Positivt idag hittills...
...rörmokaren kommer imorgon och då är det full fart på byggandet av vårt nya badrum. Skönt att äntligen få det klart, även om det krockar aningen med planerna inför veckan.
Känner att jag kommit en bit på väg idag. Kommit till insikt med en del saker och fått hjälp med en del. Det känns bra.
Positivt igår var det fina lyktan vi hittade till mammas grav. Nu lyser det fint även där.
tisdag 14 oktober 2008
en ny morgon
Jag har sovit bort sjukan!
Iallafall så mår jag bättre idag. Besvikelsen har också lagt sig. Ska ta tag i det när jag orkar. Tills dess ska jag bara koncentrera mig på saker jag mår bra av.
Älskade kusin kommer idag. Mysigt!
Nu ska jag ta mig iväg (i tid?) till grupparbetet.
Tankar till morfar.
Iallafall så mår jag bättre idag. Besvikelsen har också lagt sig. Ska ta tag i det när jag orkar. Tills dess ska jag bara koncentrera mig på saker jag mår bra av.
Älskade kusin kommer idag. Mysigt!
Nu ska jag ta mig iväg (i tid?) till grupparbetet.
Tankar till morfar.
söndag 12 oktober 2008
ingen bra dag
Hade bestämt mig för att inte skriva. För att min kropp gör ont och för att jag behövde tiden för mig själv. Men här sitter jag ändå.
Jag är ledsen och besviken. Jag känner mig skydig. Jag känner mig hemsk. Jag känner det som att allt är mitt fel. Jag känner som om att jag förstört för en massa människor. Jag känner mig vilsen. Jag känner mig ensam. Ensam och sårbar.
Det är mina ord, mina tankar. Det är så jag känner.
Det som gör mig mest ledsen är att det är jag som måste vara den starka, som måste orka. Det gör jag inte. Jag är inte stark och jag vill inte kämpa mer nu.
Jag kräver inte något av någon.
Jag är ledsen och besviken. Jag känner mig skydig. Jag känner mig hemsk. Jag känner det som att allt är mitt fel. Jag känner som om att jag förstört för en massa människor. Jag känner mig vilsen. Jag känner mig ensam. Ensam och sårbar.
Det är mina ord, mina tankar. Det är så jag känner.
Det som gör mig mest ledsen är att det är jag som måste vara den starka, som måste orka. Det gör jag inte. Jag är inte stark och jag vill inte kämpa mer nu.
Jag kräver inte något av någon.
lördag 11 oktober 2008
Lördag
Så ska vi snart ta oss ner på stan. En del som ska inhandlas. Ikväll ska vi ha tacomys med en hel drös (vad är det för ord egentligen?) av fina människor. Mysigt!
Det är en sorgsen dag idag. Jag vet varför, men känner att jag varken vill eller kan sätta ord på det.
På sätt och vis vill jag bara att tiden ska skynda på. Jag vet inte var jag vill vara, men jag vet att jag inte vill vara här. Men jag vet ju också att det är här jag behöver vara. Jag behöver vara i min sorg. Behöver få den här tiden med Troy. AHH. Vill ju bara att DU ska vara här. Vill att allt ska vara annorlunda.
(En bra sak igår förresten... vi hittade tacoskal på ÖB för 10:-, man får vara glad för det lilla.)
Det är en sorgsen dag idag. Jag vet varför, men känner att jag varken vill eller kan sätta ord på det.
På sätt och vis vill jag bara att tiden ska skynda på. Jag vet inte var jag vill vara, men jag vet att jag inte vill vara här. Men jag vet ju också att det är här jag behöver vara. Jag behöver vara i min sorg. Behöver få den här tiden med Troy. AHH. Vill ju bara att DU ska vara här. Vill att allt ska vara annorlunda.
(En bra sak igår förresten... vi hittade tacoskal på ÖB för 10:-, man får vara glad för det lilla.)
fredag 10 oktober 2008
Att vara, men ändå inte
Min älskade vill kolla på indiana jones. Jag ska baaara skriva liten stund, sen ska jag vara troget filmsällskap. Vi har precis kollat på Idol. Sådär tycker jag. Verkligen bara sådär.
.
Igår var vi på vårt andra möte för Spädbarnsfonden. Tufft att släppa på trycket. Men värdefullt att få prata och bli lyssnad på. Jag har många som vill lyssna runt omkring mig, det är fint. Men att höra andra berätta om hur deras värld stannade är så otroligt berörande och spänningslösande. Vi är inte galna. Det vi går igenom är som det ska. Det vi går igenom är som det ska - HELL NO! Det är så långt ifrån, som det ska vara, som möjligt. Så här ska det aldrig vara. Men i situationen vi befinner oss i just nu, långt ned under ytan...är det ok att känna såhär.
.
Igår var vi på vårt andra möte för Spädbarnsfonden. Tufft att släppa på trycket. Men värdefullt att få prata och bli lyssnad på. Jag har många som vill lyssna runt omkring mig, det är fint. Men att höra andra berätta om hur deras värld stannade är så otroligt berörande och spänningslösande. Vi är inte galna. Det vi går igenom är som det ska. Det vi går igenom är som det ska - HELL NO! Det är så långt ifrån, som det ska vara, som möjligt. Så här ska det aldrig vara. Men i situationen vi befinner oss i just nu, långt ned under ytan...är det ok att känna såhär.
Ja, dagen idag har varit lång och tung. Artikelgranskning på förmiddagen och seminarie på eftermiddagen. Konstigt är att lärarna som undervisar på distansutbildningen inte verkar ha datakompetens. 16 olika språkrör (med ca 3-4 studiekamrater med sig) som samtidigt ska försöka få fram sina åsikter via en chatt... goddag yxskaft. Det är toppen med distans, men ibland är det skrämmande hur oorganiserat det är, inte konstigt att vi lyckas överarbeta allt.
.
Just det, igår lämnade vi Troys sten till stenhuggeriet. Bra bemötande. Det kommer nog bli som vi vill. Lite oro finns ju förstås att man ska ångra sig, det finns ju så mycket som skulle stå skrivet. Men det blir nog bra. Det blir bra!
.
Just det, igår lämnade vi Troys sten till stenhuggeriet. Bra bemötande. Det kommer nog bli som vi vill. Lite oro finns ju förstås att man ska ångra sig, det finns ju så mycket som skulle stå skrivet. Men det blir nog bra. Det blir bra!
"Sitting here alone with my memories
Staring at a picture of you and me
They say I look fine but if walls could talk
They’d tell you all about how much I break apart"
Staring at a picture of you and me
They say I look fine but if walls could talk
They’d tell you all about how much I break apart"
(Texten är hämtad från "Empty room" med Sanna Nielsen)
Egentligen hade jag bestämt mig för att inte öppna någon studielitteratur förrän på måndag, men så är jag ju som jag är. Orden är det som ger mig ork att andas. I Katie Erikssons bok (Den lidande människan, s.94) (och ja, jag är besatt av "referenslära" =)) läser jag...
.
"En människas livssituation kan förändras på många sätt. Ett fysiskt lidande och en svår smärta inverkar förlamande på hela människan. En plötsligt påtvingad förändring av människans livssituation strider mot det naturliga, och människan behlöver tid för att finna ett nytt meningssammanhang."
.
Så sant, så sant. Jag känner mig förlamad. Min kropp lever i nuet. Men mitt sinne, mina tankar bor kvar i det förflutna. Ibland blir jag osäker på verkligheten. Jag minns dina sparkar. Jag minns hur fint jag bäddade i den nyköpta vagnen. Jag minns Ns kämpande med den sista tapeten. Jag minns hur vi sov med snutten för att du skulle känna igen oss på utsidan... Jag har inte funnit ett nytt meningssammanhang. Jag gör det jag ska, för att jag måste. Tro inte för en sekund att jag funnit meningssammanhang. Nej, jag vill inte dö. Men utan mitt barn vill jag inte leva.
onsdag 8 oktober 2008
loving you
don't you dare die, i'm not finished loving you.
älskade barn, älskade älskade barn. jag saknar dig så.
älskade barn, älskade älskade barn. jag saknar dig så.
UPPRÖRD
Idag är jag upprörd. Upprörd över det mesta känner jag.
Främst upprörd över hur otroooligt många falska människor det finns. Upprörd över att jag är en av de många människor som alltid tror alla människor om gott och som känner att alla förtjänar en andra chans. Jag vill inte bli misstänksam och stänga av min öppna sida. Men efter den här dagen tror jag att jag måste omvärdera mitt tankesätt en aning. Jag ska också lära mig att vara tyst...i vissa situationer iallafall.
Igår läste jag en tråd på ett forum där det diskuterades om MS. Trådstartaren hade skrivit om sin oro inför sjukdomen och var rädd att hon skulle dö. De flesta hade då svarat att MS inte är en dödlig sjukdom och att man kan leva sina liv nästan precis som vanligt. BULLSHIT! MS kan visst vara en dödlig sjukdom, dock inte för de flesta. Mamma drabbades av MS i tjugoårsåldern och avled i sviterna för snart ett år sedan. De sista femton åren var hon rullstolsbunden (jag är medveten om att det kan vara ett inkorrekt ord för en del, men mamma var verkligen bunden till rullstolen och därför använder jag uttrycket). De sista 10 åren hade hon förlorat tal. De sista 5 åren var hon blind. De sista månaderna hade hon problem att andas. Hon hade aldrig en chans att leva sitt liv som vanligt, hon hann aldrig börja leva sitt liv. Att inte få möjlighet att få ta hand om sina barn var det som knäckte henne, som var avgörande för hennes kämpande. MS är en förödande sjukdom, icke att förringa. Glädjs att forskningen gått så mycket framåt att många kan fortsätta sina liv som innan sjukdomens utbrytande men att säga att MS INTE är en dödlig sjukdom är, för mig, att förneka hela min mammas existens. Naturligtvis skrev jag inte detta till trådstartaren, jag skrev ingenting alls (jag har i dagarna lärt mig att vissa saker måste hållas inombords). Jag vill inte skrämmas och söker inte efter medlidande. Jag tycker att det är bra med yttrandefrihet, men ibland skär yttrandefriheten som en kniv i hjärtat.
Idag fick jag veta att det finns människor som är rädda för mig. Människor som inte vågar konfrontera mig med sina åsikter om mig utan går och pratar bakom ryggen på mig. Jag säger inte att jag är en ängel som jämt är rak och ärlig. Men jag står för det jag säger och är inte rädd för att ta kritik eller att ändra mig om jag har fel. UPPRÖRD blir jag när människor som glider runt på räkmackor i oändlighet tycker sig ha rätt att tala om vad som är rätt och fel. Ha lite perspektiv på tillvaron, snälla Ni.
Oj oj oj, det finns så mycket mer jag är upprörd över, men jag ska ge mig för den här gången.
Ska, som ett tips från en mycket god vän försöka att varje dag komma på någon positivt eller glädjande som har hänt.
Positivt idag har varit att byggubbarna lagt igen hålet i badrummet och att kaklingen snart kan påbörjas. Positivt är också att alla människor inte är falska, utan bara helt underbara!
Främst upprörd över hur otroooligt många falska människor det finns. Upprörd över att jag är en av de många människor som alltid tror alla människor om gott och som känner att alla förtjänar en andra chans. Jag vill inte bli misstänksam och stänga av min öppna sida. Men efter den här dagen tror jag att jag måste omvärdera mitt tankesätt en aning. Jag ska också lära mig att vara tyst...i vissa situationer iallafall.
Igår läste jag en tråd på ett forum där det diskuterades om MS. Trådstartaren hade skrivit om sin oro inför sjukdomen och var rädd att hon skulle dö. De flesta hade då svarat att MS inte är en dödlig sjukdom och att man kan leva sina liv nästan precis som vanligt. BULLSHIT! MS kan visst vara en dödlig sjukdom, dock inte för de flesta. Mamma drabbades av MS i tjugoårsåldern och avled i sviterna för snart ett år sedan. De sista femton åren var hon rullstolsbunden (jag är medveten om att det kan vara ett inkorrekt ord för en del, men mamma var verkligen bunden till rullstolen och därför använder jag uttrycket). De sista 10 åren hade hon förlorat tal. De sista 5 åren var hon blind. De sista månaderna hade hon problem att andas. Hon hade aldrig en chans att leva sitt liv som vanligt, hon hann aldrig börja leva sitt liv. Att inte få möjlighet att få ta hand om sina barn var det som knäckte henne, som var avgörande för hennes kämpande. MS är en förödande sjukdom, icke att förringa. Glädjs att forskningen gått så mycket framåt att många kan fortsätta sina liv som innan sjukdomens utbrytande men att säga att MS INTE är en dödlig sjukdom är, för mig, att förneka hela min mammas existens. Naturligtvis skrev jag inte detta till trådstartaren, jag skrev ingenting alls (jag har i dagarna lärt mig att vissa saker måste hållas inombords). Jag vill inte skrämmas och söker inte efter medlidande. Jag tycker att det är bra med yttrandefrihet, men ibland skär yttrandefriheten som en kniv i hjärtat.
Idag fick jag veta att det finns människor som är rädda för mig. Människor som inte vågar konfrontera mig med sina åsikter om mig utan går och pratar bakom ryggen på mig. Jag säger inte att jag är en ängel som jämt är rak och ärlig. Men jag står för det jag säger och är inte rädd för att ta kritik eller att ändra mig om jag har fel. UPPRÖRD blir jag när människor som glider runt på räkmackor i oändlighet tycker sig ha rätt att tala om vad som är rätt och fel. Ha lite perspektiv på tillvaron, snälla Ni.
Oj oj oj, det finns så mycket mer jag är upprörd över, men jag ska ge mig för den här gången.
Ska, som ett tips från en mycket god vän försöka att varje dag komma på någon positivt eller glädjande som har hänt.
Positivt idag har varit att byggubbarna lagt igen hålet i badrummet och att kaklingen snart kan påbörjas. Positivt är också att alla människor inte är falska, utan bara helt underbara!
söndag 5 oktober 2008
en vanlig söndag
Så var jobbarhelgen slut igen. Lite segt att börja en ny studievecka utan någon dags ledighet, men på något vis ska väl det också gå. Liten sovmorgon ska vi ta iallafall. Min arbetsplats är bra. Jag trivs och det ger mig perspektiv på livet.
I veckan ska vi på vårt andra öppna möte (spädbarnsfonden). Det känns konstigt att säga, men jag ser fram emot det. En känsla av "hemma" och förståelse.
Har tänkt byta gardiner i flera veckor nu, men det har inte blivit av. Kanske skulle ta och göra det nu...man kan ju kolla på tv samtidigt.
I veckan ska vi på vårt andra öppna möte (spädbarnsfonden). Det känns konstigt att säga, men jag ser fram emot det. En känsla av "hemma" och förståelse.
Har tänkt byta gardiner i flera veckor nu, men det har inte blivit av. Kanske skulle ta och göra det nu...man kan ju kolla på tv samtidigt.
lördag 4 oktober 2008
tomma dagar
En tom dag har passerat. Egentligen inte helt tom. Har jobbat långpass så det har ju hänt en del. Men det har varit en dag då jag känner att allt legat undanpressat. När det väl kommit upp till ytan har det gjort ont. Riktigt ont. Åh, lilla älsklingen min så jag saknar dig. Jag vill pussa dina mjuka kinder, lukta och gosa i din nacke. Jag vill se dina fina ögon och höra dina underbara ljud. Hur ska jag kunna acceptera att det aldrig kommer hända? Hur ska jag kunna acceptera att du aldrig någonsin kommer finnas i mina armar.
Jag har blivit rätt lättirriterad. Det är inte så att jag tycker att andra människors känslor och åsikter inte spelar någon roll. Men ibland känns det som att människor borde har någon slags varningslampa på magen. När det lyser rött skulle man kunna hålla för öronen så man slipper höra alla dumma kommentarer. För chansen att den röda lampan skulle fungera som en varning för personen i fråga, så att denne skulle hålla tyst, är inte så stor. SUCK.
Idag var det två personen som vände och tog en omväg när de såg mig. Orkar inte kommentera. Jag antar att det är så här det kommer att vara. Där är hon som förlorade sitt barn. Hon orkar nog inte prata, vi tar en annan väg. DUBBELSUCK.
Jag har blivit rätt lättirriterad. Det är inte så att jag tycker att andra människors känslor och åsikter inte spelar någon roll. Men ibland känns det som att människor borde har någon slags varningslampa på magen. När det lyser rött skulle man kunna hålla för öronen så man slipper höra alla dumma kommentarer. För chansen att den röda lampan skulle fungera som en varning för personen i fråga, så att denne skulle hålla tyst, är inte så stor. SUCK.
Idag var det två personen som vände och tog en omväg när de såg mig. Orkar inte kommentera. Jag antar att det är så här det kommer att vara. Där är hon som förlorade sitt barn. Hon orkar nog inte prata, vi tar en annan väg. DUBBELSUCK.
fredag 3 oktober 2008
mor lilla mor
HURRA HURRA HURRA!
Älskade mamma fyller år idag. Tänk att snart har det gått ett år. Den 20 december flyttade lilla mamma till änglarnas land. Jag är ledsen att jag inte har fler "friska" minnen. Jag är ledsen att jag inte har så många minnen alls. Ibland kan jag höra din röst mamma. Jag kan höra dig fnissa hysteriskt, precis så som jag gör. Ett fniss som gör att hela kroppen skakar och man liksom måste ställa sig med benen i kors för att inte kissa på sig. Jag är nog ganska lik min mamma. Trots att jag vet att jag skiljer mig från allt hon gjort. Idag tröstar jag mig med att du inte är ensam. Troysan är inte ensam. Ni har varandra. Älskade älskade. Ett ljus för mamma. Ett ljus för Troysan och hans mormor.
Träffade en av de fina idag, med sin lilla dotter. Så glad jag är att få vara en del av andra människors liv, av andra människors historia. Vårt liv passerar inte bara obemärkt förbi. Vårt liv uppmärksammas av andra och vi får lov att ta del och uppmärksamma andra. Det betyder mycket, oerhört mycket.
Älskade mamma fyller år idag. Tänk att snart har det gått ett år. Den 20 december flyttade lilla mamma till änglarnas land. Jag är ledsen att jag inte har fler "friska" minnen. Jag är ledsen att jag inte har så många minnen alls. Ibland kan jag höra din röst mamma. Jag kan höra dig fnissa hysteriskt, precis så som jag gör. Ett fniss som gör att hela kroppen skakar och man liksom måste ställa sig med benen i kors för att inte kissa på sig. Jag är nog ganska lik min mamma. Trots att jag vet att jag skiljer mig från allt hon gjort. Idag tröstar jag mig med att du inte är ensam. Troysan är inte ensam. Ni har varandra. Älskade älskade. Ett ljus för mamma. Ett ljus för Troysan och hans mormor.
Träffade en av de fina idag, med sin lilla dotter. Så glad jag är att få vara en del av andra människors liv, av andra människors historia. Vårt liv passerar inte bara obemärkt förbi. Vårt liv uppmärksammas av andra och vi får lov att ta del och uppmärksamma andra. Det betyder mycket, oerhört mycket.
torsdag 2 oktober 2008
och så upptäckte jag...
...att jag missat. Jag har missat tiden. Jag har upplevt den. Upplevt varje sekund av smärta. Varje minut av saknad. Varje timme, dag och vecka av outgrundlig längtan. Men jag har missat tiden. När jag tittade ut genom fönstret är det höst. Men min kropp, min hjärna, mitt inre väntar fortfarande på den 28e juli. Min väntan är fortfarande på Troy. När ska du komma och berika våra liv, älskade pojken min?
Hösten är här och snart har det gått 11 veckor sedan livet stannade upp och liksom aldrig kom igång igen. 11 veckor av den största smärta som inte går att föreställa sig, inte ens för mig som är mitt ibland den. Visst lider jag med människor som förlorar sina barn. Men det är ju sådant som inte händer oss. 11 veckor kan läggas till av de 9 månader som tillhör en försvunnen tid. En försvunnen tid som gav det vackraste världen kan åstadkomma. Den vackraste.
Jag har en trygghet. Tryggheten ligger på soffan och snarkar. Tryggheten har en doft som väcker pirr i min mage. Tryggheten håller mig fast och får mig att känna att jag fortfarande lever. Älskade N, du ger mig allt.
onsdag 1 oktober 2008
det stora kallet
Föreläsning i Eskilstuna idag, väldigt intressant. Min kropp är inte riktigt lika intressant. Det gör ont mest överallt och jag är så trött. För en sekund vill jag bara ge upp. Jag är ju ingen människa som ger upp, men ibland tänker jag att nog det vore enklast.
På fredag skulle mamma ha fyllt år. <3 Samma dag är också ett år sedan bf för vårt lilla russin. Vilken sorg det var att få missfall. Trots det som hänt nu kan jag inte säga att min sorg då var lätt. Men om jag vetat vad som skulle hända... Ibland är det tur att man inte vet vad framtiden har i beredskap.
Vad jag undrar är varför vissa människor blir så otroligt utsatta. Varför kan vissa bara "glida" igenom? Allt är relativt (måste jag intala mig för att inte bli knäpp), något jag anser som något att inte ens bry sig om kan vara nog så svårt för någon annan. Men i mitt liv, vårt liv händer inga saker man kan ta sig igenom någon lättare väg. Det är alltid den tyngsta vägen.
Jag hoppas att jag som sjuksköterska i framtiden får möjlighet att finnas för människor, finnas på ett sätt så att de känner att jag finns på riktigt. Inte bara för att det är mitt yrke. Sjuksköterskan (Helena) var en sådan människa. Om hon bara visste vilken trygghet hon ingav, vilken medkänsla och vilket stöd. Underbart.
På fredag skulle mamma ha fyllt år. <3 Samma dag är också ett år sedan bf för vårt lilla russin. Vilken sorg det var att få missfall. Trots det som hänt nu kan jag inte säga att min sorg då var lätt. Men om jag vetat vad som skulle hända... Ibland är det tur att man inte vet vad framtiden har i beredskap.
Vad jag undrar är varför vissa människor blir så otroligt utsatta. Varför kan vissa bara "glida" igenom? Allt är relativt (måste jag intala mig för att inte bli knäpp), något jag anser som något att inte ens bry sig om kan vara nog så svårt för någon annan. Men i mitt liv, vårt liv händer inga saker man kan ta sig igenom någon lättare väg. Det är alltid den tyngsta vägen.
Jag hoppas att jag som sjuksköterska i framtiden får möjlighet att finnas för människor, finnas på ett sätt så att de känner att jag finns på riktigt. Inte bara för att det är mitt yrke. Sjuksköterskan (Helena) var en sådan människa. Om hon bara visste vilken trygghet hon ingav, vilken medkänsla och vilket stöd. Underbart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
