På lördag är det fyra veckor sedan vår älskade Unni föddes.
Det känns som om hon alltid varit här.
Men hennes start på livet blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Infektionen som jag drabbades av lämnade oss kvar på sjukhuset i tre dygn. Vi hann knappt hem
innan Disa plötsligt blev förkyld. Det tog bara några timmar innan också lilla Unni blev alldeles tät i näsan.
Vi försökte hålla ut hemma men efter en relativt stor viktnedgång blev vi slutligen inlagda i Falun.
Det var en märklig känsla att vara där med en bebis.
Som att förflyttas tre och ett halvt år bak i tiden.
Trots att det inte blev bekräftat till hundra procent var den starkaste misstanken
att U hade RS.
Under två dygn hade hon sond som avlastade ätandet lite.
Nu har vi varit hemma några dagar, men än har hon inte helt återhämtat sig.
Hon har fortfarande inte ökat på tillräcklig i vikt och har lite jobbigt med andningen.
Förra veckan hade vi efterlängtat besök från våra Skånevänner som vi lärt känna genom Dravet.
Fina S och T.
Det gör ont att vi knappt hann träffa dem alls, innan vi blev inlagda.
Desto mer han N och flickorna umgås med dem förstås men jag hade längtat så.
Om bara två månader är det vi som åker till dem, som tur är.
Nu försöker vi bara hämta ikapp oss och njuta av tiden vi är tillsammans.
