förmedla

Jag är här. Men orkar inte förmedla så mycket.

Praktiken går bra. Disa var krampfri förra veckan.

Igår somnade en älskad person in. Jag hoppas att T var där vid grinden, för att ta emot.

På onsdag skulle lilla mamma ha fyllt år och på torsdag är det min stora prinsessas treårsdag.

Det rullar vidare. Och jag försöker hinna med.

laddad

När man är ute på praktik (eller verksamhetsförlagd utbildning, som det heter) såsom jag är nu är det lätt att bli osäker på sig själv. Iallafall om man heter som jag gör. Jag tvivlar ofta på att jag gör rätt och tror ofta att jag missat något viktigt. Men pusselbitar sätts ihop och emellanåt hinner jag tänka att jag kanske inte är så tokig ändå. Det verkar ju faktiskt som om jag gör en hel del rätt.

Idag fick jag dessutom väldigt fina lovord. Att få höra att det känns som om jag skulle kunna börja arbeta imorgon, som vilken färdig sjuksköterska som helst - ja, det betyder väldigt mycket.

Nästa vecka är den tredje av sex. Jag lär mig så otroligt mycket varje dag och ska verkligen försöka ta vara på varje stund.

Imorgon väntar ett väldigt viktigt möte med försäkringskassan. Jag är laddad.

alltid varit så

Det har liksom alltid varit så.

Jag är så trött på allt positivt tänkande. Orkar inte. Trött på att behöva låtsas.

Storfamiljen har en kris att ta hand om och trots att jag inte riktigt orkar står jag där med dåligt samvete. Det eviga.

Dessutom har D haft en krampperiod. Och trots att det inte är jag som är hemma om dagarna nu känner jag kontrollbehovet kittla mig i ryggen. Men jag kan inte ha kontroll på allt. Går inte.
Det är svårt att sova. Tror hela tiden att nya kramper är på väg. Och E är inte van att mamma är borta och vill därför helst sova under mig.

Träningen rullar på. Box igår och Bodycombat idag. Bodybalance imorgon. Sedan åker N bort med nya jobbet ett par dagar, men på lördag blir det box igen och Bodybalance på söndag.

så. så. så.

Jag fick ett mail från familjeliv. Om att jag är saknad. Det var länge sedan jag var inloggad. Jag loggade in ikväll. Och fick ont i magen. Minnen av de första dagarna. De som kom att tillhöra livet efter.

Jag har levt i olika världar. Olika liv. Det som var före. Och det som var efter.

Ett par dagar efter att vi kommit hem från sjukhuset, jag vet att vi var hos Ns föräldrar, loggade jag in på familjeliv. Jag möttes av hundratals meddelanden av styrkekramar och tröstande ord. Jag minns att jag redan då kände mig utanför allt. Jag hade plötsligt fått en annan identitet. Föga insåg jag väl hur det skulle komma att omkullkasta hela min värld. Jag sökte mig till änglaforumet och chockades över hur många vi var.

Jag hade aldrig trott, aldrig insett att så många barn dör. Varje dag. Varje stund är det föräldrar som förlorar det vackraste de har. Far- och morföräldrar som står maktlösa inför sörjande barn. Syskon som väntat alldeles för länge och vänner som livrädda inte vet om de ska våga.

Och där var vi. Vi var där. Och det gjorde så vansinnigt ont. Vi hade precis lämnat honom i en korg. De hade rullat ut honom efter att vi hysteriskt tomt bestämt oss för att det var sista gången vi pussade hans mjuka kinder. Han var så mjuk. Så len. Så. Så. Så. Han var så underbar. Och vi lämnade honom.

Och jag läste om andra som också grät förtvivlat. Som andra nyblivna föräldrar diskuterar vakna nätter med skrikande bebisar diskuterade vi vakna nätter med ångest, sångval till begravning, ilska, avundsjuka och jag kände gemenskap.

Ändå. Jag får ont i magen. Färdas dit bort. Ett hejdå. Resan hem, med liten pojke i korg. Spik i kistan. Snören långt ned i mörk jord. Allt är så nära, fast ändå så långt bort.

I dagarna är det fyra år sedan vi sänkte ned urnan. Fyra år av outgrundlig saknad.

Och jag vill inte logga in igen.

icke

Ok. Jag hade ju lite av bestämt mig för att inte bli sjuk under den här praktikperioden (något jag lyckat med alla andra gånger och sedan fått kämpa hur mycket som helst för att få ihop timmar). Men icke då.

Jag hade lite ont i ryggen redan imorse. Men har efter sommarens alla urinvägsinfektioner just haft så ont. Efter en timme, hos en patient, höll jag dock på att svimma av plötslig smärta i ryggen. Min snälla handledare fixade värktabletter och jag ringde efter skjuts. Goa svärmor kom och hämtade mig och sedan ner till vårdcentralen. Urinvägsinfektion, IGEN! Det här är fjärde kuren sedan i juli. Drygt! Och eftersom det är över njuren jag ömmar bådar det illa för att det blir mer allvarligt. Suck. Suck. Suck. Och än mer besvärligt blir det ju av att vi på sskprogrammet inte tillåts att ha en endaste sjukdag.

Nåväl. Jag har sovit bort det värsta onda idag. Antibiotika är uthämtat och jag hoppas att det ger sig, snabbt!

hänga med

Dag två. Mitt huvud är fullt av intryck. Ja, som det brukar vara när man börjar på en nya arbetsplats.

Det mesta är nytt. Journalsystem x flera och rutiner som skiljer sig rätt så stort från landstingsarbete.
Men det är roligt. Jag har inte full koll hela tiden, men tror att jag sköter mig ok och känner att jag hänger med iallafall.

Trött på kvällarna är jag. Och med flickor som sover väldigt oroligt om nätterna är jag lika trött om morgnarna.

Nåväl, det är snart helg. Då hoppas jag att vi kan fixa lite hos vår lillprins. Hösten smyger ju sig på.

allt

Vi har haft en fin helg.

Mycket tid tillsammans. Och ändå har jag och N hunnit träna båda två.

Jag har haft intensivhelg, men både x-fit, box och bodybalance. Bra kombination, även om jag är rätt mör av träningsvärk.

 

Igår gjorde vi stan.

Vi hade tagit med oss bröd för att mata änderna vid Holmen, älven och sedan fika lite på caféet där nere.

Väl där mötte vi fina vänner som tänkt precis som oss. Så det blev en trevlig stund, i dubbel bemärkelse.

 

För en gångs skulle hade vi systemkameran med oss och jag älskar att försöka hitta de små ögonblicken av spontanitet och kärlek.

 

Mina fina små. Som jag älskar er.

Ni är allt jag någonsin drömt om och ni förgyller mitt liv till det yttersta.

Ni är allt! 

 

 

 

Imorgon börjar jag min vfu. Jag har skrivit ut papper, packat väskan och laddat mig med positiv energi.

Delmål 1. 6 veckor äldrevård.

premiär

Jag gjorde x-fitpremiär idag. Oh. My. God.

Premiär var det ja. 30 min smärta (särskilt eftersom jag redan hade träningsvärk sedan innan). Det var långa 30 minutrar vill jag påstå. Men det var roligt och jag kommer att göra det igen.

Imorgon är det tänkt att jag och träningskompis K ska boxas. Vi får väl se om jag faller som en fura.

arga mamman

Godmorgon!

Arga mamman fick svar från sjukhuset igår, flera gånger faktiskt så jag antar att de var angelägna om att dämpa min ilska lite.
D har förstås inte mjölkproteinallergi. När skulle de ha sett det liksom? Någon hade sagt till någon som hört av någon som sedan hade antecknat det när nya journalsystem upprättades. Tröttsamt! De andra provsvaren har inte kommit än men jag var väldigt klar och tydlig med att någon måste ringa. Jag fixar inte den här väntan. Och koncentrationsproverna ringde jag och fixade tid för, så N fick packa med sig barnen igår morse till barn här i stan där de så väl känner igen oss och hjälper oss så gott de kan.

Introveckan är för övrigt slut. Nu är det två "riktiga" veckor kvar i skolan med seminarier och hemtentor, men resten är bara praktik. Och på måndag börjar det. Lite spännande!

Jag känner mig lite seg i kroppen. Träningsvärk dessutom. Men jag har bokat x-fit och dejt med en vän jag inte träffat på väldigt länge. Och jag har INTE tid att vara sjuk nu. Punkt!

Hoppas ni får en fin fredag!

obalans

Bodybalance. Inte bra mental balans idag. Det pendlar verkligen upp och ned.

För ett par veckor sedan fick D en allvarlig allergisk reaktion. Det gick fort och hade kunnat sluta illa. När vi dagen efter hade ett planerat besök hos vår neurolog togs det prover på vad som kunnat orsakat reaktionen.

Eftersom vi inte hört något idag bad jag N ringa för att höra efter. Vi hade dessutom inte fått någon remiss för koncentrationsproverna som skulle tas den här veckan. Eftersom inte våra läkare fanns på plats den här veckan kunde inget svar ges. Men det köper inte jag. Då får någon annan ansvara för att rätt sak blir gjord. Faktiskt!

Arg som ett bi fick jag tag på vår snälla EP-sköterska. Hon tog fram journalen och vad ser hon? Jo, att vår läkare antecknat "observera att D har mjölkproteinallergi".

Va?!

Men det har väl inte ens tagits något prov på det. Vad jag vet testades ägg (som också visade), soja, kyckling och cashewnötter. Var kom mjölk ifrån och varför har ingen meddelat oss? Tycker man att det inte är så viktigt?

Skit. Arg. Skitarg är jag. Dessutom blir det nu jättebråttom att ta koncentrationen imorgon. Och vi själva måste ringa och fixa med det.

Suck.

Inge vidare balanserad alltså.

där vill jag vara

Jag tänkte inte gå på dagens föreläsningar. Men så gjorde jag det och vilken tur. Iallafall på den sista.

På förmiddagen hade vi ledarskap och eftersom jag bytt klass blev det här min tredje gång, på samma uppgift.

På eftermiddagen hade vi om "palliativ vård". Så viktigt. Jag känner att det är ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Jag vill finnas där när det är som svårast. För patienter. För närstående.

I övrigt älskar jag att komma hem efter en dag ifrån mina älsklingar. Jag tycker också så väldigt mycket om alla krampfria dagar och hur D utvecklas så länge hon får vara krampfri. Och E. Älskade prinsessa.

dansa pausa

Hemma hos oss spelas "Dansa Pausa" konstant. Och tjejerna rockar, varje gång.

Idag gjorde E danspremiär. På gymmet anordnas streetkids och E ville förstås gå.

Hon var lite reserverad, men jag tror att det främst berodde på att det var så många barn (hon är ju inte så van med stora grupper).

Väl hemma visade hon att hon minsann också kunde allt det som vi gjorde där idag.

Ingen tvekan om hon vill fortsätta alltså.

 

Lycklig tjej kramar sin dansväska. De rosa kläderna har hon valt själv.

Imorgon börjar allvaret för mig. En veckas intro i skolan och sedan vfu.

Jag kan inte fatta att det bara är en termin kvar.

Jag känner mig inte helt  förberedd, men det kommer väl. 

 

Nu ska jag dansa sova, pausa.