en dag av saknad

Idag är en dag av saknad. En dag som många andra. Fast ändå inte. Vi minns och hedrar. Vi tänker på och tänder ljus. Vi ska snart åka till graven. Lillasyster följer med. Vi tänder ljus som brinner för evigt i våra hjärtan.

Saknaden är stor.

Älskade barn - i famnen saknas någon.



Eiras första besök hos storebror Troy.

Min vän Karin har en förmåga att hitta presenter som berör rakt i hjärtat. Idag kom ett paket på posten åt älskade Lilla liten och där i fanns bland annat ett kort med texten;

"Du är en dröm som blivit sann. Välkommen till världen, den har väntat på dig".

Och precis så är det ju.

de första vännerna

Oj, oj, oj - vilken dag!

Så mycket som jag och Eira fått uträttat idag har aldrig inträffat (aldrig låter ju väldigt länge, men iallafall inte under de tre veckor som hjärtat funnits här ute hos oss).

.

.

Det har varit och är fortfarande lite av en babyboom. Bland annat bland de familjer med saknade änglar, vilket givetvis gläder mig enormt. Vi hade turen att få dela den fantastiska tiden innan, på förlossningen och på BB med finaste Linda och Oscar som precis samtidigt som oss blev igångsatta och som vi sedan också följdes åt med i den långa förlossningsprocessen. Allra bästa Gustav föddes ett och ett halvt dygn efter Eira.

.

.

Idag träffade vi den andra av Eiras första kompisar, fina Frida och hennes lilla prinsessa Greta (och charmtrollet, storebror Gabriel) . Det skiljer 10 dagar mellan flickorna och min lilla miniEira såg jättestor ut bredvid lilla Greta. Det blev en kort stund idag, eftersom vi skulle vidare till K (psykolog) på BVC, men jag hoppas att vi snart kan göra om det.

Eira & Greta + de finfina presenterna från G.

framsteg på nattfronten

Framsteg på nattfronten. Äntligen fick vi till det här med liggande amning. Hittills har jag suttit upp vid varje amningstillfälle, även på nätterna. Men efter lite övning testade vi nu liggande i natt eftersom Eira inte alls gillar att ligga själv - och det fungerade! Vi sov, säkert ett par timmar i sträck, vaknade och bytte bröst och sov sedan vidare. I morse vaknade jag och kände mig näst intill utvilad. Härligt.

Nu knorrar det återigen från kärleken och ett nytt matpass ska inledas. Hade tänkt hinna borsta tänderna, men vi väntar lite med det - igen... :-)

besök och vakna nätter

Flera av de finaste har nu besökt vår nya lilla familj. Idag hade vi förmånen att ha "Moffa Ida" på besök. Underbart. Eira tog tillfället i akt att visa sina röstresurser och hur det låter när hungern sätter in, men visade också att sång botar det mesta.

.

.

För tillfället har vi vakna nätter på berget. Eiras tidigare mattider runt 01.00 och 04.00 har utökats med ett dussin, för att inte säga ett heltidsammande. Tidigare trodde vi att det var magknip och även om det nog är det fortfarande ibland är det nog mest ett närhetsbehov. Bäst trivs hon mage mot mage. Älskade liten.

.

.

I fredags var det BVC-besök och kurvan följs galant. Numer är vikten på stadiga 3800 och längden 53,9. Stora tjejen.

.

.

Helgen är över och ny vecka påbörjad. Treveckorsdagen idag och ny vecka påbörjad, den fjärde.

lika som bär

Storebror & Lillasyster

.

.

Som många andra syskon liknar Troy och Eira varandra otroligt mycket.

De är så lika till utseendet och även om det är smärtsamt att se Troy i Eira och veta att vi aldrig någonsin mer får se vår älskade pojk är det en sådan gåva att få se storebrors drag i lillasyster.

De är lika men ändå olika.

Troy är väldigt lik N medan Eira inte alls har samma självklara drag.

Som nyfödda (timmar gamla) var Troy mer robust, medan Eira var nätt.

.

För några dagar sedan kom verkligheten ikapp. Kärleken har varit och är så flödande till älskade Lilla liten att annat känts dimmigt. Men som varje månadsdag slår det hårt.

Han är inte här. Han är fortfarande borta.

.

Lillasyster kom med hoppet. Hoppet om lycka och vi är lyckliga, så oerhört tacksamma över att vi får vara hennes föräldrar och att hon finns hos oss, levande.

Men med oss lever också saknaden, någon som för alltid fattas.

.

Vi är småbarnsföräldrar. Tvåbarnsföräldrar.

Livet där glädje och sorg går hand i hand.

oväntat

När vi fått och förlorat Troy förvånades vi över hur många olika utgifter som tillkom. Det kändes makabert att behöva betala "för att ens barn dött". I många avseenden fick vi betala dubbelt eftersom "sådant här" inte var så vanligt. Det var tungt och det var kostnader som inte var väntade.

Denna gången väntade vi inga sådana oväntade kostnade (eller önskade iallafall innerligt att få slippa dem). Därför vände det sig lite i maggropen idag när räkningen från sjukhuset kom. Vi tillbringade sammanlagt 7 dygn på avdelning 37, förlossningen och BB. Idag kom alltså räkningen för mitt uppehälle och den var summerad på 560 kronor (!). Till detta kommer sedan räkningen för N på 200 kronor á dygn (han kunde ju inte gärna lämna mig med värkar vilket var 4 av dygnen och de 3 från BB var absolut självklara). Ni kan själva räkna ut slutsumman. Eira är naturligtvis värd alla pengar i hela universum och jag vill inte på något vis blanda ihop hennes födelse med kostnader - jag skulle ha betalat vad som helst. Men herregud, nästa gång (?!) måste jag se till att föda snabbare, för landstinget vet att ta betalt för oss med långa förlossningar.

förkylning & mjölkstockning

Här hemma går dagarna & nätterna i ett rasande tempo (fast ändå inte eftersom vi mestadels tillbringar dem i ammande position). Vi är som värsta sjukstugan då Eira blivit förkyld och verkar ha ont i halsen (kanske är det därför hon vill amma hela tiden, det kanske lindrar att äta?) och jag som har mjölkstockning. Var riktigt dålig igår med hög, hög feber och sprängande bröst. Något bättre idag, iallafall relativt feberfri men fortfarande fotbollar till bröst. När jag inte ammar pumpar jag - känner mig till och från som en ko.
Tänk så mycket det är som förändras från en vardag till en annan.



Igår var Troys månadsdag - det är fortfarande tungt. Älskade storebror, så mycket du gett oss. Så saknad du är.

fin tävling

"Jag är med och tävlar hos Elin – Ett hus till oss, om ett VALFRITT smycke hos Creative Lounge Webshop! Ta chansen och tävla du med!”

mammahjärtat längtar

Vi tassar omkring här hemma, kikar och spejar. Längtar.

Eira sover i sin säng. Något som inte är någon höjdare om nätterna. Det första nätterna försökte vi, lade vyssjande tillbaka efter ätandet. Tryckte varsamt på alarmknappen. Det gick bra i ungefär en minut. Om ens det. Nej, Eira gillar inte att ligga i sin säng om nätterna. Då hon också gärna tuttar sig igenom hela nätterna blev det ett fasligt resande upp och ned. Därför sover hon nu emellan oss. Det går bra. Det blir någon timmes sömn varje natt.

Nu sover hon dock i sin säng och har gjort så sedan klockan fyra (efter en lång, eller iallafall längre promenad ute i vagnen).

Mitt mammahjärta längtar. Längtar efter doften, efter utforskande ögon, efter små läppar som plutar bestämt.

Det är nästan så att jag vill väcka henne.

Bara lite.

Ännu ett litet mirakel har hittat ut i världen, en efterlängtad liten tjej!

Välkommen lilla vän!

Eiras resa till världen

Eiras resa till världen

Onsdag 30/9

Inga tecken på att något skulle vara på gång. Finaste Carro skjutsar mig till Falun, eftersom Niclas har praktisk examination under dagen. Jag säger till C att det inte kommer att ta lång tid eftersom jag inte tror att tappen påverkats något av betydelse. Dr Maria tar emot (som jag även träffade under måndagen) och hon tillsammans med "moppemuschen" (läkarkandidat som inte gjorde något vidare gott intryck) undersökte mig och konstaterade som väntat att tappen inte påverkats. Nytt dock var de kliande, ökande i storlek, besvärliga utslagen. Inga svar från fasteproverna hade kommit än och dr M såg konfunderad ut innan hon gick iväg och konsulterade jouren. När hon kom tillbaka sa hon rätt och slätt, -Vi sätter igång dig. Du är fullgången och orolig. Eftersom vi inte vet vad utslagen beror på (kan leda till hepatos) gör vi såhär, för säkerhets skull.

Här kanske man kan beskriva mitt tillstånd som milt chockad. Det var inte alls väntat. Vi hade ju bestämt oss för att vänta. Igångsättning var det sista alternativet med de förbjudna ökade riskerna. Jag ringde N, knappt en timme innan hans examination och sa att det nog var bra om han åkte direkt när han var klar. -Ja, och nu blev jag ju inte ett dugg nervös. Att han klarade examinationen är värd en stor eloge, bara det. Snacka om press. Härifrån gick allt fort. Jag försökte lokalisera Carro och efter några om och men hittade jag henne och vi blev följda upp till avd. 37 (där vi var inlagda i somras, jag och N alltså). Snabbt visades jag in i undersökningsrummet där en cervixkateter skulle sättas (av dr M och moppemuschen), men då jag inte var tillräckligt mogen och efter tre fruktansvärt smärtsamma försök gavs ballongen upp och det bestämdes att en hormonpropess skulle sättas in. Detta var mycket mindre smärtsamt och det var på nya lätta fötter jag stegade ut. Kanske trodde jag här att bebis inte var allt för långt bort. Carro fick tillåtelse att stanna (trots besöksförbudet) och vi knallade runt lite tills sammandragningarna startade, den första rejäla sammandragningen kom i kafeterian och jag fick då en liten föraning på vad som komma skulle. Detta var i samband med att N ankom och vi klockade då sammandragningarna, som fått rejält med kraft redan från start, till 2 minuters mellanrum. Då var klockan 14.00. Eftermiddagen flöt på och jag smärtlindrade med Tens. Senare på kvällen intensifierades smärtan och klockan 22.00 bestämdes att en kontroll av tappen skulle göras. Här trodde jag i min enfald att jag nog minst borde vara öppen runt 5 cm. BM S kontrollerade och till den stora besvikelsen var tappen fortfarande bakåtlutad och hård. Sovdos ordinerades. Vid CTG-kurvan klockan 02.00 var det ca 1 ½ minut mellan värkarna och vid ny kontroll som än en gång visade noll reslutat bestämdes att propessen skulle tas ut. Vilket misslyckande.

Torsdag 1/10

Utan att ha sovit någonting alls under natten började sammandragningarna avta under morgonen. CTG-kurvan visade hög puls och höga hjärtslag av bebis (troligtvis av kortisonet) och sammandragningar med ca fem minuters mellanrum. Undersökning av tappen (jodå, moppemushen var med även här) visade ingen förändring och det beslutades att avvakta. Jag gick och la mig, sov, sov och sov. Vaknade och kände mig misslyckad och sov sedan lite till. Vi fick till kvällen eget rum.

Fredag 2/10 - Söndag 4/10

Ny dag, nytt mod. Undersökning av ny läkare som tyckte att jag var alldeles för omogen för ett nytt försök. En läkare som under gårdagen undersökt var dock med och när hon undersökte tyckte hon ändå att tappen mjukats något och hon ansåg att en cervixkateter på nytt kunde testas. Den andra läkaren var mycket duktig på detta och trots att det gjorde fasansfullt ont lyckades insättningen och än en gång väcktes hoppet om att bebis nog inte var långt bort. Denna kateter skulle spännas en gång i halvtimmen och hade som följd menssmärta X 100. Tensen, värme och pamol fungerade fint som smärtlindring dock. Katetern skulle sitta i högst sju timmar och om den inte kommit ut av sig själv då skulle den tas ut. Runt klockan två fick jag en ångestattack och var helt övertygad om att bebis var död. N ringde på klockan och helst fantastiskt underbara BM A kom med doptonen för att lyssna. Bebis levde och så snart hon lagt en hand på magen kände också jag sparkarna. En kvart senade ramlade ballongen ut. Nu gick det fort igen.

Ännu tjugo minuter senare var vi på förlossningen och efter många, alldeles för många, försök togs vattnet. Dropp kopplades och den långa vandringen började. Värkarna förstärktes och var ganska snart med ca 1½ - 2 minuters mellanrum. Jag gick och gick i korridoren. Stannade och andades vid varje värk. Första arbetslaget avverkat. Klockan 22.00 gjordes första undersökningen och när BM E sa att inget hade hänt kände jag ett nervsammanbrott i antågande. Vi beslöt oss för att för att vänta till 00.00 - om inget hänt skulle vi stänga av. Klockan 00.00 var huvudet endast något nedsjunket men kunde inte längre skjutas upp vilket ledde till att vi väntade på nästa hållpunkt 02.00. Här står det i journalen status quo - vilket ledde till avstängning av droppet. Sovdos ordinerad och vi förflyttades till ett vilrum.


Värkarna höll dock i sig till nästa arbetslag började klockan 07.00. Någon timmes sömn, upp och duscha sedan var droppet ikopplat igen. Ny vandring. Värkar med ca två minuters mellanrum. Hemska långa dag varvades med toabesök och milkshakar (jag hade fått tips om chokladmilkshaken och ja, den var fantastiskt god). Tensen fick inte längre användas eftersom skalpelektrod på bebisens huvud satts så dagen förflöt utan smärtlindring. Nytt arbetslag, BM M-L som vi träffat kvällen innan. Ny kontroll framåt seneftermiddagen, men inget nytt. Möjligtvis lite mjukare och öppnad till ca 2,5-3 cm. Runt 17 bestämde jag mig för att testa lustgasen men ville absolut inte ha mer än lägsta läget. Tyckte dock att jag hade god hjälp och masken blev min bästa vän. Vi ökade succesivt, men vet inte exakt hur och när. Det började talas om att jag kanske skulle överväga ryggbedövning (spruträdda jag hade skrivit det som nödlösning i förlossningsplanen). Efter lite fundering och några vedervärdiga värkar tackade jag ja. Narkosläkare kom strax efter och försök 1 påbörjades. Själva ingreppet gick bra, trots värkar och jag var mäkta stolt över mig själv när det var klart. Efter 45 minuter utan verkan kändes det dock sämre. Narkosläkaren tillkallades igen och försök 2,3,4,5 och 6 gjordes. Tråkigt nog verkade nålen/slangen träffa någon nerv av något slag och smärtan av det var så outhärdlig (värkarna kändes som en piss i havet) att det hela avblåstes.


Här kom BM E tillbaka för natten och hon tyckte att det nog var dags att börja prata snitt eftersom förlossningen börjat dra ut på tiden i absurdum, som de uttryckte det. Snittläkare kom och undersökte. Hon tyckte att jag hade bra kraft i värkarna och trots att jag fortfarande bara var öppen 3 cm trodde hon att det nog skulle hända saker snart. Att tillägga är att jag inte pratade med någon under detta sista dygn. Jag väste några få väl valda ord åt N, som var den som i övrigt skötte snacket. Han förklarade läget för läkaren (hur ogärna vi ville ha snitt och drog i korthet vår förra katastrofförlossning) och klart stod att vi skulle försöka hålla ut lite till (i journalen står att jag inte har något emot att fortsätta...hmm...det var deras tolkning). Eftersom jag var säker på att jag hela tiden var kissnödig tappades jag på urin, men tillslut införskaffades även ett bäcken. Min kropp var helt slut och N fick stå bakom mig (många timmar!) och hålla upp mig medan jag slumrade mellan de täta värkarna. Klockan 03.00 kände jag att något hände, helt plötsligt kunde jag kissa och fruktansvärt illamående tillkom. Tillbaka till sängen och BM E ropade glatt, -Nämen, du är öppen 8 cm! Fortfarande i tysthet kände jag en enorm lättnad. Här är det lite luddigt i minnet, men jag minns det stora trycket nedåt, hur jag i varje värk var säker på att hon skulle flyga ut (ja, jag visste ju inte bättre). En mängd undersökningar gjordes och när jag äntligen var helt öppen varade krystvärkarna slutligen i 30 minuter. Jag skrek inte. Jag vägrade titta. Mitt mantra var "Värken är här, den är snart borta". Klockan 6.32 kom hon så äntligen, underbara, vackra, helt fantastiska Eira.



Moderkakan ville dock inte komma ut och blödningen ville inte avta så efter vad som kändes kaos med läkares inblandning, blodförlust på två liter, nytt blod kopplat och det som sprack sytt fick hon äntligen komma upp mitt bröst. Kärlek!

en ny vardag

Pappa N har haft hemmadag idag. Jag gissar på att vi är ett störande (om än mysigt) moment. Skönt att vara alla 3 iallafall. Även om jag och Eira klarar oss fint själva är det lite tomt och ensamt utan N.

Idag var vi på besök på MVC. Jag ville få stygnen kontrollerade eftersom jag tycker att det känns lite konstigt. Jag vet ju inte hur det ska kännas, men eftersom inget såg konstigt ut antar jag att det är såhär det ska kännas. Det är ju ändå en bebis som tagit sig ut. Våra BM tog chansen för en titt och Eira visade upp fler av sina lite nonchalanta miner. Jag är helt förälskad i hennes minspel och sätt att röra sig och jag har svårt att släppa blicken från henne.

Det blir inte långa stunder mellan matpassen och nu är det dags igen. Pappastund är slut. Eira har en klar och tydlig röst och den ropar MAT.

1 vecka

Förresten firar vi ju 1 vecka idag och hur kan det sägas bättre än med en bild på det

vackraste av allt vackert?

hon är här

Det är omtumlande. Känslor svämmar över. Kärlek. De första dagarna trodde vi att någon skulle ta henne ifrån oss. För bra för att vara sant? Men hon är här. Sover mot våra magar. Tittar på oss med stora ögon. Talar med oss. Hon är här. Kärlek.

Eiras favoritsysselsättning är att äta. Inga tvivel om att amningen kommit igång. I fredagas kom BVC för att väga. Eftersom vikten rasade på BB och överskred de tillåtna 10% var vi lite oroliga för hur mycket som egentligen går i. Men oron visade sig obefogad. Vad som räknas som "normalt" på en vecka hade Eira ökat på två dagar. Det är nog grädde i mina bröst. Bra bra.
Själv känner jag mig rejält sliten. Efter några pigga dagar efter hemkomsten känns kroppen idag helt slut. Jag tror att det låga blodvärdet börjar ge sig till känna. Efter blodförlusten vid förlossningen fick jag två påsar blod och när vi åkte hem hade jag hämtat mig hyfsat, men nu känner jag mig matt. N tar hand om oss. Vakande. Jag knaprar järntabletter och hoppas på en vändning.

All kraft går åt att älska. Och det gör jag. Jag älskar så starkt, underbara lilla vän - mammas hjärta. Jag älskar dig.

Vi gjorde det!

Lilla liten - EIRA
.

Vi gjorde det!
Igår gick jag och Niclas genom besökshallen med ett babyskydd.
I babyskyddet fanns en älskad, efterlängtad och helt fantastisk liten dotter.
Det är en seger. En helt underbar seger.
Att jag är lycklig känns överflödigt att säga och jag kan inte ens med ord beskriva de lyckokänslor jag har inom mig.
Eira har tagit våra hjärtan med storm - hur har vi kunnat leva utan dig?

.

Tusen, tusen TACK för alla gratulationer och
för allt stöd i väntan på vackraste, vackraste Lilla liten.
.

Troys lillasyster,vår dotter föddes idag klockan 6.32. Så vacker och alldeles levande. Lyckan är oändlig.