tankar en måndagsmorgon

Det är morgon. Jag vaknar av att en arm studsar på min mage. Ett mjukt "aoueaaa" hörs från min vänstra sida. Där ligger hon. Vackraste av vackra. Och ler. Med hela ansiktet. Och tittar. Ögon, stora. Utforskande. Följer varje steg jag tar. Jag är hennes mamma. Trygghet. Jag älskar. För allt jag är värd. Jag älskar, så innerligt.

Idag är jag trött. I kropp och själ. Känslomässigt utmattad. Det är svårt att hitta en balans. Vacklande.

Jag funderar över bloggens existens. Igen. Min ventil. Bloggen som kom till för att Troy inte lever. Det är därför jag skriver. Kanske hade jag inte gjort det annars. Iallafall inte så här publikt. När Troy kom och vände väcktes ett behov av uttrycka mig. Att förklara mig. Jag är inte som alla andra. På gott. På ont. Tillhör en skara som många vi mött vill hålla på avstånd. (Stackars dom, tack gode gud att det inte hände mig. Undrar om det smittar?!) Mike Tyson har sagt; "Jag har blivit medlem i en exklusiv klubb ingen vill vara medlem i." Det är så. Jag vet att jag inte är ensam. Bland de andra i skaran känner jag samhörighet. Jag är stark. Men samtidigt så svag i det starka. Jag tar åt mig. Fel. Rätt. Jag har svårt att höra vad som menas i det som inte sägs. Kanske andra ser som en självklarhet. Man måste ju förstå att ingen vill illa. Eller? Jag har känslig hy. Vassa ord och armbågar river ofta sår. Som tar tid att läka. Bloggen. Kanske kan det jag försöker förmedla hjälpa andra. Andra i skaran kanske med mina ord också kan känna samhörighet. Övriga kanske kanske får ökad förståelse. Över allt som kan göra ont. Inte menat att silkesvantar alltid är nödvändigt. Men att tänka till, en gång extra.

Den lilla flickan i min famn. Sover och ler i sömnen. Jag undrar vad hon drömmer. En puss, lätt på hennes panna och hon rynkar ögonbrynen. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Hon finns. Här. Jag älskar.

Förtydligande,

Jag gillar diskussioner, jag gillar reflektioner, jag gillar goda råd.
Det jag menade i förra inlägget var att jag tycker att det är onödigt att ge råd som man vet att den andre parten redan vet (och detta handlar egentligen inte heller om råd utan mer "nedklankning").
Här på bloggen blir jag så glad när jag ser era kommentarer.
Stöttande, värmande och ibland får de mig att tänka till, en gång till.

tidiga julklappar

Varken jag eller N är speciellt bra på att hålla hemlisar (i allafall inte inför varandra). Framför allt gäller detta julklappar och presenter. Jag vet inte hur många gånger vi firat födelsedag eller namnsdag innan den stora dagen.

Eiras julklappar skulle i år bestå av ett babygym och en åkpåse.

Mamma och pappa kunde dock inte hålla sig, så klapparna fick komma fram på en gång.

En åkpåse från Elodie details och ett "Tummen-babygym".

.

.

Varm och gosig åkpåse. Eira verkar nöjd.

Eira gillar sitt babygym. Kompisen Tummen är roligast.

ogg, ogg

Vi har varit försiktiga. Väldigt försiktiga. Inte vistats ute bland folk i onödan. Och när vi behövt, försökt anpassa det till stängningstider, då det oftast är mindre folk ute. Julhandel har skett med näthandel eller med noggrann planering för att undvika alla risker. Självklart eller inte - risker är som bekant inga vänner och vilken förälder vill riskera sitt barns hälsa.

Men så idag vågade vi oss ned - trots att det är löningslördag, dock närmare stängningstid. Vi behövde leta strumpbyxor åt Eira. Av farmor fick hon ett par perfekta och vi trodde bestämt att hon skulle hinna växa i dem. Men nu börjar det bli lite snärjigt. 62 är fortfarande alldeles för stort och dopet är redan nästa vecka. Det ska till en hel massa mat för ett sådant växtmaraton. Vi hittade dock inga strumpbyxor (det är inte lätt att vara kräsen). Vi ska prova tvätta strumpisarna lite varmare - kanske kan de krympa en aning.

Det här med kommentarer. Och onödiga råd. Det driver mig till vansinne.
Om man nödvändigtvis måste ge råd (vilket torde vara att man tror att den berörde inte redan vet det man ska råda) anser jag att det ska vara av välvilja. Jag skulle aldrig komma på tanken att ge råd, bara för att göra någon upprörd eller visa mitt bättre vetande. Det anser jag vara ohövligt och rent utsagt skittråkigt.

Som gravid tyckte jag att det haglade av kommentarer av både det ena och andra slaget. Råd om hur det borde eller inte borde kännas eller kommentarer om storlek av mage hörde till vanligheterna. Jag trodde, kanske naivt, att allt detta skulle avta när bebisen väl blivit född. Men icke. Det fortsätter hagla. Det verkar bara vara att vänja sig. Eller åtminstone ladda upp för svar på tal - för det anser jag mig vara berättigad att ge när jag får råd som inte är av välvilja!

"det finns inga ord"

"Och i vårt land så får man inte vara förmer.
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser."

Det är väl bättre nu? Ni är väl glada när ni har henne?!
Visst är vi. Så oerhört glada och tacksamma. Visst är det lättare. Men bättre? Han är fortfarande borta.

here we go, positiva tanken

Positiva tanken:
*Idag har hunnits med två promenader. Det är skönt att orken kommit tillbaka, jag orkar längre och längre även om det är en hel del flås.

*Mysig fika-promenad-date med Frida (Greta och Eira sov gosigt i vagnarna medan vi promenerade och pimplade kaffe (inte samtidigt förstås)). Jag är så glad efter varje träff med tjejerna, även om vi har alldeles "för mycket" att prata om. Tiden går så fort!

*Lämnade in bilen på service och fick en gratulationskram av "vår" bilförsäljare. Underbart med människor som inte låtsas som ingenting!

allt om inget

Mina ben värker och ögonen lika så. Hela kroppen längtar efter sängen. Och ändå har jag hamnat här av någon anledning. Det är dock pappastund för tillfället så jag gör bäst i att hålla mig undan en liten stund till. Jag och min matlukt. Eira verkar kunna känna på flera meters avstånd när jag närmar mig och då är det matskrik i högan sky. Ibland tror jag faktiskt att hon spelar lite med oss.

Våra dagar går så fort. Jag har hunnit med att ha mjölkstockning också. Men precis som förra gången, en kortvariant. Ont som sjutton.

Igår var det mätning och vägning på schemat. Lilla, stora liten väger nu 5 kg och är 57,6 cm lång. Oj, var tog den lilla lilla tjejen vägen?

Idag var vi åter igen ned till BVC, idag var det föräldrargrupp. Mysigt. Bestämt blev att vi ska träffas lite oftare än de planerade träffarna på BVC. Vi ska få låna lokal av "Gula villan" för att kunna ha mamma-barn-cirkel. Jättekul verkligen, jag ser fram emot att få komma ut lite.

Imorgon ska vi besöka Frida och sötGreta, promenad är planerat och jag har sett fram emot att träffas hela(!) veckan nu!

Nä, matskriket har redan dragit igång, något tidigare än vanligt, så jag och min matlukt måste nog dra mig in ändå.

Godnatt.

på längden och bredden

Eira växer och växer.

Idag är det hela sju veckor sedan vår underbara lilla liten kom till jorden.

Imorgon ska vi till BVC för vägning och mätning.

Att Eira växt både på längden och bredden ser vi på kläderna. Vi har nu packat ned stl 50.

Några 50/56 hänger fortfarande kvar.

Byxorna på bilden är just den stl och var jättestora när Eira var nyfödd, men sitter nu perfekt.

på turné

Eira sover nu i sin säng - än så länge. Allt väl efter uppvärmning av sängen med vetekudde och lite gunggos med pappa och snuttefilten. Två nätter har passerat utan det hiskeliga magontet och vi hoppas på ännu en. Om en timme ungefär brukar det vara mat igen.

Trots att det är helg och att höjdpunkten är att pappa N är hemma har jag och Eira varit på behörigt avstånd hemifrån. Stackars (eller så går det när man skjuter upp allt i sista sekund) N har hemtenta och vi fungerar inte som något bra stöd för skrivande om vi är hemma. Därför har vi varit "ute på turné". Vi besökte "mitt andra hem", moffa Ida med familj, om än en kortis men mysigt var det. Sedan åkte vi hem till mormis där vi bjöd in oss på fika - vilket ingen verkar ha något emot när skönheten är med. Vi granskade kort från min barndom och kom fram till att Eira faktiskt är mycket lik mig (annars brukar de första och flesta kommentarerna vara att det är pappas flicka). Att vi är lite partiska är möjligt, men nog är det mina bullkinder och surläpp iallafall.

För en stund sedan kom N på att det var dags att baka brownies (klockan 22!!). Det doftar nu ljuvligt i hela lägenheten och jag har svårt att tänka mig att jag ska kunna hålla mig från att smaka.





















En liten Eira som här inte alls har någon surläpp.

back to normal

Uppdatering om natten...

Inatt var vi åter till 00-04-07 amningen. Vilket betyder att Eira äter runt 22, sover till 00 och äter, sover till 04 och äter och sover sedan till 07 (idag 07.30) och äter. Nu sover hjärtat fortfarande men jag gissar på att det är matdags snart. En mycket utvilad familj idag. Inget magont under natten. Jag hoppas att nu detta inte är något tillfälligt. Magont, stay away!

Eira bubblar

Det bubblar verkligen om Eira nu och det är helt underbart att lyssna på alla ljud som kommer från henne - undrar vad det är hon säger egentligen.



Lite knepigt magont om nätterna har gjort att vi tagit lite extra långa sovmorgnar och idag klev vi inte upp förrän 10.20(!)! Lite effektivt fick vi se till att hinna med allt som skulle hinnas med innan det var dags för promenad ner till BVC. Idag var det dock psykologbesök som stod på schemat. Jag känner verkligen att jag blivit starkare, även om muskler som legat i dvala i ca 2,5 år är svåra att väcka till liv. Ibland är det en ynnest att ha en sambo som är så gott som färdigutbildad sjukgymnast, massage och diagnosställande hör till vardagen.


Psykologbesöket gick bra och det är så skönt att få bekräftelse på alla känslor som far. Trots att jag ligger i farozonen för post partum-depression, känner jag mig för tillfället väldigt stark. Vi pratade mycket amning och en del om det magont (eller vad det nu är) som envisas hålla i sig om nätterna. Eftersom jag har ätstörningar i bakgrunden kan det omedvetet bli så att jag överför oro över att E inte får i sig som hon ska. Oro som inte alls är befogad eftersom Eira följer sin kurva perfekt. Iallafall så känner jag att det viktigaste är att jag följer Eiras signaler och vad mitt hjärta säger är rätt. Jag hoppas (och tror) att Eira för tillfället växer en hel del och med det reglerar mjölkproduktionen och i och med att hon äter sväljer hon mer luft - vilket leder till ont i magen.


Vi tränar också för fullt på att äta utan amningsnapp och lyckas nog ungefär 70% av gångerna. Ett annat träningsmoment är att somna själv i vagn och säng (vilket egentligen är betydligt jobbigare för mamma än för Eira). I vagnen är det inga problem, men i sängen går bara om dagarna (och så länge jag finns i närheten). Jag känner dock inte att vi har bråttom. Allt har sin tid och för tillfället mår både jag och Eira bäst av att dela säng om nätterna. Vi följer hjärtat.

Det är månadsdag idag. Älskade lille Troy - du är så saknad.

en saknad som pyr

Det närmar sig årsdagen för mammas död. Som i många andra avseenden har jag också här svårt med tidspersepktivet. Två år. Så lång tid? Så kort tid?

Saknaden ligger och pyr.

Många säger att de förstärkt sin relation med sin mamma när de själva blivit föräldrar. Kanske är det här i saknaden finns. Det som skulle ha varit. Jag undrar vad mamma skulle ha tyckt om Eira. Är hon lik mig?

Jag är ledsen över att Eira inte har några morföräldrar i sitt liv. Kanske är det också i det som saknaden finns. En mormor som inte lever och en morfar som inte vill. Sorgligt. För mig, visst. Men mest för mitt barn.

Mamma skulle ha fyllt år den 3 oktober. Om igångsättningen inte hade stoppats hade Eira troligtvis blivit född på mammas födelsedag. Istället blev det den 4 oktober. På kanelbullens dag.