jag är inte död

Ut med mina sidor sticker kvistar. Vassa kvistar som hindrar obehöriga att komma för nära. Men långt där inne finns något som gror.

Längtan?

Någonting är det.

Jag är inte död.

lugna ned mig

Okej, nu håller min hjärna definitivt på att ge upp.
De senaste dagarna har jag gått upp runt sju. Gjort mig klar och gått till biblioteket för att plugga. Studerandet har pågått fram till lunch. En kort paus och sedan fortsättning fram till klockan tre. Väl hemma har det blivit datorn igen, för att fortsätta med mitt projekt, hemtentan. Här sitter jag nu, kl 23.06 och skulle egentligen behöva skriva liiite liiite till.
Men nu orkar jag inte mer.
Jag lossar hår värre än en katt, blödde näsblod idag när jag kom hem (andra eller möjligtvis tredje gången i mitt liv) och har hela nacken full i stresseksem. Till en patient skulle jag säga, LUGNA NED DIG! Men hur lätt är det när de gäller en själv?
Ja, ja.
När hemtentan är inlämnad är det lugnt. Ett par timmar iaf. För nästa vecka börjar praktiken.


Positivt idag?

Fick ett hett tips till min "positiva-tanke" som jag följer. Trevligast idag var munken vi fick, GRATIS, till efterrätt när vi hade ätit lunch på stan. Inte illa va?
Positivt var också den extremt goda thaimaten älskling lagade. Gott gott.

Nu blir det iaf sängen. Snart en ny dag. Ny saknad. Ny längtan.

själar säger aldrig farväl

Halsbandet från Karin, "själar säger aldrig farväl" och Troys minnesplats hemma

Idag kom tröttheten. Jag har väntat och vetat att det varit på väg. Jag är sorgsen. I sorgen. Jag känner tröttheten och ensamheten. Oron gnager, när vänder det egentligen?

.
.

Positivt?

Igår kom en av de vackraste saker jag sett på posten. Ett underbart halsband från en underbar Karin, Tack!

tillbakablick

"älskade lilla bebis, som jag längtar efter dig .

läser gamla dagböcker där jag skrivit om längtan efter bebis och väntan på rätt tid.

nu vet jag ju att det inte var rätt tid jag väntade på, utan DIG.

älskade älskade. "

(skrivet den 7/5-08 av angelyne)

.

.

Nej, sannerligen.

Livet blir aldrig som man tänker sig?

Vad är meningen?

.

.

"längtar sååå innerligt efter lille trollboll, tänk så lyckligt lottad jag är!"

(skrivet den 12/7-08 av angelyne)

det värsta som kan hända

Så sitter jag och väntar in tiden. Tiden som speglar 3 månader tillbaka. Ett rum på akademiska. Ett rum med många små sjuka barn. Inget barn som dog. Förutom mitt. Mitt skrik. Förmodligen hörs skriket tydligare i Ns öron. Jag befann mig någon annanstans. Inte där. Men jag skrek.

Mitt älskade barn, så du kämpade. Du levde hela 20 timmar och 54 minuter. En evighet räknat. Vi stirrade på din monitor, livrädda att ditt hjärta skulle sluta slå. Hoppet är det sista som överger människan.

Men NU är det 3 månader sedan och mitt hjärta värker. För jag saknar dig. Det var inte så här det skulle bli.

ingen vanlig söndag

Mitt barn. Älskade prins trollboll fyller tre månader. Hur kunde jag glömma? Mina tankar har varit och yrt någon annanstans. Förtränger att tiden går. Vill inte veta, vill inte vara. Vill vara med dig. Undrar hur dagarna skulle sett ut. Vad skulle vi ha gjort? Mamma och Pappas lilla hjärta. Idag firar vi Dig. Vi firar livet vi trots allt fått med dig.

en morgon i oktober

Nähä, nu var det väl ändå dags att ta tag i pluggeriet. Har dragit på det hela helgen nu, men imorgon måste jag ju faktiskt komma med något vettigt. Ingen som känner en same som man skulle kunna få intervjua? Det är verkligen intressant att läsa litteraturen, men allra mest ger det ju om man liksom får höra utifrån verkligheten.

Missade Marcus Birro i nyhetsmorgon. Hade ju till och med alarm på mobilen. Vilket misslyckande av mig. Hoppas och ber till tv4 att de ska lägga ut intervjun. Tänk så mycket det kan beröra att någon annan beskriver ens innersta tankar och drömmar.

Längtan om att få hålla ett levande barn i min famn. Troy kommer alltid finnas med mig, alltid alltid. Troy kommer alltid att vara min förstfödde. Min busige lille pojk, som sparkade så det kändes som om han skulle ta sig ut genom naveln. Som hade sitt eget språk med pappa N om kvällarna. Som jag saknar så att det känns som om jag håller på att gå sönder. I bitar. I flisor. I obefintliga små flagor av sorg. Ja, alltid saknad, alltid älskad. Men det är inte därför jag vill bli gravid igen. Inte för att få tillbaka Troy, det vet jag att jag inte får, någonsin. Jag vill bli gravid, för att längtan efter att få hålla ett levande barn i min famn är så stor, så stor. Och längtan överväger rädslan.

På tal om pluggeri, skulle jag egentligen behöva sova lite. Det blev inte mycket av det i natt. Tror att det är där jag får börja. Sova och sen plugga. På återseende.

en regnig lördagskväll

Har precis glott mig igenom stjärnor på is. Ingen höjdare, tycker jag. Men i brist på annat fungerar det att se. Inbillar mig att jag skulle vara helt suverän på isen.

Tog några stapplande danssteg hemma i vardagsrummet idag. Tänk vad kroppen minns. Jag har så många kombinationer i mitt huvud att jag liksom måste leva ut dem ibland. Dansen känns långt borta, men i själen dansar jag alltid.

Tänder ett ljus på VSFB för min lille plutt.
Pappa har saknat dig mycket idag, älskling.
Länk finns här på sidan (vi som förlorat barn -> tänd ett ljus) för er som också vill tända ljus.

fredag (fortsättning 2)

Har precis kommit hem efter en mycket omskakande upplevelse. Hämtade N från jobbet och på väg hem skulle vi stanna till hos Troysan, som vi gjort så många gånger förut. Ju närmre kyrkogården vi kom, desto tystare blev vi. Jag sa åt N att sätta på helljuset. Men när vi närmade oss kapellet var det som om en tjock vägg kom upp. Båda två fick ilningar längs med ryggraden och lite svårt att andas. Panik! Det blev en tvär vändning, bredsladd och rivstart därifrån. Nej, ikväll var vi inte välkomna in.

en fredag (fortsättning)

Ok. Godkänd på farmakologitentan.
Det kanske kan bli en lugn helg.

en fredag

Vaknar och är förkyld...igen. Eller igen och igen, jag blev nog aldrig riktigt helt frisk.
Sitter här och väntar på att mattläggaren eventuellt ska komma.

Skulle behöva skriva på hemtentan, men har ingen lust och har heller inga böcker. Förutom en riktigt tjock på engelska och hur kul verkar det?

Seminariet igår var trevligt, men inte direkt till någon nytta. Vi diskuterade våra PM, vilket utmynnade i nästan exakt samma saker som vi diskuterade under förra seminariet. Vi skulle dessutom hålla i det själva, utan lärare. Vilket inte är det lättaste eftersom man inte riktigt vet hur man ska lägga upp det.

Kursen i sig har varit intressant och väckt många tankar. Men som jag sagt innan har upplägget varit under all kritik.

Positivt idag?
Ska träffa en av de fina med dotter. Mysigt!

Orkar inte nämna något annat just nu, så här avslutar jag.

lugn eftersökes

och ner som en pannkaka...

Jag har inte ens ord att beskriva denna dag. När man tror att man äntligen är på väg upp sparkar någon bort fingrarna från kanten och det är så långt till marken. Och det gör så ont att falla. Så långt, så ont.

Lilla stora morfar, hur ska det här gå? Kommer det gå alls?
Att studera till sjuksköterska är inte positivt i alla bemärkelser. Ibland vill man inte veta.

Badrummet är skit. Vi är lurade. Jag har än en gång fått en fet käftsmäll för att jag är naiv och godtrogen. Vem ska hjälpa oss nu? Hur tar vi oss ur det här? VI ORKAR INTE!!!
(jag slår på tangenterna, som om det skulle hjälpa.)

Så kom också mensen. Det var väl för enkelt att lyckas på första försöket. Det var väl för lyckligt.
SKIT också!

Positivt idag?
Tja, det kom en gubbe och kollade bultarna på balkongen, två bultar från grannarna hade tydligen lossnat. Vår bult hade inte det. Den satt bara lite löst. Positivt? Det kunde ju ha varit värre iallafall.

Nu blir det sängen. Imorgon bitti bär det av till Fagersta för seminarie. Innan det ska jag bestämma mig om jag ska gå ner och duscha i källaren med grannen som tvättar eller om jag ska palta och försöka tvätta håret i diskhon. Nu är det väl nog?