lova

Det är trötta tjejer här hemma idag.
På förmiddagen var vi ute i lekparken och stojade ända fram till lunch. Och när vi sedan gått hem och ätit slocknade de små på varsitt håll. E brukar inte sova middag på dagen, men uppenbarligen behövde hon det idag. Det tycker jag är positivt med att vi är hemma tillsammans. Vi behöver inte ha stenhårda rutiner hela tiden.

När N kommer hem byts vi av och jag åker och jobbar. Det blir lite så när jag ska jobba, just eftersom båda tjejerna är hemma. Egentligen skulle de ha fått vara med farfar en stund tills N kom hem, men jag börjar lite senare just idag.

Ikväll är det SYTYCD, jag får se det i efterhand. Någon som såg det här förra veckan? Åååh!
E vill så gärna gå på dans och jag har lovat att hon ska få börja till hösten. När hon såg det här fick jag lov att lova att hon skulle få en sådan dansklänning också.

jag. hatar. dig

Jag slog dig.

Som jag aldrig slagit förut.

För du tog en plats du inte var välkommen till. Du har stulit glädje och energi som du inte var värd. Jag hatar hur du gjort mig och min familj så vansinnigt sårbara. Hur vi aldrig vågar lita på någon eller något. Du har inkräktat på vår trygghet.

Därför slog jag dig. Och jag sparkade. Och jag slog igen.

Jag tittade dig rakt i vitögat och berättade hur mycket jag hatar dig. Inte ens det är du värd, men det gjorde jag iallafall.

Och det kändes skönt. Nu vet du var jag står.



~ ~ ~


Ikväll var jag på mitt första bodycombatpass. Ett pass där jag fick chans att få utlopp för all ilska jag bär med mig. All ilska som inte kan tryckas undan med alla klyschiga "tänk alltid på allt positivt så känns det bättre". Jag slog, hatade, sparkade och hatade lite till.

~ ~ ~

Epilepsi. Ditt namn är inte värt att nämnas.
Jag kommer slå dig igen. Var så säker.

insta

snurrande

Innedag. Hela dagen.

Det är tufft. Två små som tröttnar innan jag ens har hunnit tänka tanken. D klättrar överallt. Står hon inte på ett ben på toastolen så har hon klättrat upp på tvbänken och klappar fint på tvn. Eller sitter i skafferiet med händerna fulla av potatis. Pjuh.

E gillar att pyssla. Måla. Klistra. Klippa. Ja, det finns en hel del där att underhålla med. Det bästa är min scrapväska. Den använder jag som hemligt vapen. När så behövs.

D har ätit sin nya medicin i en vecka nu. Jag tycker att det är lättare med flytande. D har visserligen varit jätteduktig på att svälja tabletter, men flytande är lättare att få i "i farten".

Mitt huvud snurrar konstant i tankar på hur hösten kommer att se ut. Vi har inte föräldrardagar i all evinnerlighet att ta ut och så småningom behöver de börja på förskolan. Men är det bäst där de är eller går det att minska på infektionsrisken om de går på en mindre förskola/dagbarnvårdare? Och kommer D behöva en resurs? Hur ska jag annars våga lita på att de hinner se henne vid en kramp? Som det känns nu kommer tjejerna vara hemma tills efter jul. Men sen då?

Tacka vet jag ljudböcker när det snurrar som värst. Jag älskar att krypa in i någon annans värld. Om så bara för en liten stund.

Den här boken snurrar i min iphone just nu.
Bild

tiden med dig

Det är något som värker inom mig.

Något som sticker och drar.

Verkligheten kommer ikapp.

Iden vardag som oftast fylls av det som är just nu.

Men du är inte här.

Inte nu. Inte imorgon.

Om knappt en månad skulle du, min älskade lille prins,

ha fyllt fyra år.

Mitt stora lilla hjärta.

Var har tiden tagit vägen?

Och varför fick jag inte dela den med dig?

VGtriss

Ikväll fick jag besked om de första praktikplaceringarna i höst. Psykplaceringen fick jag i grannstaden (på Ns sjukhus, alltså där han jobbar) och somatikplaceringen blev som jag önskat på barnavd. Visserligen i stora staden med pendlingstid, men förhoppningsvis ger det mig mer än det tar.

Jag hoppas på att få resterande platser inom ett par dagar. Spännande!

Jag måste också dela med mig av veckans största glädje. Medicintentan som kom tillbaka med ett..... VG!

Jag är både stolt och glad, men mest lättad. Jag kan nu stoltsera med VG i alla tre medicinkurserna. Stort!



Denna tentan var som gjord för mig. Det var bara en fråga som jag kände mig helt osäker på (fick också fel på den) men på bilden ovan kan man se att två av frågorna handlade om MS (mamma dog i MS) och epilepsi (som vi ju lever varje dag med). Tur att jag fick rätt på dem också.

midsommarhjärtan

De vackraste jag har.

cykeltur

Det var lite segt imorse att komma upp. Trots att vi var hemma tidigt.

När vi masat oss upp iallafall och gjort det dagliga (disk&städ&tvätt) monterade N på Ds nya cykelstol och sedan åkte vi på en cykeltur. Vi skulle cykla förbi mormor, men hon var inte hemma. Gammel-moffa var iaf hemma så där gjorde vi ett snabbt stopp. Och sedan cyklade vi genom skogen förbi stallet (hästarna uppskattades) och hem.

Nu har vi blivit bortskämda av F&F med grillat. Ett trött gäng som kommer somna tidigt ikväll.

mina små med blommor i håret

Midsommaraftons kväll.

Det har aldrig varit min högtid. Efter Troy blev det än mindre. Alla glada familjer, små barn med blommor i håret. Det var bara jobbigt.

Men sedan flickorna kom. Jag älskar att se deras förtjusta ansikten av att se stången resas. E som dansade balett på "dansplattan", där folkdansarna senare höll till. Mina små med blommor i håret. Mina små.

Det har varit en fin dag.

Jag hoppas den varit detsamma för er!

skitkramp

Det blev ingen träning ikväll. När jag hade börjat med middagen hittade jag krampande D på köksgolvet. Hata. Hata. Hata. Så tråkigt avslut på en annars så fin dag. Inget sjukhusbesök. Läkaren som jobbar och jag är inte på samma våglängd så det var väl lika bra. D blev superpigg en timme efter stesoliden. Det är skönt att hon inte är utslagen.

Nu hoppas vi på en krampfri natt!


- Mobilbloggen

ingen annanstans

Ibland blir det sådär lugnt. Som i ett barn sover och ett pysslar. Ett par minuter. Iallafall.

En stund senare...
Jag hann brygga kaffe, ta fram en chokladboll och öppna tidningen. Sedan var det fullt ös igen.

En kvart senare sippar jag fisljummet kaffe, delar chokladbollen med äldsta dottern samtidigt som jag skär banan. Över axeln läser jag på framsidan. Det verkar vara en bra tidning.

Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara.

nystart

Nöjd tjej vill inte ta av sig sina nya skor. PappaN har precis kommit hem från träningen så nu är det hans alldeles för sena nattning.

Jag och tjejerna åkte till apoteket efter BVC, för att hämta Ds nya medicin. Den har absolut läskigast biverkningar. D har inte fått några av någon av de tidigare, så jag hoppas att det inte blir det av denna heller. Sex veckor nedtrappning av fenemal och sex veckor upp med absenor. Åh, vad jag bara önskar att det kunde bli anfallsstopp nu.

Hoppas Ni haft en fin måndag!

trött måndag

Det blev en trött måndag efter en intensiv helg. D har under dagen utvecklat en dunderförkylning, uppå den hon redan hade. Stackars liten. Om ett par timmar ska vi ned till BVC och visa upp eksem som aldrig ger sig. Jag förberedde på att D är snorig, men vi fick sista tiden så att vi kan gå direkt in.

Efter BVC har jag lovat E att åka ned på stan och byta ett par skor som hon fick av moster Mia, till annan storlek.

Jag är sugen på bodypump idag, men idag är det Ns tur. Jag smet iväg igår innan kalaset. Förhoppningsvis kommer jag iväg imorgon, för på onsdag ska jag jobba.

tårttjej



Kalastjej och smaskig tårta.

Sådär. Kalashelgen är slut. Oboj, som vi har kalasat!

I lördags hade vi kompiskalas. 9 barn i åldrarna två månader till fem år.

Och jag måste säga att det var succé. Alla lekte så fint med varandra.

Att det såg ut som en tornardo dragit fram är sådant som man får på köpet. Och sådant går ju att städa.

Vi hade tänkt vara utomhus, men det satte vädret stopp för.

När de sista var på väg hemåt kom "moster Mia" farandes.

Vi nattade mycket trötta tjejer och hade sedan mys framför en film och lite vin.

Idag var det så "släktkalas". Lite lugnare, men väldigt trevligt!

D har fått så många fina presenter och jag måste säga att alla lyckats pricka in perfekta presenter.

Sådant som D verkligen älskar.

Fika i massor finns kvar, så  om det är någon som känner sig sugen? :-)

Nu ska jag lägga upp ömma fötter och se hur lång stund det tar innan jag slocknar på soffan.

Hoppas ni haft en härlig helg!

Kram till er alla.



änglavingar

Mina nya favoriter är Sabo-örhängena som ser ut som änglavingar. Det känns fint att ha vingar som lyfter mig när jag behöver (och tar mig i örat när jag behöver det ;-)). Jag fick dem av N i födelsedagspresent. Älskar!

Nu ska vi inta lunch och sedan bege oss ner mot holmen för dejt med tjejgänget K&O&C.

Hoppas ni har en härlig fredag!

ett till tolv

Så var det då ett helt år sedan mitt yngsta lilla hjärtat kom upp på mitt bröst för första gången.

Ett helt år.

Lilla hjärtat, du har då verkligen visat oss vad kärlek och kämpa är!

Dagen har varit lugn och fin.

Litet paket imorse och några när pappaN kom hem.

I helgen blir det mera fira, så vi spar oss till då.

Jag älskar dig Disa. Ända till stjärnorna och långt tillbaka.

"Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå"

trötta armar

E undrade idag om det var höst.

En inte helt obefogad fråga, med tanke på hur kalla vindarna var idag.

Jag känner mig trött och hoppas på att D kommer sova mycket bättre inatt än förgående.

Hon behöver ju vara utvilad inför sin stora dag.

Tyvärr måste jag tillbringa förmiddagen på annat håll, men vi får ta igen det sedan.

Dubbelkalas blir det i helgen, så nog kommer hon att bli firad allt.

N som var iväg och tränade innan jobbet imorse hade bokat in mig på träningspass, trots att jag hade tänkt att ha vilodag idag. Men jag var inte sugen på easyline, så det blev premiär för bodypump.

Hoho, mina armar är helt slut. Kul, men tungt som sjutton.

Nu väntar ljudbok och förhoppningsvis god natts sömn.

sista dagen som månad

En av de sista bilderna på D i magen.

För ett år sedan, ganska precis nu, sattes förlossningsarbetet med D igång.

Halv tolv sattes cervixkatetern in, som ramlade ut cirka fyra timmar senare. Därefter förstärktes värkarna markant och vid midnatt kom jag upp till förlossningen.

Om förlossningen hade startat hemma hade det förmodligen varit då jag kommit in.

Vattnet kunde enkelt tas och sedan följde sex timmar av värkarbete.

En fin förlossning.

Och världens vackraste D öppnade sina ögon för oss.

Öppnade våra ögon.

Imorgon fyller hon ett år. Underbara lilla mirakel.

Vår lokaltidning kommer varannan dag,
så en dag i förskott kom grattisannonsen!

min fina I

Ny vecka. Ny måndag.

Jag känner att jag är lite ur rutin. Det tog nästan två timmar med morgonrutinerna imorse och att komma iväg. Pjuh!

Iväg kom vi iallafall, till bästa Carro och hennes tjejer.

Engla & Alinne som är Eiras stora idoler.

Någon lugn pratstund hann vi dock inte med. Lilloppan Disa är mest högt och lågt. Inte en lugn stund blir det.

Välbehövligt var det iallafall att få ses och babbla det som hanns.

Efter senaste veckornas pärs med många många kramper är vi konstant på spänn.

Det är fysiskt jobbigt. Vågar inte släppa med uppmärksamheten. Varken på dagen eller natten.

Minsta lilla ljud. Eller tystnad. Vi vet aldrig när det slår till.

Vi väntar på vidare besked denna vecka. Nya prover togs i fredags och förmodligen blir det en ny medicin som ska testas.

Jag försöker hålla hakan över ytan. Andas. Det kommer bli bra.

Förra veckan var verkligen kaotisk. Inläggning på söndagen. Jag som hade redovisning på måndagen.

E fick vara hos F&F på natten. N kom och bytte av mig på morgonen så att jag kunde åka hem. Snabbt iväg och hämta E, eftersom F&F skulle åka bort. Skjutsa E till mormor som hade henne över dagen. Sedan Västerås för skola. Snabbt hem och hämta E. Oro för D (som jag aldrig varit så länge ifrån), sedan hem och plugga till tenta.

På söndagen pratade jag med min fina Ida i telefon och hon erbjöd sig som alltid att komma hem och hjälpa till. Jag/vi som oftast vill försöka lösa själva tackade men sa att vi skulle försöka fixa det ändå.

På måndagen när jag pratade med I igen sa hon helt sonika att hon redan fixat ledig och skulle komma till kvällen. Det var som en sten från mitt bröst.

I tog alltså ledigt och åkte 15 mil (enkel resa) för att vara med oss. Erbjöd sig inte bara, utan hjälpte oss mer än vi någonsin kan tacka för.

Jag menar inte på något sätt att jag inte är tacksam för alla som erbjuder sin hjälp eller som på annat sätt visar sitt stöd. Tvärtom, jag är så glad för ert stöd!

Men, det är få som faktiskt fysiskt finns här när vi behöver.

Som inte får oss att känna det som att vi belastar.

Jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Jag kan jämföra det med tiden efter Troy. Många hörde av sig och lovade att de skulle finnas. Men få fanns där i mer än ord. Få stannade kvar. Få fortsatte ringa fastän vi inte svarade. Få orkade.

Ida var en av de som aldrig hav upp. Vi har känt varandra i drygt 25 år nu.

Och jag bara hoppas och önskar att jag någonsin kan återgälda och finnas där för henne som hon funnits för mig och min familj.

Det som händer Disa är för vår familj en stor kris. Varje gång hon krampar, tror jag att hon ska dö.

Det spelar ingen roll vad någon annan säger, för det finns ingen som kan lova att det inte kommer att hända just henne, just då.

För jag har hållt ett dött barn i min famn. Jag har pussar blåa läppar och kalla kinder.

Därför vet jag att ingen går säker.

Jag är stark. För Disa. För Eira. För Niclas.

Men innerst inne är jag bara liten. Och väldigt rädd.

På tisdagen tog I med sig Eira till lekparken så att jag fick plugga. Sedan åkte hon med till Falun för att hämta hem D&N. På onsdagsmorgonen fick jag och N sovmorgon då Ida tog Disa. Sedan fick Eira följa med till verket tillsammas med I, gammel-moffa (Is mamma) och fina Anna (Is kusin). Då kunde jag fortsätta plugga och hjälpa N (som hade feber) med D.

Guld värt!

vi väntar

Det har varit en fin dag.

Att få vara med de jag älskar mest är mest värt.

Jag har blivit bortskämd med gott att äta och många fina presenter.

God tårta. Fina blommor  i present. Gott på grillen. Lyx för huden och fin skål. Nya träningskläder.


Imorgon är det dags för mig att vara mammaledig igen och för N att gå tillbaka till jobbet.
Vi väntar på varm och go' sommar!

såg världens ljus

Det är visst min dag idag. En timme innan midnatt är det 28 år sedan liten rödtott såg världens ljus.

Imorse blev jag uppvaktad av världens bästa familj!

Mest av allt önskar jag mig lugn, ro och en krampfri dag. Då kan inget bli fel.

kaos

Vi är hemma. Efter kaotiska dagar. Tack och lov har vi haft bästa gudmor/moffa I här som hjälpt oss med allt mellan himmel och jord. Vad skulle vi gjort annars?

D krampade av en infektion som nu resten av familjen också fått. Inklusive mig som ska skriva tenta imorgon. Dålig timing!

Det blev N som fick vara med D på sjukhuset efter att vi bytts av på måndag morgon. Stackars E fick hoppa runt för att jag skulle kunna göra redovisning i skolan. Vi hämtade dock hem dem igår efter att de fått göra EEG tidigare än planerat. Det preliminära svaret var inte positivt vilket ligger som en sten i magen. Men än har vi inte fått någon genomgång med vår neurolog.

Nåväl. Nu ska jag repetera för sjuhundrafyrtionde gången de olika neurologiska sjukdomarna som kan komma med imorgon. Epilepsi är en av dem, fördel kanske?

Håll gärna en tumme, eller tre imorgon. Det kan behövas!

i väntan

Och än värre blev det. Vi hann inte ens ut från akuten när kramperna kom tillbaka. En snabb ambulanssköterska råkade gå förbi och tog med sig Disa till akutrummet. Fullt pådrag. Det gick en halvtimme ungefär sedan var det dags igen. Fruktansvärt! Disa är så tagen nu. Vi är inlagda förstås. I väntan på en bättre dag.

rädsla

Och i samma stund som jag klagar om oviktigheter sitter Disa krampande i matstolen. Jag fattar inte vad det här är för kramper, de skrämmer livet ur oss. Ambulansfärd och akutenkväll.

mm

Nytränad och helt slut. Snacka om blodsockerkollaps. Jag höll knappt på att ta mig hem. Var till och med tvungen att lägga mig en lite stund. Men men. Det sista i tvättstugan väntar. Och kvällen får ägnas åt pluggeri.

Förutom finalen i MM förstås!

Hoppas ni haft en fin helg.

medalj

Det blev ett dygn ungefär på avdelningen denna gång. Egentligen skulle vi ha varit kvar ett dygn till för mer provtagning. Men jag bad faktiskt om att få åka hem och få komma till barnmottagningen här hemma och lämna prover. Jag var så trött och jag vet att D återhämtar sig bättre hemma. Vi träffade vår drG som berättade om de nya prover som tagits och vad de innebär. Annars är det lite här och där som händer. Det utreds konstant, men hittills har allt bara varit bra (ja, förutom kramperna då. Utvecklingsmässigt ligger D "helt normalt" så det finns ingen oro kring det iallafall. Men oroväckande är det när de ändrar skepnad och kommer tätare. De senaste gångerna har D blivit blå redan i början av krampen, vilket är otroligt påfrestande att stå bredvid att se.

Igår åkte jag för att plugga med mina gruppvänner. Duktiga B hade gjort frågekort inför tentan, så vi "spelade" patologifrågesport. Ett roligt och effektivt sätt att lära sig på.

Väl hemma sprang jag iväg på zumba för att sedan snabbduscha innan det bar av ner på stan och karnevalen. E fick springa karnevalsloppet för första gången. Både jag och N sprang som barn så det var en häftig känsla att se E springa. Särskilt häftigt vilken fart hon fick när hon blev påhejad. Underbara lilla skrutt. Dessutom vann hon på sitt slutnummer och var väldigt stolt över sin rosa prinsessreflex. Karuseller och mat på stan fick det också bli innan det bar av hemåt i kvällskylan.