Under semestern blev det klart att jag får en fast tjänst. Jag hade ett långtidsvikariat från början men sökte i våras den fasta och fick den. Från början trodde jag att akutsjukvård inte var något för mig och vissa dagar känner jag att stressen blir alldeles för hög för mig. Stress hemma, stress på jobbet, stress inombords - det blir tungt. Men jag gillar avdelningen, personalen och att alltid lära mig nya saker. Det går inte en dag utan att jag lär mig något nytt. Och jag har lovat mig själv att jag åtminstone ska ge det ett år.
Veckan har också i övrigt rullat på. Eira utvecklade en ögoninflammation (som nu också har nått Disa). D hade en dumkramp i torsdags. En sådan som man inte riktigt får grepp om. Den startade med ett konstigt läte, som om rösten fastnat i kramp. Pendlade sedan mellan fokalt (ensidigt) och generaliserat (hela kroppen). 15 långa minuter. Jobbigt var också att då vi väl beslutade att larma, så hamnade vi i kö hos SOS. 2½ minut tog det innan vi ens kom fram. Långa minuter. Ambulans kom i alla fall på ca 5 minuter och det var toppenpersonal. De stannade nästan en timme, kollade parametrar, kontaktade jouren och såg till att vi kände oss trygga med att stanna hemma - eftersom det var det vi ville. Dessutom fick E följa med ut i ambulansen och kika innan de åkte iväg, då de skulle gå av sitt pass. Tänk så lite som behövs för att ljusa upp allt mörkt.
