snörvel

Idag gjorde jag mitt första träningspass utomhus utan barnvagn. En annorlunda känsla. Över huvudtaget är det väldigt, väldigt få gånger jag är utan Eira. Jag kände mig lite tafatt. Vad gör man med armarna egentligen? Dom bara hängde där. Det märks att det händer saker i kroppen iallafall. Rundan som för ett par veckor sedan (visserligen med barnvagn) tog ca 40 minuter tog idag 25. Alltså var jag tvungen att lägga till en runda. Powerwalkprogrammet jag följer ordinerade 45 minuter idag och det kan jag med gott samvete bocka av.

På förmiddagen fick vi tid på vårdcentralen. Tyvärr fick vi värsta tänkbara läkaren. I vanliga fall brukar jag vägra henne. Men det fanns dåligt med tider och jag tänkte att hon kanske har bättre hand med barn. Inte då. -Oh my god, sa hon när Eira inte ville öppna munnen. Oh, my god.
Hon påstod även att rosslet som hörs när E andas kommer från näsan. Hon påstår att det är snoret som rosslar. Och visserligen är hon lite snuvig, men vem som helst kan höra att rosslet sitter i bröstet. Nåväl. Vi fick slemlösande. Jag hoppas att det hjälper. Annars ringer jag barnmottagningen.

rostiga ringar

Jag är fortfarande lite smått irriterad över försäkringskassan. Att maila verkar inte heller vara någon idé då det står at täven mailservicen är överbelastad. Suck. Dubbelsuck.

Idag jobbade jag mitt första vardagspass på över ett år. Ja det var det första "verksamhetsdagen" på 2½ år. Sist jag var där fanns Troy i min mage. När jag låg där, bland tindrande stjärnor och dansande dioder i det vitaste av allt vitt kunde jag nästan känna hans sparkar.

Det gick bra. Trots lite rostiga ringar. Tänk så fort man kommer in i hjulet igen. Det inger hopp inför höstens studerande. Det var dock en tillfällig visit. Något extra dagpass ska jag göra i augusti men annars är det det ljuva mammalivet som hägrar. Min älskade lilla liten fick tillbringa förmiddagen med sin farmor. Runt lunch kom pappaN hem och gjorde dem sällskap. Det hade gått bra. Och när jag kom hem bjöds jag på modevisning. Farmorn hade shoppat. Tusen tack, älskade bästa farmor!

fnatt

Jag håller på att få fnatt. Är det bara jag som inte kommer fram till försäkringskassan?!!?!?
- Kundcenter har hög belastning, var god försök senare.
I två dygn?!?!?!?

det skakar

Dagen idag fortsatte i samma tempo som gårdagen. Eira är fortfarande förkyld - eller vad det nu är... Hon är också vaken om nätterna. Vaken och hysteriskt ledsen. Det verkar göra ont någostans, men var? Rossligt är det också om nätterna. Jag ska ringa vårdcentralen i morgon. Något måste vi få så att andningen blir lättare. På dagarna är hon piggare, om än snorig och hostig.

Nåväl. Dagen slutade lite bättre än väntat. Jag har dock lärt mig att inte ta ut något i förskott. Litet småleende tillåter jag mig dock. Afrodans var det. Jag tycker mig orka liiiite längre när vi drar på turbo-tå-springet. Ledaren skriker -Känn hur det skakar. Om jag gör. OM jag gör. Det skakas både här och där. Det är härligt - på ett plågande vis. Riktigt plågande. Mitt nya kapitel är inne på vecka två. Och det går bra. Det gör det faktiskt.

tävling

"Jag är med och tävlar om valfritt halsband/armband
från Carolines Smyckeskrin, på Muppsan´s blogg,
var med du oxå - två vinnare kommer att dras"

barkarby

När vi åker till Stockholm brukar vi försöka att, antingen på dit- eller hemvägen stanna till i Barkarby. Jag tycker det är mysigt att gå där, i outletområdet. Området runt omkring har också vuxit och nu för tiden kan man hitta de flesta stora butikskedjor där. Min favorit har jämt varit Po.p (iofs en favorit var vi än är. Men i Barkarby har det varit absoluta favoriten). Jag har, i alla tider, drömmande gått omkring där inne och drömt om graviditeter och små bebisar.

Iallafall.

När vi hade varit på ultraljudet på Tittut, med Troy i magen, stannade vi för att köpa de första kläderna. Eftersom vi då visste att det var en pojk och att han definitivt såg mer ut som en Troy än det andra namnet vi valde mellan fanns det något - någon - att relatera till. De första kläderna var ett par randiga byxor. När Troy slutade leva blev allt så jobbigt i Barkarby. Lusten försvann och jag orkade inte se polarn och pyret. Bara skylten fick mig att helt gå sönder.

Så. När vi hade vår lilla semester i Sthlm tog vi vägen förbi på väg hem. Vilken känsla! Vi gick där. Med vår lilla skatt i vagnen. Stadiga var stegen mot favoriten. Tyvärr hade de slagit igen. Trist. Men det gjorde inte så mycket. Med tanke på att livet segrat.

drömmen om ett litet hus

Det händer inte så mycket idag. Det är så med vissa dagar. Att trots att man önskar, så blir det inte mer än att tiden går. Eira har dagen till ära testat att dra i alla kablar som pappaN spikat fast i väggen. Små små fingrar lyckas ändå få tag i kablarna. -Ajajaj, säger mamma och lyfter bort. En minut senare upprepar vi det. Igen. Igen. Igen.

När vi har intagit en något försenad lunch ska vi ta en tripp med bilen. Vi har sett ett hus. Ett litet mysigt hus som skulle passa perfekt för vår familj. Och drömma är vackert. Drömmar är gratis. Drömmar för livet framåt.

bombmat

Ännu en lördag avverkad. Vi har precis sett färdigt på "Jakten på Julia". Romeo & Julia som jag förövrigt väldigt gärna vill se sedan när den har premiär.

På eftermiddagen hade vi besök av vår bästa moffa Ida. Varför hon kallas moffa? Jo, eftersom Eira inte har någon närvarande morfar och Ida är en av de mest värdefulla personer i vår närhet står det rätt så klart. Tillsammans tog vi en runda på stan. Eira hade turen som fick ett par byxor av moffa. Nya pyjamasar införskaffades också. De gamla har visst blivit för små. De som var så stora för inte alls så länge sedan.


På kvällskvisten blev vi bjudna på mat hos farmorn och farfarn. De har börjat på samma nya kapitel, vilket är väldigt smidigt eftersom vi kan äta samma mat. Och gott var det. Så in i bomben! ;-)

nya stolen

stortompen upp i vädret

Ännu en månadsdag har passerat.

Jag är extra känslig då och känner att jag kan bryta ihop för minsta lilla. Det är som om alla mina sinnen öppnas upp. Ärren i mitt hjärta liksom löses upp och allt står öppet och infekterat.

Jag och barnens farmor pratade igår om det eviga sorgen.

Det finns en del som tror och gärna talar om för oss att det blir bättre med tiden.

Och visst är det så.

Visst är det så att jag faktiskt orkar vakna om morgnarna nu.

Visst är det så att det är sällan jag nu vaknar med panik i bröstet mitt i natten.

Visst känner jag nu att jag VILL leva.

Och visst njuter jag av lillasyster.

Jag älskar henne så fantstiskt mycket.

Men.

Varje dag är en ny dag utan Troy.

Varje ögonblick är ett ögonblick som gått förlorat.

Han finns med mig varje sekund.

~~~

På Tittut 3D4D Ultraljud fick vi bland andra den här bilden. Det är en liten fot.

Vi kunde direkt se att det här var pappas stortår - precis som Eira har.

Jag längtade efter hans fötter. Jag längtade efter tåramsor och att få pussa små skrynkliga fotsulor.

Men då.

När han dog.

Jag minns inte.

Pussade jag?

~~~

Eiras fötter pussar jag varje dag. Jag läser om "stortompen upp i vädret"

och jag sniffar knubbiga små fötter tills hon kiknar av skratt.

Jag. Saknar. Dig.

fröken bus

matchande

Jag är med och tävlar hos Nelly om ett presentkort på 5000 kronor. Jag och Eira skulle glida fram som riktiga prinsessor i sommar, om vi kunde klä oss såhär matchande fint. Håll en tumme eller två för oss. ;-)