prickig korv

Som en prickig korv känner jag mig nu. Några elaka, mycket kliande, eksemliknande utslag har intagit plats runt om på min kropp. Många, många på magen, handleder, bröst och hals. Jag håller på att bli galen på kliandet. Besök hos BM imorse för fasteprover. Jag tror dock inte att det är något med vare sig lever eller galla - men det är ju bra att det kontrolleras. Säkerligen är det allergi av något slag, som jag ju relativt ofta råkar ut för. Det enda som brukar hjälpa då är kortisonbehandling, något som ju inte är aktuellt nu. Jag hoppas att detta är något som är snabbt övergående när väl bebis hittat ut - vilket jag idag, som alla andra dagar, hoppas ska inträffa SNART.

Älskling är i skolan och pluggar, tenta imorgon. Jag känner mig ensam. Önskar att jag hade kraft och ork att hitta på något, men jag är så trött, så trött. Molande mensvärk som lite extra grädde på klagandet - och pessimistisk som jag är tror jag inte att det kommer leda någonstans.

Det kanske blir en bättre dag imorgon - beräknad födelse. Älskade lilla liten - KOM!

när kommer du?

För fyra veckor sedan talades det i silverbilen;

- Tänk, nu kanske det var sista gången vi åkte härifrån utan bebis.

Nu idag har ytterligare fyra besök lagts till handlingarna och än har vi bebis i magen. Det måste vara ett himla trevligt klimat där inne. Lilla älskade vän, när kommer du?

uppfinning

lånad från adlibris

För att fördriva tid har jag de senaste månaderna lyssnat på en mängd olika ljudböcker (jag älskar att läsa, men ljudböcker är bra eftersom det samtidigt går att göra annat...om man vill).

De senaste dagarna har jag hittat en hel skattkista med böcker. Jag visste nämligen inte att man kan låna (streamad ljudbok) från biblioteket via nätet. Vilken uppfinning! Och alldeles lagligt och gratis.

Den senaste i raden (som också snart är slut) är Tre sekunder av Roslund & Hellström.

Och ja, denna dag har gått minst lika långsamt som de tidigare i veckan. Jag småpysslar lite, drömmer och längtar.

opåverkad

Har egentligen ingen ork att skriva, men uppdaterar med att vi inte är kvar i Falun. Tappen är "opåverkad" och jag kände mig idag inte motiverad till att bestämma varken snitt eller inläggning. Vi räknar timmar och försöker stå ut över helgen.

Lilla älskade liten, vi längtar så mycket efter dig.

pustande

...väntarochkännerochhoppasochväntarochvilarochpustarochväntarochtrorochönskar... .
.

Imorgon är det tappkontroll och ett sista TUL. Jag är så oerhört stolt över mig själv som vågat och klarat att behålla lugnet så här länge och jag vill verkligen lite till. Vi får se.

själar säger aldrig farväl

Bilden är lånad från Kreativ insikt

.

.

Den här fina magneten fick jag av Karin en tid efter Troys död. Tillsammans med det största stöd en människa som finns många många mil bort kan ge. Jag är evigt tacksam. Själar säger aldrig farväl har betytt mycket för mig. Det påminner mig om att själar som en gång mötts aldrig är långt ifrån varandra. Utan dessa ord hade sorgen varit så oändligt mycket tyngre att bära.

.

.

Mitt barn, du är alltid nära.

håller mig upprätt

Än en gång, TACK för alla fina kommentarer som hjälper mig hålla mig upprätt under resans gång och för att ni väljer att följa vår resa.

Ni är så fina!

.

.

PS/ Det blir nog ingen bebis idag heller. Inga känningar iallafall. Har dock vad som skulle kunna vara något irriterande med en muskel i ryggen. Det gör ont att stå, sitta och ligga. Jobbigt läge.

I magen sparkar Lilla liten på och verkar trivas alldeles förträffligt.

på resande fot

Vi är på resande fot.

Vi klev på, en höstig dag för två år sedan. Fulla av förväntan. Vi passerade mål efter mål, så säkra på att nå fram.

Det är så det brukar vara.

Vid resans slut tas steget ut och målet är nått.

Det brukar vara så.

Vi missade avstigningen, eller var det kanske så att vi aldrig kom fram. Vi blev avkastade. I farten. Trasades mot klippiga stenar och föll ned i djupa dalar, medan världen fortsatte snurra. Det tog lång tid innan vi tog oss upp. En lång väg tillbaka. Framåt. Med tungt bagage.

Målinriktade, sköra. Två små, stora människor på ny resa. Modigt. Farligt. Hoppfullt.

Hårt hållande varandra har vi rest. Den långa resan. Mot det högt önskade.

Med en alldeles för liten pojke vakandes.

Ingen fara mamma och pappa. Ingen fara.

Kanske har vi missat mycket på vägen. Det blir lätt så när verkligheten är skrämmande, trots att bättre vetande är att hålla ögonen öppna. Att njuta av varje sekund. Det blir lätt så att små saker blir stora. Att stora saker blir små. Livsperspektivet förändras. På en sekund.

Resan närmar sig sitt slut. Vi trampar otåligt. Sådär som är vanligt när man är på väg mot något nytt. Lyssnar uppmärksamt efter tecken på att det är dags att packa ihop. Packa av. Denna gång måste avstigningen få göras med säkerhet. Inga klippiga stenar. Inga oförväntade vändningar. Vi måste få kliva av i lugn och ro.

För där på perrongen väntar nästa resa och vi önskar så gärna få följa med.

Lilla liten i magen, v.38+4.

På väg mot en ny tid.

vi är redo

Näe, det har inte kommit någon bebis än. Vi väntar och väntar.

I dagarna är det jobbiga datum. 19-20, de värsta dagarna i månaden som vanligt. Det liksom knakar i verkligheten. Spökar i hörnen. Undrar om det alltid kommer att vara så.

Dessutom är det idag 38+3, alltså den dagen i graviditeten med Troy som jag för sista gången kände hans sparkar. Lilla liten kanske känner detta på sig och har rört sig flitigt på morgonen. Imorgon är det följdaktligen 38+4 och det var den dagen som Troy föddes sjuk. Vi har bokat en tid hos BM så att jag ska få höra hjärtat. Jag litar inte riktigt på mig själv.

Kanske är det så att Lilla liten väntar lite med att komma, just för att vi ska passera dessa jobbiga dagar. Det är viktigt att vi har kraft, när det är dags. De ondaste förvärkarna från förra veckan är inte riktigt lika onda nu, vilket gör mig lite besviken. Men jag hoppas att de kommer igen när Lilla liten är redo. Vi är redo. När som helst.

magen sjunker

Idag har jag haft ännu en supermysig fikadate med en av de finaste människorna jag fått möjligheten att lära känna. Utan Troy hade kanske våra vägar inte korsats och jag är så tacksam över att jag får ha fina M i min närhet!

BM-besök. Bebis är fullgången och magen har sjunkit. Dock behöver ju inte det ha något som helst med att förlossningen skulle vara på gång att göra. Men hopp finns. Sf-måttet står still, vilket säkerligen har med magens sjunkning att göra. Vi ligger ändå bra till på kurvan, både SF och tillväxtultraljudet, som gjordes igår. Bebis beräknas väga ca 3300g.

På eftermiddagen kände jag att jag hade ett enormt shoppingbehov och eftersom jag redan i tanken hade tänkt ut allt jag skulle köpa, så var det bara att hämta upp prylarna. Att det sedan inte blev ett dugg som jag tänkt mig när jag väl kom hem, kändes mindre roligt. Imorgon blir det att göra resan baklänges - alltså retur. Ska det vara så svårt att hitta vita romantiska krukor?!

Rökande kärring med hes röst

Onsdagen den 16/9, klockan 15.40. Pip.
Vi var på väg upp för den långa trappen till parkeringshuset efter ett besök på Spec.mvc. Vi stannade till eftersom några tunga sammandragningar inte ville ge med sig.

Rökande kärring närmar sig.
Rökande kärring stannar en halv meter ifrån oss på trappavsatsen.

Rökande kärring med hes röst - Du kanske skulle behöva dricka lite ricinolja.
Jag - Va?
Rökande kärring med hes röst - Ja, det verkar som om du skulle behöva klämma ut den där.
Jag - Ja och det verkar som om du skulle behöva gå här ifrån. Du röker på mig.

Rökande kärring med hes röst avlägsnar sig med stirrande ögon, mumlandes något säkerligen ännu mer opassande.

Jag morrar för allt jag är värd. Fan. Några sekunder senare ploppar det upp 100 stycken bättre svar på tal. Om jag hade kunnat hade jag sprungit efter henne och stångat henne med magen (sådär som den där pappan i Jalla Jalla, eller kanske inte - stackars lilla liten)


På tal om opassande kommentarer till gravida.

bio

Har precis bokat biljetter till Flickan som lekte med elden, på söndag.
Iiih, det kittlas i magen bara av att tänka på att vi faktiskt kanske inte ens kan gå på bio då.