första magbilden

Första magbilden tagen.

Svullen mitt-på dagen-mage.

Där inne finns Bubblan.

Underbara lilla Du.

skogspromenad

Mellan träden kikar solen fram.

.

Älskling föll pladask. För mig?

.

Jag följer dig, var än du går.

.

Vi promenerade i skogen. Ganska långsamt för att ömmande fogar ska hålla.

Jag gillar skogen på vintern. Då behöver man inte oroa sig för ormar.

N var mindre förtjust. Han hade tagit på gymnastikskorna och dessa var inte vattentäta i soluppvärmd snö. Dessutom vilade han sig lite i en snödriva, så kort därefter begav vi oss hemåt.

Jag har tankat solljus. Tankat energi.

Jag orkar nog några dagar till.

Skrälligt värre

Ok.

Det är väl lika bra att avsluta dagen som den började. Med en skräll. Eller är det bara jag som är efter?!

Jag hade väl kunnat slängt en liten slant på att Måns skulle ro hem det och jag led med killen när de zoomade in hans besvika min efter tittarnas röster. Samtidigt glädjs jag med skrällen. Malena Ernman. Grattis.

...och grattis mig som fick VG (ska för övrigt inte tjata mer om det).

God kväll.

firat heeela långa dan

Firat hela dagen...det är vad jag har gjort.

Först firades mormis med tårta och bakverk i överflöd. Min avsmak för grädde gjorde dock att jag begränsade mig lite - vilket nog var tur för att spara lite på illamåendet.

Sedan unnade jag och älskade oss att äta på resturang. Jag åt god fläskfilé på franskt vis med klyftpotatis. Gott gott och mysigt, mysigt.

Nu blir det melodifestivalen för hela slanten.

Rätt eller fel låt som vinner - det återstå att se.

Chocktillstånd

Ok, håll i er nu.

Imorse kom svaret på patofysiologitentan. Det är helt galet och jag känner mig i chocktillstånd.
Jag fick VG!
Hur är det möjligt?! Kan dom ha rättat fel tenta?! (N säger att dom iaf inte får ändra om det mot förmodan skulle vara så - tack o lov). Jag har ALDRIG varit så säker på att inte klara en tenta. Jag har ALDRIG varit så säker på att få skriva omtenta. Och så går det så här. Jag är jätteglad - självfallet. Lite medvind behövdes verkligen.

Nu ska jag gå och klappa mig själv på axeln och fira resten av dagen - det är jag värd!

tideräkning

Upptäckte att det blivit nå fel med gadget-räkningen. Enligt den skulle veckobytet ske imorgon, vilket inte stämmer. Jag flyttade fram beräknatdatumet en dag och nu stämmer iaf veckobytet - som vi har på söndagar.

bortkopplad

* Besök hos BM
* Besök hos psykolog K (som haft semester och som är mycket saknad)
* Besök i Falun på specialistmödravården
* Föräldrargrupp i Falun för föräldrar som förlorat barn (anordnas av Spädbarnsfonden)

Alla aktiviteter är nu avklarade.

Igår hade vi tid hos vår fantastiska BM. Hos henne känns det tryggt. Jag vet att jag kan lita på vad hon säger och att jag kan tala om för henne hur jag verkligen mår. Det gjorde jag igår (vilket vill säga, dåligt) och hon tog prover och allt som hör till för att kontrollera att värdena är bra. Och tro det eller ej, men alla prover var över förväntan. Blodtrycket var normalt på 115/70 - vilket inte ska ge orsak till svimningskänsla och hjärtklappning. Inte heller mitt helt fantastiska blodvärde på hela 124 kan sammanknippas med symtomen. Blodsockervärdet var som vanligt bra. Även här var lösningen vi kom fram till - VILA.


Igår kväll var det möte i Falun med de fantastiska människorna i grupper för föräldrar som mist barn. Gång på gång slås jag av orättvisans makt. Jag önskar, så innerligt, alla de fina mammor och pappor lycka.


Längtan, glädjen, skräcken - allt känns som ett enda virrvarr i mitt huvud. Jag trodde, kanske lite naivt, att bara jag blev gravid igen så skulle det kännas "bättre". Kanske gör det det på något invecklat vis, men så har även känslorna förändrats. Jag kan inte riktigt känna den här glädjen som inte har några gränser. Min glädje har gränser. Den stoppas alltid vid tankarna på vad som kan förloras. Jag vill inte förlora mer nu. Vill inte. Orkar inte. Hade det varit bättre om vi väntat med att bli gravida? Vet inte. Jag tror inte att oron hade blivit mindre. Vi ville inte vänta. Väntan har redan varit lång.

Har precis haft besök av fina Cilia och hennes Alvi. Det har varit full rulle - med massor av bus. Precis vad jag behövde för en stund. Bli bortkopplad. Koppla av.

Nu ska jag fortsätta med näst sista boken - I denna ljuva sommartid. Bara ligga på soffan. Bara vara.

Take Care

delmål 1 avklarat

* Besök hos BM
* Besök hos psykolog K (som haft semester och som är mycket saknad)
* Besök i Falun på specialistmödravården
* Föräldrargrupp i Falun för föräldrar som förlorat barn (anordnas av Spädbarnsfonden)

Det är kväll och jag har precis kommit hem från showjazzen. Missade lilla gruppen, men imponerades av den stora gruppens färdigheter. Stolt är vad jag är.

Idag avklarades två av aktiviteterna.

Besöket hos K gick bra. Även om jag smått bröt ihop när jag såg henne och när hon med sina varma ögon frågade hur jag mår. Fasiken att jag tror att jag alltid måste vara så stark. Jag måste lägga alla krav åt sidan. Jag klarar ingen press. Kanske blir sjukskrivning min enda utväg.

Så åkte vi då till Falun. Tiden i väntrummet var lång. Dr JW var sen. En halvtimme sen. En av de längsta halvtimmarna i mitt liv. Jag kände hur livet rann ifrån mig.

Men dr JW gjorde plågan kort.
-Vi gör ett UL.
Jag vågade inte titta. Men så hörde jag hur han och N fnissade till.
-Titta, där är det någon som sprattlar.
Åh, underbara lilla vän. Du lever. Jag älskar dig.

Jag är lugn en stund. Tänk om det här kan gå vägen. Tänk om det kanske är vår tur nu.

När jag såg "bebisgadgeten" första gången tänkte jag...när det blir min tur. Om det bara blir min tur, ska jag också ha en växande bebis på min blogg. Många av mina gravida bloggvänner har också en, jag går med i gemenskapen. Ett litet delmål - att våga tro.

delmål på väg

Helgen är över. Det är måndag och med det finns ett underliggande krav på att plugga. Jag har ingen lust. Seminariet gick dock bra i fredags med vissa mindre undantag. Skönt att en lärare äntligen har förstått att det inte går att ha seminarie hela klassen samtidigt. Att det blir för rörigt då. Skönt att bara vara vår lilla Fagerstagrupp. De flesta fick en chans att yttra sig och tog den också.

I helgen har jag jobbat. Natt. Det var ingen större höjdare eftersom jag sover så galet dåligt där. Gårdagen gick åt att sova. Annars gick det bra. Inga plötsliga kräkattacker. Längre promenader undveks, vilket skonade mina fogar.

Den här veckan är fylld av små delmål. OM allt går bra är vi faktiskt en bra bit på väg. Jag är ju faktiskt i vecka 12 nu.

Aktiviteter som ska utföras denna vecka:

* Besök hos BM
* Besök hos psykolog K (som haft semester och som är mycket saknad)
* Besök i Falun på specialistmödravården
* Föräldrargrupp i Falun för föräldrar som förlorat barn (anordnas av Spädbarnsfonden)

Dessa aktiviteter är inte placerade i den ordning de kommer utföras.

Utöver dessa små delmål finns annat som bör göras, annat som i jämförelse med att (förhoppningsvis - väljer tillit) få se en liten levande bebis i magen känns som nödvändigt ont. Till exempel att läsa om fyra vårdteoretiker. De flesta av dem har jag aldrig ens hört talas om, så det blir verkligen till att börja från noll. Men ju mer jag pluggar - desto fortare går tiden - desto mer snart blir det att få åka till Falun. Fint va?

Läsa bok och konstiga kommentarer

Tredje boken nu. Det är lite beroendeframkallande. När jag vet att det finns fler, hur ska jag kunna sluta. Det är skönt att bara få vädra tankarna lite, med någon annans berättelser. Tredje boken, Den inre kretsen - spännande.


Jag har gått ett par dagar och funderat på något jag läst. En kommentar hos en bloggare. En kommentar, huruvida barn får leva i skuggan till ett syskon som inte lever. Personen som kommenterade ansåg det "konstigt" hur t.ex. föräldrar till barn som dog i tsunamnin tog med sina "nya" barn till Thailand och hade minnesceremonier. Dessa barn har ju inte ens träffat sina syskon. Personen tyckte att det kanske var dags att gå vidare. Bloggarens barn avled inte i tsunamnin, utan utav andra anledningar och nu har det fötts ett syskon i familjen.

Jag blir lite rädd för människor som tror att vi - föräldrar som förlorat barn - skulle bli sämre föräldrar på grund av att vi fortfarande sörjer det barn som inte lever. Att vi föräldrar skulle ställa för höga krav på vårt levande barn då vi pratar om hur efterlängtade de varit. VA?!

Jag blir mållös.

Varför skulle de "nya" syskonen till barnen som dog i Thailand inte få veta att de har syskon? Vore inte det att förneka dem deras historia, deras sanning? Varför får man inte tala om döden? Varför skulle de "nya" barnet/n hamna i skuggan av det syskon som inte lever. Jag trodde man såg sina barn som individer. Föräldrar älskar väl sina barn lika mycket, oavsett var på syskonskaran de föds. Jag kommer älska alla mina barn lika mycket. Troy kommer alltid vara min förstfödde och hans syskon ska få veta att de har en storebror som var och är oerhört älskad, precis som dom.

Visst är det viktigt att ta sig vidare. Men att minnas de saknade är inte att förneka det som finns. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag kände inte att jag ville/orkade gå in i diskussionen där och då. Men här, i min blogg, skriver jag om vad jag vill och för tillfället var det detta som fyllde mina tankar.

En bok

Troys bok är färdig.

Jag har tankat lite kraft. Lite lite. Men jag måste vara ytterst försiktig med vad jag lägger min energi på, för det finns inte mycket att ta av.
Troys bok är färdig. Det känns... Ja, hur känns det egentligen? Tomt. Boken avslutas med hälsningar från många av de som kom på begravningen samt från mig och N. Minnesord. Tanken med boken var att den skulle sträcka sig fram till 1 år. Nu räckte den 9 månader och några dagar. Vissa sidor har varit tunga, kanske är det därför jag dragit på det. Sista andetaget. Att med foton och ord sätta känslan på pränt. Det feta NEJ:et ekar till och från i mitt huvud. Nu finns det i din bok.
Det var en nödvändighet att bli klar. För snart är det dags att börja med Bubblans bok. N kom på här om dagen att vi ju inte tagit några magbilder. Inte än. Vi väntar lite till. Vet egentligen inte vad vi väntar på. Bättre tider? Nästa vecka ska vi till Falun, det kanske är det vi väntar på. Måtte allt vara bra.
Jag har precis kommit hem från stan och en lunch med fina Malin. Malin som allt för väl vet hur det känns att förlora en älskad. Som vet om känslan av maktlöshet, förtvivlan, bomullshuvud och om ilska på livet. Vi har mycket att utbyta. Sorgen är sig lik, var den än tar fäste. Jag hoppas vi kan ses snart igen.
Det gör fortfarande ont överallt. Misstankar på att en hemsk foglossning tagit språng stärks. Nacke, handleder, höfter, knän och fotleder är värst utsatta. Det är svårt att gå. Jag tar mig fram, men tillbaka? Hoppas att detta är övergående. Kanske bara en fas. Hoppas.
Nu ska jag lägga mig på soffan och lyssna klart på min ljudbok (Ja Ullis, Bubblan behöver också litteratur=)). Det är bra med ljudbok, det är bara att ligga rakt upp och ned och lyssna. Inga ömmande handleder efter en alldeles för tung och otymplig bok. Å andra sidan heller ingen underbar, nyöppnad-bok-lukt. Men det är överkomligt.
Take Care

Mörkt

Jag är frånvarande. Fysiskt och psykiskt. Det har legat och grott i omotivation. Och nu har det tagit sig fram som ett strömavbrott. Jag syns inte, finns inte.

Igår kväll började det kännas konstigt. Ont i kroppen, tungt i huvudet, tjockt i halsen. Kanske är det bara en förkylning. Men jag känner mig sänkt. Sorgen tar tillfället i akt att bädda in mig. Jag tänker på min lilla pojk och jag saknar honom så jag går sönder. Döden härjar som flugor i öronen och väser att det kan hända igen. Jag försöker allt jag kan att mota bort. Klappar på den bulliga magen och älskar lilla Bubblan så mycket jag bara kan. N är hemma idag, tack och lov. Det är en jobbig dag och vi behöver vara nära. Nära nära.


På återseende.