stortompen upp i vädret

Ännu en månadsdag har passerat.

Jag är extra känslig då och känner att jag kan bryta ihop för minsta lilla. Det är som om alla mina sinnen öppnas upp. Ärren i mitt hjärta liksom löses upp och allt står öppet och infekterat.

Jag och barnens farmor pratade igår om det eviga sorgen.

Det finns en del som tror och gärna talar om för oss att det blir bättre med tiden.

Och visst är det så.

Visst är det så att jag faktiskt orkar vakna om morgnarna nu.

Visst är det så att det är sällan jag nu vaknar med panik i bröstet mitt i natten.

Visst känner jag nu att jag VILL leva.

Och visst njuter jag av lillasyster.

Jag älskar henne så fantstiskt mycket.

Men.

Varje dag är en ny dag utan Troy.

Varje ögonblick är ett ögonblick som gått förlorat.

Han finns med mig varje sekund.

~~~

På Tittut 3D4D Ultraljud fick vi bland andra den här bilden. Det är en liten fot.

Vi kunde direkt se att det här var pappas stortår - precis som Eira har.

Jag längtade efter hans fötter. Jag längtade efter tåramsor och att få pussa små skrynkliga fotsulor.

Men då.

När han dog.

Jag minns inte.

Pussade jag?

~~~

Eiras fötter pussar jag varje dag. Jag läser om "stortompen upp i vädret"

och jag sniffar knubbiga små fötter tills hon kiknar av skratt.

Jag. Saknar. Dig.