till vem som kan få barn snabbast. Vi har förlorat en gång. Det enda vi vill är att få ett levande barn. Det är ok att vara sist, bara vi får ett levande barn.

Vi har fortfarande inte berättat för någon om könet på vårt barn. Kanske kommer vi inte att göra det, förrän bebis är ute. För oss är det inte viktigt. För oss är det inget som ska fokuseras på. Det är för vårt bästa, för ankytningen till vårt barn. Några gissar, vi säger inget.

6 år av oändlig kärlek

Studentbalen, en dag i juni -2003. Nyförlovade.

.

Idag, den 3 maj, har jag och N varit förlovade i 6 år.

Beroende på ur vilket perspektiv man väljer att se ur -

6 år, en lång lång tid. Eller. 6 år, en sekund av resten av våra liv.

Vi träffades vintern -2001.

Förälskade oss.

Visste att det var VI för alltid.

Det är sant.

Mer sant nu än någonsin.

Vi - mot livet, för livet i livet.

Jag älskar dig.

.

Lilla liten firade med att sparka på pappa - världens bästa present.

Älska älska.

en annan längtan

Mitt projekt i helgen är rensa.

Kläderna som var menade för Troy har jag gått igenom. Igen och igen. Och igen. Det är svårt. Jag vill spara allt. Det känns svårt att göra sig av med något som rymmer så mycket längtan. Så mycket Troy. Ändå känns det viktigt att vår Lilla liten får ta plats. En ny längtan, eller mer rätt - en annan längtan. Längtan efter Troy kommer alltid att finnas. Jag kommer aldrig att acceptera att han inte får leva med oss. Aldrig.
En del kläder ska sparas, en del läggs undan. Lite nytt ska inhandlas.

Jag har dessutom precis gjort något väldigt olikt mig. Nämligen sålt möbler till vilt främmande folk som nappat på vår annons på blocket. Jag är vanligtvis för feg för att våga göra något sådant själv. En lyckad affär. Inte heller lyckades de överlista mig med prutning. Det var i vilket fall som helst trevliga människor. Mannen ville bara köpa byrån, men kvinnan ville absolut ha tv-bänken också så nu är vi några kronor rikare och några möbler fattigare. Blocket är bra.

Nu ska jag åka iväg för att jobba. Långpass.

En trevlig lördag önskar jag er alla.

ny design och vårdvetenskap

Har försökt mig på en ny design här på bloggen, men det blir inte riktigt som jag tänker mig. Någon som har lust att ta en kurs med mig?

Något har lättat sedan UL. Jag känner mig härligt pirrig emellanåt. Mitt älskade älskade lilla barn. Lilla liten sparkar för fullt och det lugnar de oroliga tankar som ibland ändå lyckas ta sig igenom pirret.

Och så har jag gjort det igen! VG! Jag hade egentligen inte hoppats på någonting alls inför svaret på vårdvetenskapstentan. Jag vet att jag gjorde mitt bästa och än en gång räckte det mer än väl. Skönt. SKÖNT!