inspiration

Tack för att ni hittat hit till min blogg, säger jag både till er som är här för första gången och till er som återkommer för att dela mina tankar.
Jag inspireras ofta av andra människors bloggar. Flera bloggar jag ofta läser har nu haft undersökningar av alla möjliga olika slag. Jag är inte sämre och tänkte fråga er hur ni hittat hit, nyfiken som jag är.

I värt-ett-besök-listan finns länkar till fina bloggar jag ofta och gärna besöker. Kika gärna in där.


Har precis kommit hem från föreningsmötet. Jag ska inte ha någon egen dansgrupp nästa termin heller. Däremot ska jag och mina fina vik. danstjejer tillsammans hålla i de två största grupperna. Alldeles lagom.

saknar dig

"Så stor och stark på dagen

Men så liten mitt i natten

När ingen ser, när ingen vet

Kommer gråten mitt i skratten

.

Stort är mörkret nu

Månen är itu

Men det är natten som gör dagen ljus

Och mitt ljus är du"

.

texten är från "Handens fem fingrar"

ingen bra början på veckan

Fy vilken dag. Vet inte hur jag varken bättre eller sämre kan beskriva den. Ny praktikplats. Hoppas det blir bättre imorgon. Tur att det är jag och C, annars skulle jag gråta en skvätt nu. Det var bitter stämning hem i bilen.

Positivt idag?
Några snälla människor har nyss varit och tittat på vårt kök. För en "billig" penning ska vi få luckorna omlackade och nya lådor. Bättre än förväntat.

första advent

Första advent. Jag lever "skulle-livet" idag. Vad skulle vi ha gjort idag? Ibland måste jag få vara där. När "vad-vi egentligen gör - livet" är för tungt och ensamt.

Igår blev våra fina tavlor klara i sovrummet. Amor vincit omnia. Kärleken övervinner allt, så sant så sant. Annars skulle vi inte vara här idag. Kärleken mellan oss, är större än någon någonsin kan ana. Att överleva är starkt, det vet jag inte om vi gjort. Men vi lever iallafall.

Kanske ska vi hämta våra adventsljusstakar nu. Det enda jag sett fram emot med advent. Att tända ljusstaken och stjärnan i kväll. Ett tecken på hopp i mitt skulle-liv.

9 månader

älskade trollboll, 9 månaders total
lycka och kärlek.

9 månaders förlust. Jag förlorade mitt barn och 9 månader av mitt liv. Mitt och N:s liv. Jag minns dagen vi plussade. Den 24 november var det ett år sedan den dagen. Den 24 november i år hade jag hög feber. Kanske finns något samband, kanske inte. Alla dessa datum som får oss att minnas den förlorade tiden. 9 månader har följts av ytterligare 4 månader, fyllda av datum som minner om ett annat liv. Vid den här tiden i fjol mådde jag illa, förfärligt illa faktiskt. Minns den 3 december, då vi skulle åka på julfest med jobbet. Det gick inte, jag fick stanna hemma. De flesta trodde att jag hade magsjuka. Själv var jag så lycklig att det inte hade spelat någon roll alls vad som hänt.


Jag kommer nog inte vara gravid till jul, möjligheterna är förbi. Det kommer vara tungt. Jag vill inte fira, det finns inget att fira. Jag vill vara med N. Det enda jag vill och önskar.


Igår var sista dagen på praktikperiod 1. Skönt men tomt. Tänk att jag inte ska tillbaka dit nå mer nu. Man ska ju aldrig säga aldrig, det kan hända att jag dyker upp i framtiden. Men inom det närmsta kommer jag inte komma tillbaka till BÄ. På måndag drar vi vidare till Fagersta. Ytterligare 6 veckor väntar. Ingen större entutiasm från min sida.

en stormig torsdag i november

Ja, tro det eller ej, det har varit en bra dag idag också. Det är en skön känsla i kroppen. Att liksom ha ork. Ja, jag vet. Jag ska försöka spara lite på krafterna, nu när jag äntligen har några. Inte slösa dem på onödiga, meningslösa ting. Det är lättare sagt än gjort. Jag är de onödiga tingens drottning, jag gör allt, alldeles förfärligt nödvändigt. Det är dumt.

Min glädje idag har varit äkta där
lättnaden och orken har burit mig fram
Jag ska leva i medvinden innan den tynar och hämta kraft
för att orka en liten stund till
Njuta av tiden där mörkret inte kväver mig.

Dagen var faktiskt helt lysande ända fram till handlingen på ICA. Där mötte jag en av de människor jag faktiskt helt igenom hatar. En man som stulit min barndom. En man som förkastade min enda trygghet som barn och som till mycket stor del har gjort mig till den jag är idag (de flesta av mina mörka tankar härstammar från tiden med denne man). Visst har jag klarat mig bra, jag har ju överlevt. Men den prestationen tänker jag helt och hållet hålla mig själv ärad för. Jag tog mig igenom det själv

(och med massor av kärlek från N & hans familj och underbara vänner).

"Finns det någon här som ser
Detta barn som inte ler
Finns det någon här som hör
Detta barn som sakta dör"
(dagboksantecning, juni-97)

sista orden för dagen

Det har varit en bra dag.

Det pirrar i min kropp, det har faktiskt varit en bra dag idag!

några ord om och till mamma

Det är ett år sedan vi trodde att mamma skulle dö. Hela familjen var samlad runt sängen och vi frågade läkarna -är det här det sista nu?

Jag om någon borde vetat att det är en omöjlig fråga att svara på. För mirakel kan inträffa. Jag vet egentligen inte om jag skulle kalla det mirakel. Jag skulle kalla det mamma. För livet kom tillbaka till mamma. Hon fick åka hem och levde knappt en månad till.

Älskade mamma. Sorgen efter dig kommer nu när snön fallit. Vintern var på något vis vår årstid. Vår hemliga. Den förstfödde dottern och mor. Jag minns det inte själv, men har sett foton från mitten av åttiotalet då du i tighta levisjeans åker pulka med mig i dalen hos mormor. Jag kan nästa höra ditt fnitter i mitt öra. Älskade mamma, livet blev inte som vi ville. Det kan omöjligtvis ha ens kommit i närheten av vad du ville. Vad skulle du säga till mig? Vad skulle du säga om mitt liv? Var är jag på väg, har jag någon chans? Du gav upp, du gav upp livet men livet gav inte upp dig. Jag vill inte att det ska bli min verklighet. Jag måste kämpa. Vill du kämpa med mig mamma?

reflektioner

Troysans nalle


Mnja, känner mig nog lite piggare idag ändå. Hade feber inatt, men vaknade med 37,1 och det kan väl räknas som godkänt när jag tidigare dagar haft lägstanivå på 38,4. Jag har fortfarande ont i kroppen, både lite här och var. Ja, det känns som jag tänker mig att det gör om man springer in i en betongvägg ett par gånger.

Var till banken imorse och fixade det sista med badrumslånet, skönt att det är klart nu. Vi fick tillbaka "en slant" från staten eftersom vi köpt en miljöbil, så lånet blev inte så högt trots allt. Hade lite jobbigt på bankkontoret, både svettades och fick svårt att andas, yrselattacker har blivit vardag. Jag kan inte påstå att jag vet exakt hur jag ska göra för att klara mig ur den där hemska känslan, men idag tyckte jag att det gick bättre än tidigare. Jag lär mig. Det är på tiden att jag lär mig andas.

N är i V-ås, ikväll ska han intervjua mig för ett skolprojekt. Jag är nog ett bra objekt. Jag passar in på det mesta, det finns alltid något att gräva fram.

Ryggsäcken börjar dock bli tung nu. Jag har samlat på mig så många stenar, så många erfarenheter (som ju till trots har lärt mig något), som är så tunga så tunga. Jag måste lätta på trycket. När det blir för tungt får jag feber. Kroppens sätt att liksom sätta sig ned och som ett trotsigt barn bestämt säga, "jag vill inte".

Härom natten drömde jag om ett barn. Det var Troy. Jag såg honom inte, det var en underlig dröm. Men kanske har jag kommit en liten bit längre på vägen nu. Kanske har jag öppnat mitt medvetande lite och kan släppa in drömmarna. Jag hoppas att du kommer igen lille pojken min. Tänk om jag fick snusa dig i nacken, om så bara i drömmens värld. Själar säger aldrig farväl. Vi hittar på varandra, tids nog.


Positivt idag?
Jag som trott att det varit något fel på min "blogspotsida", alla funktioner hade liksom försvunnit mystiskt och allt stod i htmltext. Imorse fick jag en syn att jag vid något tillfälle tänkt "hmm, undrar vad som hände om jag trycker här". Javisst, jag testade att trycka på den knappen igen och VIPS så kom allt tillbaka. Jippi!

Såg en länk till en sida där man helt gratis kan göra om och sätta vattenstämplar på foton, toppenbra!
http://www.picnik.com/app#/home/welcome

feberns framfart

Älskade lille trollboll, hoppas du inte fryser. Du hade ju inga vinterkläder med dig. Ljusen brinner för dig. Mamma saknar dig.


Fortfarande feber, verkar inte vilja ge sig i första taget. Känner mig helt nedklubbad. Blir hemma imorgon också, hoppas på en bättring så jag orkar åka på seminariet på onsdag.

fysiskt bakslag

Så kommer det alltid ett bakslag. Trots det måste jag få tillåta mig att njuta av de bra dagarna. Igår kom febern igen. Kvar idag. Ligger däckad i soffan med lederna ömmande och inbäddad i tre fleecefiltar med duntäcket ovanpå. Vet att bakslagen ofta kommer efter månadsdagen, jag måste acceptera att jag är svagare en period varje månad.

*kryper ned i min varma koja* Snart kommer N hem, min trygghet.

en dag för S

Jag har precis tagit hand om mig själv. Jag skriver det som om det vore något unikt och beundransvärt. Kanske är det det, jag vet inte. Men klart är iallafall att jag nog är rätt så dålig på det.

Slutade idag klockan ett och fick lift med min kära C hem (min livlina i så många olika bemärkelser, hur skulle jag klara mig utan Dig, ja hur skulle jag?). N missade tåget imorse och tog därmed bilen till V-ås. Skönt att komma hem tidigt. Väl hemma och fram till nu har jag bara gjort saker som faller mig in. Inga måsten, inga krav.

Har duschat, inte bara för att göra mig ren som jag brukar, utan verkligen duschat. Kännt strålarna följa min kropp. Min kropp som jag än i dag inte vågar betrakta helt och hållet i spegeln. Min kropp som bär ett bevis på det ofattbara som hänt. Vattenstrålarna vet inte och tar ingen hänsyn till mitt ärr. Vattenstrålarna förnekar ingenting utan hjälper mig tillbaka till en kroppsuppfattning där jag känner att skinnet de faller mot är mitt skinn. Jag känner mig ny.

Ofta får jag ångestkänningar när jag inte vet vad jag ska göra, när jag liksom är oplanerad. Idag har jag klarat mig från det. Har, i omgångar, stått vid Troys minneshylla, tittat på hans bekymrade lilla ansikte och bara varit. Bara varit Troys mamma.

Nu sitter jag och väntar på N. Han är på väg hem från V-ås och vi ska åka vidare till hans föräldrar och bli bjudna på mat. Fredagsmys. Jag längtar efter N, det är vår kväll ikväll.


Positivt idag?
Har finally provat Ns nya leksak, Guitar Hero. Måste säga att jag är rätt bra, för att vara nybörjare. Gitarrfingrarna fungerar fortfarande. Får flashbacks och ler vid minnet av mina och Idas gitarrbravader. Två blonda tvillingar med alldeles för stora gitarrer på turné. Det var tider det.