kärlek

Jag älskar min underbara karl. Efter en lite småsur morgon kom han på (igen) att han vill renovera klart köket (höjning av diskbänk, kakelsättning och byte av fläkt). Något vi förövrigt bestämt oss för att vänta lite med. Så morgonen, som egentligen skulle gå åt att plantera blommor och ta en cykeltur förvandlades till en massa mätande och en energisk N som fortfarande springer omkring i kallingar och mäter än det ena, än det andra. Själv har jag iallafall planterat blommorna och hoppas väl fortfarande på den där cykelturen. Kanske lurar jag med honom om vi tar en tur förbi någon affär som innehar någon slags köksutrustning. Som sagt jag älskar honom!

...och vet ni?

...det är mindre än 100 dagar kvar till beräknad födelse vilket betyder att det mycket definitivt är mindre än 100 dagar tills vi har levande Lilla liten i vår famn (hoppas hoppas). Hejja oss!

sommarvärme

Det är varmt och än så länge tycker min gravida kropp om det. Iallafall ett par minuter i taget. Är ju lite nojjig med magen också, eftersom jag är totalt övertygad om att jag ska motverka eventuella bristningar med olika oljor skulle det ju lätt kunna bli friterad mage om det inte är rejält med skydd för skattkistan.

BM-besök idag. Värdena såg bra ut som vanligt även om blodsockret låg i det övre laget jämfört med vad jag brukar ha. SF-måttet har lugnat sig och är precis på kurvan för vilken veckan jag är i. Vikten har också ökat och jag landar nu på 6 kilo upp från inskrivningen.

Nu blir det en liten stund i kvällssolen innan det bär av på festplanering.

minipaus

De senaste dagarna har jag fått många komplimanger om hur pigg och strålande jag ser ut. Jag blir glad för det - vem vill inte se strålande ut liksom. Men jag är rädd för att den strålande utsidan fallerar när jag kommer hem. När det bara är vi igen. Där jag är vad jag är. Där kommer gråten mitt i skratten utan att det gör något. Utan att någon blir illa till mods. Utan att jag behöver känna att det väl är dags att ha sörjt färdigt nu (även om ingen sagt något sådant rent ut känner jag antydningar).

Det har gått några dagar sedan bloggen uppdaterades. En liten minipaus. Jag har umgåtts med de bästa. Haft besök av finaste A och tiden har gått på tok för fort.


Ibland undrar jag hur bra bloggen är egentligen. Det var meningen att det skulle bli ett andningshål för mig. Tillfällen för mig att skriva ut sorgen i bokstäver. Istället har det blivit så att människor slutat höra av sig - eftersom de ändå kan läsa om det på bloggen. Men utan kommentarer har jag ju ingen aning om vilka som läser här.

Samtidigt har jag vunnit så mycket på bloggen. Jag kan gå tillbaka och se hur sorgen förändrats. Orden finns där och kan aldrig raderas. Troy kan aldrig glömmas bort. Han har funnits, finns och kommer alltid att finnas. Och alla ni underbara som tar er tid att kommentera, jag hoppas att ni förstår hur mycket det betyder för mig. Ni har varit och är ett otroligt stöd för mig.


Lilla liten har tuffat till sig och buffar och puttar riktigt ordentligt nu. Ibland så hårt att jag tappar andan. Utan lilla liten vet jag inte hur jag skulle orka. Jag vågar inte tänka tanken. Jag bara njuter av sekunden här och nu. Älskade älskade.

Trots att regnet lurar bakom molnen, hoppas jag att Ni kära läsare

får en så fantastisk Midsommar ni bara önskar.

Take Care!

midsommarafton utan firande

Detta kort togs för knappt ett år sedan. Då, var det ca 6 veckor kvar till beräknad födelse men som ju bekant blev 4 veckor. Det fanns en livs levande liten pojk där inne och hade han kommit ut då, om än för tidigt, hade han säkerligen varit vid liv. Hade han så bara kommit ut några timmar innan han gjorde hade han säkerligen varit vid liv.

Hur ska jag kunna låta bli att klandra mig för det? Jag visste ju att något var fel.

Idag skulle det ha varit 11-månaderskalas här hemma på berget. På midsommarafton. Istället har jag ingen lust att klä mig idag. Jag skulle helst vilja krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. För dagar som denna finns inget att fira. Trots att jag många gånger om väljer att tro på livet finns ingen längtan om att fira, nej ingen längtan alls.

Det väntar en stor fest inom några veckor och om jag överhuvudtaget ska klara av den gäller det att samla kraft.

Grattis min älskade lille trollboll!

.

.

Det måste vara ett hejdundrande kalas i himlen, för idag fyller nämligen också fina fina vännen M 25 år.

Det gör ont i mitt hjärta att du inte får finnas här och fira med din fina familj och vänner.

Det är orättvist.

Grattis älskade fina vän!

Stora lilla liten

Lilla liten kanske snart måste byta namn till Stora lilla liten.

Idag var vi på tillväxtultraljud i Falun hos drJW. Jag har, som bekant, oroat mig för det mesta som kommit i min väg. En sak som som dock varit det största orosmomentet är de förbaskade sammandragningarna som gör att jag inte kan röra mig mer än 10 minuter i taget utan att magen vrider sig i kramper. Minsta lilla stress verkar också kunna reta igång det hela. Täta sammandragningar kan leda till att tappen förkortas och det i sin tur kan leda för tidig födsel = ORO. Iallafall så gjordes idag också ett VUL för att kontrollera tappen som visade sig vara näst intill opåverkad. JIPPI.

Sedan mättes bebis. Älskade lilla liten. Allt såg bra ut och datorn räknade ut att vår skatt ligger cirka 7% över medel. En rejäl lilla liten. Det är vad jag också har misstänkt. Det liksom känns så på sparkarna. Bebis hade idag en vikt på ca 840 gram.

Vi pratade som hastigast om förlossningssätt, men tills vidare får det stå öppet. Jag framförde att jag helst inte vill snittas igen och enligt drJW finns ingen anledning till att det ska behövas. Snittet har läkt fint och även det kontrollerades med ultraljud eftersom jag är väldigt öm.

Övrigt som diskuterades var kommande undersökningar. Troligtvis kommer det bli två tillväxtultraljud till - nästa om ca en månad. Eventuellt ska vi också åka till Uppsala för en flödesmätning. Det känns bra, att vi blir tagna på allvar och att alla vill göra det bästa för oss, utan att vi behöver be om det.

Vi pratade lite om fetomaternell transfusion också (det som troligtvis ledde till Troys tillstånd). Dr JW berättade att vi har en mikroskopiskt ökad risk. Att något sådant som vi gick igenom ska hända (vem som helst) är en promille och vår risk har ökats på till två promille. Alltså i stort sett är risken obefintlig. Men det är svårt att våga tro. Det kräver många långa och djupa andetag. Det kräver lugn och ro. Det kräver stöd.

Vi firade dagen med shopping i Borlänge där en hel hög med fina, små, små bebiskläder inhandlades. Idag vågar vi tro!

går på tomvarv

Nej, det känns inte bättre nu heller. Jag känner mig allmänt slutkörd, trots att det nu inte borde vara något att stressa över. Jag avskyr den sidan av mig som liksom letar saker att haka upp sig på. Önskar att jag var en sådan person som bara kunde släppa allt.

Idag var sista gången på föräldrarkursen. Det är en fin grupp. Trivsam och lättsam. Jag ångrar inte för en sekund att vi valde att delta ännu en gång. Det känns bra.

Nu ska jag ta min stora (enorma?) mage och knalla in till sängen. Imorgon väntar ännu ett delmål - en stor dag.

Trött, ledsen och allmänt less.

Hemma hos tryggheten. Jag lägger mig nära och andas.
Älskar, älskar dig.

längtan & väntan

Väntar och väntar. Det känns som om dagarna bara bubblar över av väntan.

.

Några månader efter Troys död sa en nära vän till mig att det kanske var lika bra att vi inte blev gravida på en gång, att det kanske fanns en risk att vi bara ville ha en "ny" Troy. Jag minns känslan. Jag minns det i kroppen. Det gör fortfarande ont.

Jag skulle göra allt - jag gör allt - om jag bara fick tillbaka Troy. Det finns inget som skulle stoppa mig. På samma sätt som jag skulle göra allt för Lilla liten. De är båda mina barn, men det är inte samma människa. De kan aldrig ersätta varandra.

Ingen med levande barn skulle komma på att kalla syskon för ersättare.

.

Lilla liten är så efterlängtad, precis som Troy var.

Lilla liten har fått mig att lita på livet. Att förlita mig på livet. Trots att jag blivit sviken så hårt måste jag få våga tro och hoppas.

Längtan efter ett levande barn i min famn vinner över döden.

mycket av det goda

Smörgåstårta i all ära, men nu känns det som om det får vara bra för ett tag. Först intogs smörgåstårta på personalfesten, sedan igår på svärfars kalas och så även idag - på mitt kalas. Alla tårtor var visserligen från olika ställen, så smaken varierade, men det ska aldrig vara för mycket av det goda.

Mitt kalas idag blev alldeles precis som jag tänkt det med mysfaktorn på hög nivå. Jag fick många fina presenter som jag gläder mig mycket åt. Bland annat en sockerkaksform, scrapbookmaterial, Mari Jungstedts nya deckare, en brödburk & en kaffeburk som jag spanat på ett tag. Underbara människor i min närhet!

Lilla liten har hållit låda och faktiskt sparkat rätt rejält på de flesta som vågat lägga en hand på magen.

Överlägset mysigast var iallafall när N imorse gav den sedvanliga pussen på magen och hans läppar möttes med en vänlig liten buff. Älskar!

En regnig dag

Det regnar idag. Jag lider med studenterna. Det borde finnas någon slags väderlag på att solen ska skina på studentdagen. Sedan åtta imorse har vi kunnat följa deras (för varje timme bara mer och mer) första stapplande steg ut i vuxenlivet. Från balkongen ser vi nästan ner till skolan. Vår parkering har dagen till ära varit allmän parkering och det var efter mycket sjå vi sick-sackade oss ut från kaoset.

För sex år sedan var det vi som sprang ut. Jag och N. På varsitt håll, men ändå tillsammans mot framtiden. Jag känner mig lite nostalgisk. Iallafall om jag minns tillbaka förmiddagen och eftermiddagen. Ju mer jag försöker framkalla några minnen från kvällen, dessto grumligare blir synen. Kvällen då för sex år sedan slutade med hundratals myggbett, en sönderslagen överläpp och en färd hem på svärfars pakethållare. Något jag är evigt tacksam för. Evigt tacksam. Jag önskar dagens studenter många trevliga minnen (gärna utan grumlig syn) och en god fortsättning på livet.

Jag och N har gjort oss klara. Nu sitter vi och väntar i finkläderna på att få åka till svärfars kalas. Det kommer bli ännu ett familjekort där jag är tjock och svullen. Ännu ett kort med en älskad liten i magen. Ännu ett kort där våra leende ögon inte vet vad framtiden har att vänta. Förhoppningsvis (hoppas hoppas) väntar ett bättre år än det som varit.

Grattis älskade svärfar (och tack)!