det har varit bättre

Lördag.

Det är dagen i graviditeten då en liten pojkkropp slutade röra sig. 

Dessutom.

Liten bebis i magen vill stanna i magen. Ett tag till. 

Vi är inte med våra bästa vänner i Göteborg och Disa krampade nyss. 

Det har varit bättre och förhoppningsvis blir det det imorgon. På ett eller annat sätt. 

materiell lycka

Igår kom äntligen vagnen. Materiell lycka. Vi var sega på att beställa så helt säkert var det inte att vi skulle få den före bebis ankomst men nu är den här. Disa älskar sin sittdel och både jag och N känner oss väldigt nöjda med körkomforten.

D hade ytterligare en ny typ av anfall igår. Vi känner oss knäckta av anfallsutvecklingen. Det igår var så fruktansvärt att se. Som fången i sin egen kropp. Inatt har hon legat nära nära och jag har räknat andetag. Neuro ska ringa idag, men i vanlig ordning är det pest eller kolera som gäller...

I övrigt är mina hormoner helt överstyr. Det bästa vore nog om jag fick stänga in mig tills bebis kommer ut. 

allehanda

Dagarna går långsamt. Jag försöker hålla efter så gott det går hemma men jag är vansinnigt otympligt. D har dåliga dagar och vill bli buren. E vill leka, helst sittandes på golvet med allehanda tålamodsprövande lekar och pyssel. 

Snart snart. Imorgon är en dag i planen. Vi får se vad den ger. Jag känner mig stressad. Vi försöker planera så gott det går. En förlossning är ju dock inte så "planerbar". Det är framför allt kring D det är stressande. Vad händer om hon blir dålig? Bara hon får det lugnt så hoppas jag att det kommer gå bra. Vi får försöka minska triggande stimulin så gott det går.

N var på läkarbesök idag. Äntligen, efter 1 års väntan. Bra läkare som redde ut en hel del frågetecken gällande allergier. Nu hoppas jag att han kan få må bättre. Min man. Den trygga och starka. Som aldrig klagar. 

Nu hoppas vi på rätt mediciner och anpassning av omgivningen. 

bära vitt

Flödesmätning idag. 

För 6 1/2 år sedan träffade jag honom för första gången. Han som mycket bestämt sa "Det finns hjärtljud men han måste ut. NU!" Han som gav mig ärret för livet och som gav min son ett knappt dygn levande. Han kommer alltid vara speciell. 

Idag lugnade han oroliga nerver. Bebis mår bra. Och om oron blir för stor, så är han bakjour i helgen. Trygghet. 

Idag har jag burit vitt. För alla de som lever med saknaden av ett barn. För alla de barn som aldrig gavs en chans. Livet som aldrig hann starta eller livet som alldeles för fort tog slut. Minnen som aldrig bleknar. Själar säger aldrig farväl.

under mitt hjärta

Det är om natten de kommer. Tankarna jag inte riktigt orkar med. 

Rädsla för så mycket. Sorg. På dagarna rullar livet. Det finns inte utrymme för annat. Även om Dravet är mer än lovligt närvarande just nu. 

Om natten blir jag liten, trött och ensam. På dagen, starka mamman. Starka frun. Starka grannen. Starka hon där. Som står på sig. Hävdar. Ber om och ofta, ofta förtydligar och förklarar. Men när jag klär av mig om kvällen faller allt. Tankarna far. Ibland bara runt. Omkring livet. Ibland landar de i känslan. Om natten blir allt så stort. Så svårt. 

Tänker på dagen. Fin ändå. Storbarnet hos frisören. Stolt och glad. Rytmiken med sjungande barn. Vänner. Min lilla som finner sin trygghet i min halsgrop. 

"Du och jag mamma. Tror jag det."

Livet under mitt hjärta. Som gör sig redo för världen. Kärlek. Amor vincit omnia.

slutfas och överraskning

Fullgången bebis. Så har vi gått in i veckan då bebis räknas som fullgången.

Tusentals olika tankar och snabba känslosvängningar. Vi närmar oss veckomässigt tiden då T föddes. Skräck varje gång, även om jag försöker känna tilltro till att det här är ett annat barn och min erfarenhet är större. Veckokontrollerna fortsätter givetvis. 

Nästa vecka har vi vår första plan. Läskigt. Lättande. Oroande. Stressande. 

Men framförallt fantastiskt att vi snart är en till. Ett litet syskon.

I lördags fick jag sovmorgon av familjen. Jag låg länge och väl kvar i sängen med min ljudbok. När E till slut kom upp och hämtade mig för frukost väntade en av de största överraskningarna. För i köket stod nämligen några av mina finaste vänner. De hade fixat frukost av de lyxigaste slag och dukat så fint. Hela bordet var fyllt av godheter och presenter. 

Förmiddagen ägnades åt att äta gott, babbla och förstås den obligatoriska gissningsleken, vem är bebis? Fina vänner! Just vad jag behövde. 

puts väck

Det finns så mycket jag borde göra men orken är totalslut, verkligen puts väck. 

Hade bestämt mig för att putsa fönster men bara av tanken på balanserande på stegen fick mig in i tvättstugan istället. 

Veckan har i övrigt varit okej för oss alla. D har idag haft en vecka storkrampfritt. Längsta på länge. Förstås långt ifrån anfallsfritt men glad och sprallig. 

E tog sitt första simmärke i tisdags och var stolt som en tupp. Nästa vecka blir sista omgången, men det blir nog en till för att hålla det igång inför sommaren. 

Imorgon bär det av till dagvården igen. CTG och ul. Jag misstänker att det inte är någon fixerad bebis denna vecka heller. 

fel håll

Det hade ju varit en bra dag. Vi tillbringade eftermiddagen på Öppis och lekte ute en lång stund innan hemgång. 

Vi justerade medicinerna igår och hade hoppats på större tolerans. 

Ändå slutade kvällen i kramp. Oprovocerat. Jag är så trött. Så ledsen. Det går åt fel håll. Flera stora per vecka och tusentals anfall däremellan. 

Jag vill bara hålla henne hela tiden. Aldrig släppa. Aldrig vara ifrån. Om jag bara kunde ta det istället. Jag skulle göra det utan tvekan. 

mina fyra

Överst till vänster Troymagen, till höger Eiramagen,
nederst till vänster Disamagen och till höger litet syskonmagen.

 

 

Vi har stigit in i gravidvecka 36. Det är skräckblandad förtjusning att det är så

kort tid kvar innan vi får möta vår fjärde älskling.

I natt drömde jag om förlossningen, för första gången utan att vakna kallsvettig.

Kanske börjar jag göra mig redo också mentalt.

 

Varje dag möter jag kommentarer om min stora mage. Det har jag gjort vid alla mina graviditeter.

Men jag lovar, den är inte större än den varit någon annan gång.

Jag konstaterar att det är såhär jag bär mina barn. På mina 153 cm får den inte plats på annat sätt.

Rent viktmässigt har jag inte vid någon tidigare graviditet gått upp såhär lite, men å andra sidan har jag heller inte vid någon graviditet vägt så mycket vid inskrivningen.

 

Litet syskon, lilla älskling. Vi längtar efter dig!



fel

Skitkass dag helt enkelt. D har haft anfall hela dagen som till sist löpte ut i ett stort krampanfall. Som jag missade starten på. 

Liten blå hand i konstigt läge. Ljud som bara är fel. Så fel. 

Morgondagen måste bli bättre.

mars

Ny vecka. Ny månad. 

Förutom dagen idag är den här veckan är späckad. Det är svårt att få allt att gå ihop. Särskilt när rörelseförmågan just nu är kraftigt nedsatt. Foglossning och förvärkar avlöser varandra. Jag vill inte att flickorna ska påverkas allt för mycket av det, livet kommer snart förändras nog ändå. Alltså behöver dagarna flyta på. 

Jag försöker planera in möten, vårdkontakter (både mina och Ds) och annat de dagarna de är på förskolan. Mycket pussel blir det. 

På fredagen hade vi möte på fsk om hur vi ska lägga upp förskoletiden framöver. Jag är tacksam för att vi har en så bra kontakt med personalen och förskolerektorn. Det finns stor förståelse för vår situation, så värdefullt! 

Efter mötet åkte jag och flickorna ned på stan för sportlovsbio. Frost stod på agendan och det var nöjda barn som fick se favoritfilmen på storbild.

I lördags for N och E till Falun för skid-VM. De var borta hela dagen och hade haft det toppen. Det hade förstås varit roligt om hela familjen kunnat åka men just nu klarar varken jag eller D en heldag på stående fot utomhus. Vi hade mys hemma istället och gladdes både åt svenska framgångar och glada foton från N och E.