dagarna

Jag har jobbat i drygt två veckor nu och känner att jag ändå börjar komma in i det nu. Det är ett stort område och mycket av rutinerna får jag lära mig efter hand men det är roligt. Det är ett kul gäng som jag tror att jag kommer att trivas bra med. 

På hemmaplan roddar N på. Det är inte lätt, konstaterar även han. Så mycket som ska klaffa hela tiden. 

I veckan krampade D på fsk. Jag hade bilen och N skulle försöka få med en hungrig och trött Unni på cykel snabbt. Samtidigt slutade E skolan. Jag kunde inte göra så mycket från jobbet men det löste sig ändå fint. Bästa ambulanspersonalen såg till att D kom hem och Es pedagoger följde henne från skolan. Nu har vi provat det också. 

Assistansansökan rullar på. Snart ska vi ha möte med försäkringskassan för att gå igenom all tid. Det gör ont i magen att tänka på att kunna bli nekad. Varje dag inser vi att vi inte orkar. 

tre

 

 

Mina tre.

Så mycket kärlek ni rymmer.

nytt sammanhang

Jag har börjat jobba.

Det känns overkligt. Jag vet inte om jag trott på att jag skulle kunna komma tillbaka.

 

Det är tre år sedan jag stod vid läkemedelsvagnen i korridoren på avdelningen och kände hur golvet började svikta. Hur armarna domnade bort och hur läpparna växte sig tjocka och orörliga.

Det är tre år sedan jag låg vaken varje natt med tryck över bröstet, helt säker på att inte vakna om jag väl somnade.

Tre år.

 

Jag blev sjukskriven.

Jag trodde det skulle bli två veckor.

Veckor blev till månader.

 

Jag känner inte ens igen mig själv längre. Det som var mina styrkor en gång i tiden är numer mina svagheter.

Styrkan i det är att jag vet det. Att jag vet vad som är min riskzon. Min akilleshäl.

 

 

Jag var så rädd att komma tillbaka. Trots att jag gjorde det. Gick tillbaka och arbetade deltid. Ansträngde mig å det yttersta. Så rädd. Att inte klara det.

 

Så kom Unni. Lilla solen. Jag fick 17 månader hemma. Inget lätt arbete. Alls faktiskt.

Särskilt inte när utmattningssyndromet fortfarande slickar mina hälar. Men jag har hämtat mig.

Samlat mig och peppat.

 

Jag vill arbeta. Jag vill göra det jag är bra på. Jag vill känna det.

Ny arbetsplats. Nytt sammanhang.

Det måste bli bra.

sommaren

Det är svårt att sammanfatta en sommar.

Vi har hunnit med så mycket. Verkligen både toppar och dalar. Och allt däremellan.

 

Två bröllop. Dravetvänner som verkligen är bevis på kärlek. Två bröllop på en vecka.

Så fantastiskt lyckliga vi är för att ha fått vara med och ta del av dem båda.

 

Vi reste till Skåne, hela familjen och besökte våra vänner. Tänk att det bara är två och ett halvt år sedan vi lärde känna varandra och ändå delar vi så mycket liv tillsammans. Vi hann med ett giftermål, strand, regn, sommarlovsmorgon, bio och mycket mer.

 

Disa har krampat så mycket i sommar. Kanske hade vi behövt med hemmatid. Kanske hade det inte hjälpt heller. Det vet vi ju inte.

 

Vi besökte fina vänner i Norrtälje, dygnskryssade med F&F (utan kramp!). Vi besökte Gröna lund och såg Marcus och Martinus till Eiras stora lycka. Vi har äntligen hälsat på hos familjenE där vi hade en fantastisk dag med pool, studsmatta och massor av lek.

 

I slutet av Ns semester delade vi några dagar med ännu fler vänner på västkusten, i Sjöröd.

Dagar så fyllda med återhämtning och lycka.

 

Sommaren. Mycket mer har vi hunnit med, förstås.

 

Men det har också varit tungt. Jag har mått så dåligt, periodvis.

Kroppen har sagt ifrån på så många olika sätt.

Det är lite bättre nu.

 

Jag har hunnit börja arbeta igen.

Ny arbetsplats. Nya uppgifter. Jag hoppas att det ska gå bra.

Att jag finner en ny vardag. En ny plats att hämta igen mig på.

PappaN är hemma på föräldraledighet, vilket egentligen är så långt ifrån ledighet man kan komma.

 

 

Vi har också tagit ett stort steg närmre assistans. En ansökan är påbörjad och vi har tvingats inse att vi inte klarar av allt själva. Att vi kommer gå under om vi fortsätter slita som vi gjort. Det är tungt att tvingas inse att man inte mäktar med.

För familjens skull kommer vi behöva hjälp. Jag hoppas att försäkringskassan också ser det.