det är ingen vanlig dag...

...nej, det är mammans födelsedag...

~

Ja, imorse var det min tur att bli väckt med skönsång och frukost på sängen. Eller ja, väckt och väckt. Eira tyckte att det var morgon redan 03.30. Och det gick inte att få henne att somna om.

När klockan var 05.30 var jag helt slut och på äkta bråkmakarvis snyftade jag fram... "-Det är ju faktiskt min födelsedag...". PappaN vaknade till liv och vaktade lillsnörpan så jag fick blunda en liten liten stund.

Nåväl, det blev morgon och pappaN åkte till jobbet. Jag och E har haft fullt upp hela dagen. På förmiddagen fick vi finbesök av Carro och Alinne och på eftermiddagen/kvällen kom mormor, morbror och svärfar (som för övrigt också fyller idag, HURRA bästa farfar).

En av glädjekällorna idag - SOLEN!

Ny plattång i ett paket från N och E.

TUSEN TACK FÖR ALLA GRATTISHÄLSNINGAR!

Nu ska jag njuta av mina sista timmar som 25-åring. Ja, än är det några timmar kvar.

Jag föddes kl 22.59.

klena nerver

Det är så sjukt spännande på Greys anatomy att jag var tvungen att gå iväg och tänka på annat en liten stund. Jag har för klena nerver för det här. Det här kan aldrig gå bra.


Vi har haft en underbar dag idag med våra finaste vänner Linda och Gustav. Promenad, bus och massa prat - fast alldeles för lite. Tiden går alldeles för fort.

dagen

Det har varit en bra dag. Verkligen.

Idag hade vi näst sista föräldrargruppen på BVC. Det är inte klokt. För inte alls länge sedan satt vi där i ringen och berättade om våra klimpar och hur deras resa till världen varit. Eira var bara en månad då. Idag satt de, allihop, mitt på golvet och lekte. Inte klokt alls.

PappaN åkte till jobbet efter träffen och släppte samtidigt av oss hos farmorn och farfarn. Vi planerade semester och nu har vi bokat en liten stuga. Härligt. Hela flocken på äventyr.

Imorgon ska vi äntligen åka till Borlänge och träffa våra underbara vänner. Det blir en bra dag.

Godnatt.

det nya kapitlet

Jag har under en lång tid haft ett dåligt förhållande till mat. Så pass att jag lätt hamnar i destruktiva mönster som svält eller överätande. Och ångest. Jag minns att min första ångestattack i samband med mat kom när jag var 10 år. Jag minns det mycket väl. Jag har dagboksanteckningar kvar och bara av att titta på bokstäverna minns jag trycket över bröstet.

Iallafall.

Efter alla graviditeter har kroppen förändrats. Bara under min första graviditet (missfall '07) gick jag upp några kilo som envist hakade sig fast. Med Troy i magen ('08) gick jag upp 19 kg. Av de tappade jag 15. Alltså fyra kvar. Plus de innan. Med Eira ('09) gick jag upp 15 kg. Av de försvann endast 6. Med lite lätt matematik kan man räkna ut att jag väger en hel del mer än vad jag skulle vilja. Alltså var något tvunget att göras.



För tre veckor sedan började mitt nya kapitel. PappaN får hänga med som stöd (han vill också minska lite i omkrets, men har inte riktigt samma behov). Efter noga övervägande och efterforskande började vi äta enligt LCHF (Low Carb, High Fat). Alltså, vi tog bort (nästan alla) kolhydrater och tillsatte extra mycket fett. Svårt? Javisst. Det är ett helt nytt tankesätt som går emot allt jag tidigare levt efter.





Efter några dagar kom biverkningar i form av extrem trötthet, huvudvärk, ledvärk. Sockerabstinens. Jag inser nu att jag fullkomligt frossat i socker och kolhydrater. Trots att jag tidigare tyckt att jag varit ganska sparsam med sådant. Efter en vecka hade jag minskat 1,8 kg och svullnaden kring mage och rygg var definitivt mindre. Nu, efter tre veckor ligger jag på ca -4 kg. Ledvärken - som jag hade innan vi startade - är mycket mindre och illamåendet som jag dragits med ända sedan graviditeterna är i stort sett ett minne blott.

Eftersom jag fortfarande delammar (främst kväll, morgon och något mellanmål) ligger jag inte jättelågt med kolhydraterna. Jag testar mig fortfarande fram för hur lågt jag kan gå och samtidigt må bra och hålla amningen vid liv. Det är en balansgång.


Fortsättning följer...

godmorgon

Det känns lite bättre idag. Jag tror att jag har blivit solberoende. De dagar solen inte skiner känner jag mig inte på topp. Idag skiner solen och vi, som har varit vakna ett tag, ska ta oss ut på dagens första promenad. Det är härligt och jag går med spänning och lyssnar till det sista av boken "I cirkelns mitt".

Godmorgon och en trevlig dag önskar vi er!

min person

Jag är inte ur form. Jag är bara inte riktigt i. Form alltså. Känner mig lite olustig i kroppen. Sådär som när skinnet är för litet. Jag hade tänkt skriva om mitt nya kapitel, men hittar inte riktigt motivationen idag. Det handlar om LCHF iallafall, för er som undrat.

Idag fyller min underbara vän Carro år. Det är snart sju år sedan vi lärde känna varandra. Min själssyster. Mina fötter på jorden. Det finns ingen, förutom N, som känner mig lika bra som C. Vi behöver inte prata. Vi vet ändå. Det är vänskap.

I ett avsnitt av Greys anatomy förklarar Christina för Meridith att hon är hennes "person". Carro är min person.

8 månader

I dagarna har vårt lilla hjärtegryn blivit 8 månader.

Jag har svårt att förstå att vi har haft en sådan tur att få ha världens lilla solstråle här hos oss.

Det bränner av kärlek inom mig när denna lilla varelse ropar efter mig.

Att få vara mamma är det största och vackraste jag varit med om.

Att få vara mamma till just Eira.

Det finns inga ord som ger rättvisa.

Inga ord.

Bara kärlek.

"Du skänker oss en glädje vi inte visste fanns

Du skänker oss en tacksamhet, att vi fick denna chans

Du skänker oss en trygghet när livet är för stort

Du skänker oss en tro på det vi gjort

~

Du ger morgondagen mening när livet verkar svårt

Du ger oss allt det mjuka så att ingenting blir hårt

Du ger oss dina frågor, du ger oss dina svar

Du hjälper oss att se allt det vi har

~

Att se in i dina ögon är en gåva som vi fått

Att se dig när du skrattar slår både stort och smått

Att hålla dig intill oss känns kärleksfullt och gott

Vårt eget lilla frö som vi har sått

~

Vi ska hjälpa dig och stötta dig längs vägen där du går

Vi finns här vid din sida så länge som vi får

Vi finns här alla dagar, månader och år så länge våra hjärtan slår
Ja vi finns här alla dagar, månader och år så länge våra hjärtan slår"

Linda Andersson Burström

lovord

Så är vi hemma nu, från en liten tripp i den större staden. Borta bra, men hemma bäst. Än en gång. Det kan vara bra att påminnas. Vi har haft det toppen iallafall.

Igår var det dags för examen. Det var med en liten tår brännandes i ögonvrån som vi från bänken såg vår älskade pappa och man (jo, han är min man även om vi inte är gifta), bärandes på Mälardalens studentkårsfana, stolt vandra fram i kyrkan. Att det här skulle gå, att genomföra tre års stenhårda studier samtidigt som alla tragedier vi tagit oss igenom, är beundransvärt. Blod, svett och tårar är uttyck som kommer väl till pass. Jag skulle nog våga påstå att det inte finns någon som är värd fler lovord än vår pappaN när det kommer till den här examen. Vilken kämpe han är. Att han dessutom har fixat jobb som sjukgymnast på ett alldeles förträffligt ställe, såhär direkt efter examen, är också helt fantastiskt.

Vi hann med att äta lite lunch mellan pappaNs och fasterns examen. Eira passade då, väldigt lägligt, på att sova. Hon var som en dröm i kyrkan. När fastern fick sitt namn uppropat och mottog ros och brosch drog hon dessutom till med en liten hejaramsa. ;-) Fastern som för övrigt också har gjort ett fantastiskt jobb - världens bästa faster!

På kvällen, igår, intogs mat, på en grekisk restaurang, som vi blev bjudna på av svärfar. Tusen, miljoner, TACK! God mat och min mage stod i alla möjliga hörn. Jag skulle ha druckit lite vin, men backade ur när det närmade sig. Jag hinner. Väl hemma hos fastern igen packade vi ut madrasser på golvet - hela golvet täcktes - och operation nattning påbörjades. Det gick sådär. Eira var inte alls med på noterna att sova när alla andra var vakna. Efter ca 1,5 timme somnade hon äntligen. En ganska fantastisk natt följde med endast ett uppvaknande och när klockan var sex och Eira tyckte att det var morgon tog farmorn och farfarn över. E hade somnat om och vi alla slog upp våra blåa och gröna när klockan var över nio. Skönt.

Så. Nu har pappaN packat upp allt och jag ska krypa upp i soffan och mysa med min legitimerade sjukgymnast. Härligt!

heja

Mitt nya kapitel har förresten gjort så att jag får på mig min förlovningsring igen.

Heja, heja!

examen nästa

PappaN är hemma och ordningen är återställd. Natten gick ok. Två gånger mat och enstaka nappinstoppningar. Ok alltså. På fm besökte vi BVC. Alla kurvor fortsätter följas och lilldonnan imponerade stort på Å då hon vinkade på hej och hejdå. Vinkande är för övrigt veckans innegrej. Vi vinkar så fort vi ses. Alltså vinkningar ut ur rummet och tillbaka.

Sedan fick Eira sällskapa med mormis medan jag klippte mig. Skönt att få av riset, det var nästan så jag skämdes när jag talade om att sist jag klippte mig var i december.

Nu hägrar packning. Vi ska på minisemester i Västerås. Imorgon är det nämligen den STORA examensdagen för pappaN och faster A. Duktiga, duktiga Ni. LOVE YOU!

ensam natt

Jag har varit så seg idag. Jag tror all väntan i Falun igår tog alla krafter ur mig. Tur att det var solsken idag. Solen har en läkande effekt.

.

Läkaren, igår, trodde alltså att Eira har astma. Det är något som även vi misstänkt eftersom både jag och pappaN har det. Det finns även på fler sidor i släkten, så det ligger nära till hands. Nåväl, idag hämtade pappaN ut kortison och luftrörsvidgande som vi ska behandla med en tid framöver. Eira var inte överförtjust över masken som ska hållas framför i 5-10 andetag. Förhoppningsvis vänjer hon sig. Vi får leka fram en relation helt enkelt...

.

I lunchsolen mötte vi upp med mammor & bebiskompisar. Eftersom det är lite dåligt med skugga vid vår gula villa köpte vi "ta-med-fika" och tog oss till Karlbergsparken. Där hade vi en mysig stund i vanlig ordning. Finfina foton lyckades jag få till, men pappaN har kameran så de får komma upp en annan dag.

.

Jag och E ska tillbringa vår första ensamma natt inatt. På eftermiddagen skjutsade vi pappaN till tåget som skulle ta honom till V-ås där han har examensmiddag och eftersom han har skola imorgon lämpar det sig bäst att han sover över hos faster A. Än så länge är allt väl. Vi tog en långprommis runt stan efter skjutsen och sedan gick vi hem och badade (ja, E då förstås eftersom mamman inte får plats i baljan). Det var en trött tjej som sedan myste under filten med vällingen och snutten till Drömkåken. Nu hoppas vi på en lugn och sömnrik natt!

Såhär fin var presenten jag fick av min helt underbara familj på morsdag. Älskar.

akutbesök

Att sitta på akuten i 8 timmar med en snart 8 månaders bebis är ingen höjdare. Om det inte vore för att läkaren faktiskt i det stora hela var bra och att vi till sist fick hjälp skulle jag vara rosenrasande.
Allt som allt - undersökning, inhalation & receptskrivning - tog ca 10 minuter. 10 minuter! Vad hände de resterande 7 timmar och 50 minutrarna?! Vi väntade. Väntade. Väntade. Tur att Eira är världens gladaste lilla skrutt. Så länge mamma och pappa är med finner hon sig i det mesta.

Trötta ögon är det nu. Sängen nästa.