Gott Nytt År

GOTT NYTT ÅR

kära Ni.

Tack alla som funnits vid vår sida och haft oss i sina tankar.

Ni är guld värda!

2009

Here we come.

7 år

Grattis min älskling på vår 7 årsdag.

7 år är lång tid, en evighet och den tid i mitt liv då jag varit som lyckligast.

Älskade älskade N, det är du och jag för alltid. I bemärkelsen för alltid är 7 år bara en stund.

Vi har hela livet kvar. 2009 ska bli vårt år, det bara måste bli det.

Jag älskar dig.

Varje sekund är värdefull.

8475

8475 steg blev det idag på jobbet. Ganska bra vill jag tycka *klapp på axeln*. Jag och N ska lägga träningsscheman efter nyår. Inget nyårslöfte, men en början till att bli lite mer hälsosamma. Stegräknare ska införskaffas. Vad det leder till vet jag inte men ett par kilo finns ju kvar efter graviditeten och förhoppningsvis försvinner de med stegen.


Jag saknar dig idag min pojke, jag saknar dina små fingrar. Jag tror till och från att jag håller på att gå sönder när tankar om ett liv utan att någonsin mer få hålla dig sveper förbi mitt medvetande. Tankarna finns där som en vålnad och överraskar mig när jag som minst anar. Det är ingen idé att fly, jag vet ju att det är verkligheten.

kakfrestelse

Ja, det blev kakor tillslut. Chokladkakor med pistaschnötter.

Och ja, dom är lika goda som dom ser ut!

God kväll.

ny dag - nya tankar

Nej, det har inte hänt något särskilt här. N är förkyld, om det nu får räknas in i facket där annorlunda händelser placeras. Annorlunda händelser är allt som inte räknas till det totalt nattsvarta (eller som visst är nattsvarta men som inte tillhör de dagliga tårarna), så visst borde en rackarns förkylning platsa där. Han är sådär roligt förkyld då det är helt omöjligt att göra något ansträngande, såsom att plugga eller gå ut. Däremot går det väldigt bra att spela Guitar Hero och han skulle bra gärna vilja åka till IKEA och köpa den där tv-bänken som vi kollat på. Det är skillnad på aktiviteter och aktiviteter. -Jag har ju faktiskt över 37 i feber och det är ju över det normala för mig. Mjo, visst älskling.

Innan ÄL varje månad växer ett litet hopp. Från ett litet frö någonstans växer ett litet litet hopp. Förhopningsvis fortsätter hoppet och blir till ett mirakel. Jag är medveten om att det inte är bra att jag tänker på det hela tiden. Jag vet att det finns några som tycker att jag väl bara kan och ska släppa det ett tag och försöka koncentrera mig på något annat - mina studier tillexempel. Ja visst borde jag kanske. Det blir när det blir. Men det lilla fröet finns där och jag kan inte låta bli att låta det växa. Jag måste få tro, det är min skymtan efter ljus - långt där borta.

Och även om jag BORDE plugga idag, tänker jag nog låta bli med det. Istället ska jag försöka få N att baka kakor med mig, en lagom ansträngande aktivitet.

en annan dag

Sista dagen av juldagarna. Vet inte om jag känt av någon särskild stämning. Det har varit dagar, precis som alla andra. Saknaden är lika stor, tomheten likaså.

Träffat tre av mina fina idag. Lilla A som vuxit så utan att jag märkt det. Ledsen för allt jag missar. Sorgen tar plats.
Men jag hoppas ni vet. Mina fina underbara vänner, älskar Er så!

Nu ska vi bege oss ut i vimlet av folk. Få se hur länge vi står ut.

God Fortsättning.

första julafton

Första julafton.

Så här fint lyste ljusen hos vår trollboll.

Ett av ljusen från Er.

Tack alla Ni som haft oss i era tankar idag.

Troysan har ikväll också sällskap av en kompis, Tiger.

Lite bling-bling också, för julstämningen. Tack Ullis, Christian och Petra!

Här hemma lyser ljusen för våra saknade.

I mina tankar finns också många andra saknade änglar.

Tänker extra mycket på Troys kompisar Victor och Linus i himlen och deras familjer.

.

.

Önskar Er alla en fortsatt God Jul.

hemma igen

Åter hemma efter fem långa timmar på stan. Träffade fina I o C och käkade lunch med dom. Sedan julklappsshoppade vi. Nackdelen med fem långa timmar på stan är barnvagnar överallt. Uch. Det skulle vara jag. Avundsjukan står mig upp i halsen. Jag önskar mig ett befruktat ägg i julklapp, är det möjligt?

Nu ska vi laga mat, slå in klappar och spela bingolotto. Allt är som det brukar. Fast inte alls.

God kväll mina vänner.

en liten vän

Troysans hylla i sovrummet har fått besök av en tomte och en ny liten kompis har flyttat hem till oss.

Den lille vännen står precis till vänster om Troy och lystrar till namnet lillTroysan. =)

LillTroysan flyttade hem till oss igår och hade rest hela vägen från Jönköping.

Tack underbara Karin och Christian!

Vi har inlett julfirandet. De senaste dagarna har systerkusin med föräldrar varit här. Vi har firat julen på vårt vis både hos morfar och fru samt hos mormor. Mysigt. Systerkusin är världens underbaraste och alltid nära mitt hjärta. Vi har fördrivit tiden med lite vin, singstar och guitar hero. På singstar måste jag säga att jag är fantastisk. Lite sämre på gitarrdelen. Särskilt efter några glas "By the river". =)

Nu ska jag bege mig ned till stan, har nämligen klipptid. Spännande!

Det är snart julafton, mamma saknar dig.

Mamma

Nej i natt har det inte varit någon bra natt, om det är sömn som gör natten bra. Det är nog bara att inse, den 19:e och 20:e december kommer alltid vara dagar förenade med tårar och lite sömn.

Den 20:e december 2007 klockan 20.05 somnade älskade, fina mamma in. De sista andetagen från en svårt sargad och medtagen kropp. En kropp som kämpat för livet. Eller kämpade du för döden mamma?

Jag vet att du gav upp livet långt innan livet gav upp dig. Jag försöker förstå varför. Jag försöker acceptera. Kanske är det därför jag har så svårt att ge upp. Jag vet vad som blev kvar när du gav upp. VI blev kvar, dina barn. Vi hade behövt dig. Vi behöver dig mamma.

Jag försöker förstå och acceptera.

Jag vet att du tar hand om mitt barn nu. Ni har varandra, Mormor och Troysan i himlen. Jag saknar er.

Idag den 20 december är det ett år sedan älskade, fina mamma somnade in. Jag vet att du kämpade, jag vet att du ångrade dig.

Jag vet att du älskar oss.

Vi älskar dig.

Vila i frid.

-

Det är 5 månader sedan lilla hjärtat somnade in mellan sin mamma och pappa.

Underbara lilla älskling, du fattas oss!

tänd ett ljus för Troy

Så har den dagen då kommit. Dagen då det är 5 månader sedan lille trollboll kom till världen. Den resan som skulle varit den lyckligaste i mitt liv, men som slutade i sorg och förtvivlan. Jag har svårt att känna glädje, svårt att känna lycka över dig älskade barn. Sorgen överskuggar allt. Men innerst inne finns en oändlig lycka över att få vara med om dig. Det har vi varit, vi är och kommer alltid vara. Men jag saknar dig. Gränslöst. Jag saknar dig, jag älskar dig Troy. Mitt underverk, mitt lilla hjärta. Så har då dagen kommit, precis som dagen kommer komma då det gått 6 månader, 7 månader, 8 månader. Så småningom ett år. Så småningom ett liv. Saknaden och smärtan är livslång.

Jag vet att Ni är många som tänker på Troy. Det värmer mitt mammahjärta. Det är så min pojke lever vidare, i alla tankar och alla hjärtan. Jag har öppnat "Tänd ett ljus för Troy", där Ni (om ni vill) kan tända ett ljus. På julafton tänder jag ett ljus på graven från Er som tänt här.

Lämna också gärna en kommentar.

att falla och känslan av botten

"När mitt barn dog stod världen still. Kanten att leva på smalnade av och jag balanserar fortfarande för att orka ta mig igenom dagen som trots allt gryr, om och om igen."

Har läst mitt inlägg och känner att det inte riktigt är hela sanningen. Den 20/7 föll jag över kanten. Jag föll, så långt och slog i botten så hårt. Mitt balanserande är långt ifrån ytan. Sanningen är att jag fortfarande försöker ta mig upp. Botten är inte detsamma som döden. Döden, när det liksom inte finns något att klamra sig fast i. En resa är avslutad och en ny påbörjad. När botten omsluter sig kring den som fallit. För en del går resan fort. För mamma gick det långsamt. Det gör mig ont, men jag tror att hon upplevde känslan av botten under många många år, känslan av botten utan möjlighet att ta sig upp. Troys resa gick fort. Det var inget fall, mer en resa från en värld till en annan. Min förhoppning och min tro är att det bakom botten finns något ljust, något vackert, något nytt. Min tid var inte inne. Jag landade hårt men för mig fanns det möjligheter att klamra sig fast vid väggarna. Jag tar mig uppåt, sakta, dock inte säkert. Det behövs inte mycket för att jag återigen ska falla. Men jag vet också att det finns människor som kan och vill fånga upp mig. För det är inte min tid ännu. Jag kommer finna ljuset och jag kommer ta mig upp. Så småningom.

Det är mina tankar. Tankar om en existens.

human or dancer

"are we human or are we dancer
my sign is vital,
my hands are cold
and I'm on my knees
looking for the answer"
texten kommer från THE KILLERS låt HUMAN


Väntan är så lång. Jag väntar på mitt barn. Jag kommer aldrig bli hel. Jag kommer aldrig kunna känna känslan av helhet utan mitt barn. Jag väntar. Den evinnerliga väntan. När är det vår tur?

Idag såg N en vertygslåda för barn. Jag såg tårarna i hans ögon. Så mycket vi tänkt och drömt. Så mycket som så plötsligt bara rycktes bort. -"Den här skulle jag ha köpt till Troysan." Troysan och pappa.

i'm a dancer and i'm on my knees looking for the answer.

barn ska inte dö

Andra veckan på praktiken avslutad. Knasigt vad tiden ändå gått fort, trots en sådan eländig inledning. Idag har jag lärt mig mer om röntgen - avancerat men intressant.

Är nu ledig i hela fyra dagar efter att lärarna på MDH kommit fram till att vi nog ändå kan behöva lite julledigt. Detta har inneburit att vi jobbat alldeles "för mycket" nu de två första veckorna och därmed kunnat plocka bort några pass. Trevligt. Hoppas nu att de håller vad de sagt.

Seminariet igår gick lysande. Som vanligt är jag och C ett bra team och både vi och läraren var mycket nöjda med vad vi presterat.

Nästa seminarie kommer vara tyngre, döden. Vad har jag för tankar kring döden? Detta ska jag fråga mig samtidigt som jag läser en skönlitterär bok angående ämnet. Jag har inte vågat känna efter än vad det är jag känner. Jag är inte rädd för att dö själv, men otroligt rädd att de som finns mig närmast kvar ska lämna mig. Jag mötte döden första gången när jag var 13. Mötte på riktigt. När älskade M dog insåg jag hur skört livet är. Det är tufft för en 13 åring att en 13 åring dör. Barn ska ju inte dö. M var en av mina finaste vänner. Kanske var det då jag började leva på kanten. Kanten mellan liv och död, kanten mellan viljan att leva och orken att inte göra det. CJ dog när jag var 16 år. CJ var 17. Han föll över kanten, orken att inte orka leva tog över. Självmord pratar ingen om och barn ska ju inte dö. Jag har mött döden allt för många gånger. Blivit överrumplad allt för många gånger. Kanten att leva på har blivit smalare och smalare. C dog när jag var 21 år, C var lika gammal. Hon togs allt för tidigt. Hennes liv togs av någon som tyckte sig ha rätt att bestämma över liv och död. Livet förändrades för många och för alltid, barn ska ju inte dö. När mamma dog var jag beredd. Det var väntat och ett helt nytt möte med döden. Mamma fick vila efter många års lidande, jag tror det var det bästa. Det är tungt att vara barn när mammor dör. Det är tungt för mammor där döttrar dör, för barn ska ju inte dö. När mitt barn dog stod världen still. Kanten att leva på smalnade av och jag balanserar fortfarande för att orka ta mig igenom dagen som trots allt gryr, om och om igen. Jag har aldrig varit så nära döden som när Troy dog. Med honom dog också en del av mig. Jag är amputerad. Jag har hjärtbesvär, hål i hjärtat. Det är kroniskt.

Vad har jag för relation till döden? Jag bearbetar allt eftersom dagarna går. Kanske kan jag klara seminariet.

Idag är jag också arg på försäkringskassan. De vill att jag ska betala tillbaka pengar. De menar att jag fått för mycket ersättning efter Ts död. Jag orkar inte ta itu med det. Det känns bara så tråkigt att behöva betala för deras misstag. Det är väl deras jobb att se till att deras system fungerar. Jag fick prata med en kvinna på kundtjänst, hon sa att hon förstod min situation och att hon skulle föra mitt "fall" vidare. Jag har inga större förhoppningar.

Positivt idag?
Det är lite mysigt när det snöar.

2:a advent, en söndag som alla andra

Så här fint är det nu i vårt sovrum där tavlorna hänger över sängen.

Det är söndag och helgen är förbi. En ny vecka ligger framför. Många timmar, minutrar, sekundrar att leva. Det är tur man inte behöver veta hur man gör för att leva. Då hade jag nog slutat för länge sedan och valt livet på den andra sidan. Idag lyser tre ljus hos familjen J-P, ett för Troy, ett för mamma och ett för pappa. Vi kramas och älskar varandra, det är så vi lever. Det är så Troy får liv. Det är många som saknar vår pojk. Kanske är det någon som saknar de vi var. Men här är vi nu. Alla bär vi vår egen sorg. På samma sätt som trollboll var någon alldeles unik, så bär vi också en alldeles unik sorg. Vi sitter alla i samma båt, kanske med olika många stenar i bagaget. Tillsammans måste vi hjälpas åt att inte sjunka.

.

Idag har vi varit på dop. Finaste lilla A, med sin finaste mamma och pappa. Det är en sådan otrolig och innerligt vacker gåva att bli bjuden till ett dop. Det här dopet kommer vi för alltid att bära med oss i våra hjärtan. Jag är så tacksam att vi får vara en del av era liv.

.

Efter dopet for vi till graven. Det lyste fint och som vanligt växlade vi slängpussar, jag skickade tre och fick tre åter. Saknar, saknar saknar dig.

.

Positivt idag?

Dopet, så fint.

Den snälle mannen har hämtat våra köksluckor.

när kommer du hem?

En jobbig dag. Jag saknar dig min pojke. När kommer du hem? Mamma älskar dig.

kärlek

N klarade också sin tenta, grattis älskling! Min helt fantastiska, underbara man. Du gör mig så lycklig och jag älskar dig så otroligt mycket. Stor kärlek. Snart har det varit vi i 7 år. Och fler ska det bli.

"rudolfnäsan"

Jag klarade tentan! Lättnaden är stor. Faktiskt första tentan som jag inte direkt haft panik över. Den kändes bra från början till slut. Sedan kan man ju alltid nojja sig, men det gör jag ju jämt. Jag är tacksam att skolan gått så bra ändå. Ett litet ljus.

Jag är förkyld. Sådär jobbigt förkyld att man helst skulle vilja stoppa tamponger i näsborrarna. Det gör jag inte, men näsan är Rudolf-röd av allt snytande. Har iaf inte ont i kroppen, vilket är bra. Det här är en vanlig förkylning och inte sorgens sättande i kroppslig form.

Igår var vi i Falun, spädbarnsfondens möte för föräldrar som mist barn. Vi var få, men det var en fin stund. Det ger oss mycket. Titta gärna in på spädbarnsfondens hemsida www.spadbarnsfonden.se, viktig och fin information inte bara för de som mist barn utan även för de som finns runt omkring, som ju också bär en sorg. Själar som en gång mötts säger aldrig farväl.

Julen närmar sig med stormsteg. Tung månad. Ännu en jul utan mamma, första julen utan Troy. Det gör ont. Saknaden gör ont. Jag har inte sett julkalendern än, vet inte om det är något att se. Någon som sett den?

Sista rycket innan det bär av till praktiken.

jantelagen och dansavslutning

Idag är jag upprörd. Orkar inte vara det rent fysiskt, men känner iallafall att jag måste få vara det i orden jag skriver. Jag är inte van vid att bli illa bemött. Därför tar jag väldigt illa vid mig när jag blir det. Om man inte tycker om sitt arbete eller arbetsuppgifterna som ingår i det, borde man kanske fundera över att byta yrke. Att vara en god förebild ingår också i paketet, hur vill jag att andra ska bemöta mig? Så kanske också jag ska bemöta dem. MEDMÄNSKLIGHET!!! Jag avskyr verkligen översittarfasoner. Något mer jag verkligen avskyr är jantelagen. Varför kan man inte få vara bra på någonting?! Varför måste man tona ned sig för att inte verka "för" ambitiös?! Om jag har gjort något bra och lagt ned mycket tid på det, har jag då inte rätt att få cred för det? Helst ska man ursäkta sig.. "ja, det kanske blev lite mycket. ursäkta om det var för bra." NEJ! Tummen upp för cred och konstruktiv kritik är bra!

Pst, det kanske har gått bra på tentan. Håll era tummar för mig är ni snälla!


Positivt idag?
Har varit på dansavslutning. Alla goa tjejer, som jag har saknat dem. Dansgrupperna är mitt "livsverk", mitt lilla skötebarn och det känns förfärligt att jag inte funnits hos dem den här terminen. Men de var så duktiga och har klarat sig utmärkt utan sin fröken. Men alla kramar värmer, underbara goa ungar! Alla kan dansa och dansen är livsviktig!

inspiration

Tack för att ni hittat hit till min blogg, säger jag både till er som är här för första gången och till er som återkommer för att dela mina tankar.
Jag inspireras ofta av andra människors bloggar. Flera bloggar jag ofta läser har nu haft undersökningar av alla möjliga olika slag. Jag är inte sämre och tänkte fråga er hur ni hittat hit, nyfiken som jag är.

I värt-ett-besök-listan finns länkar till fina bloggar jag ofta och gärna besöker. Kika gärna in där.


Har precis kommit hem från föreningsmötet. Jag ska inte ha någon egen dansgrupp nästa termin heller. Däremot ska jag och mina fina vik. danstjejer tillsammans hålla i de två största grupperna. Alldeles lagom.

saknar dig

"Så stor och stark på dagen

Men så liten mitt i natten

När ingen ser, när ingen vet

Kommer gråten mitt i skratten

.

Stort är mörkret nu

Månen är itu

Men det är natten som gör dagen ljus

Och mitt ljus är du"

.

texten är från "Handens fem fingrar"

ingen bra början på veckan

Fy vilken dag. Vet inte hur jag varken bättre eller sämre kan beskriva den. Ny praktikplats. Hoppas det blir bättre imorgon. Tur att det är jag och C, annars skulle jag gråta en skvätt nu. Det var bitter stämning hem i bilen.

Positivt idag?
Några snälla människor har nyss varit och tittat på vårt kök. För en "billig" penning ska vi få luckorna omlackade och nya lådor. Bättre än förväntat.