dåliga mönster

Idag har inte varit någon bra, "ta hand om mig-dag". Ätit jättedåligt och varit allmänt stressad över saker som jag vet att jag inte kan göra något åt. Men hur ska jag bryta detta dåliga mönster? Jag vet att det inte är bra, men vet inte hur jag ska ta mig ur det. Innerst inne vet jag att jag straffa mig själv. För vad vet jag inte. Men jag vet att jag har lätt för att "överskugga smärta". Om det gör ont någonstans är det så lätt att gömma känslan genom att se till att det gör ont någon annanstans.

Nåväl. Så började då den nya kursen igår, "mångkulturella möten inom hälsa och vård". Själva kursen verkar intressant, men upplägget för oss distanselever är som vanligt ingen höjdare. Först igår på eftermiddagen kom studiehandledningen ut. Idag hade vi upprop via chatten, vilket ingen informerat om. Min chatt fungerade naturligtvis inte så jag fick föra mailkontakt med läraren efteråt. Morr. Inte har jag några böcker heller. Ja nog är jag kanske ute i sista minuten, men när man inte får någon information är det ju svårt att veta.

Nu är jag sannerligen väldigt hungrig. N ska åka iväg och köpa thaimat. Gott. Något lär man ju fira den stora tv-kvällen med (idol, desperate housewives och finalen av so U think U can dance).

vad väntar vi på?

Himlen runt hörnet va?
Jag undrar hur långt det där huset är egentligen. Eller vad är det som menas med himlen runt hörnet? Vad är det vi väntar på? Det kanske inte blir bättre än så här. Kanske var det vår lycka. att hålla dig, älskade barn i min famn är det finaste jag gjort. Att pussa dina kinder var som att äntligen hittat hem. Det är ju dig jag väntat på, i alla dagar.

Det gör verkligen ont i mig att höra om alla solskenshistorier. Om alla som också var så oroliga, men som det tack och lov gick bra för. Det gör ont att vår historia blev molnbefläckad. Hur länge kommer människor orka lyssna, för mitt behov av att prata om och bekräfta mitt barn kommer vara oändligt. Kan jag kräva att få prata?

Idag blev en seg dag igen. Egentligen inte seg i den bemärkelse att det gått långsamt. Mer seg i att allt gör sig påmint och att jag så gärna vill att det ska vara annorlunda. Jag skulle så gärna vilja vara bakom det där hörnet. Är nyfiken. Vad finns där?

solen har gått ned

Solen gick ned i vårt liv den 20/7. Vi väntar och väntar på de första solstrålarna, för någongång ska väl solen gå upp även för oss. Tiden sedan juli har varit som en dimma. Hur klarar man att leva utan sitt barn? Det är sådant som tycks vara omöjligt. Men trots att andetagen är tunga tar de sig igenom minut för minut. Timmar blir till dagar, dagar blir till veckor. Veckorna har hunnit bli månader. Månader utan mitt barn, älskade Troy.

Idag har vi inte gjort någonting alls. Vaknade 12.30. Tror min kropp andades ut. Det har varit tröttsamt ett tag. Det var på tiden att vilan kom. Jag måste börja ta hand om mig. Om vi någonsin ska kunna ge Troysan ett syskon, måste jag först och främst sköta om min kropp. Jag ska sluta straffa mig själv för allt som händer. För trots allt är jag bara en liten del av det stora hela.

de första orden

Mitt första inlägg, mina första ord.

Orden är min räddning, det som drar mig framåt. Utan orden skulle jag kvävas och allt skulle bli tyst. Med orden får jag vara arg, utan att behöva skrika. Ibland skulle jag vilja skrika, men oftast kommer inget ljud. Skriket bor inom mig och i mitt bröst vrålar det verkligen. Allt protesterar, det är inte såhär det ska vara.

Det var vår tur, det var verkligen vår tur nu!

Mitt älskade barn, vi är alltid tillsammans.

"i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat,
allt jag orkat efter dig
hör du mig kan vi nå varandra"
(texten är från Ted Gärdestads "I den stora sorgens famn")

take care