nytt sammanhang

Jag har börjat jobba.

Det känns overkligt. Jag vet inte om jag trott på att jag skulle kunna komma tillbaka.

 

Det är tre år sedan jag stod vid läkemedelsvagnen i korridoren på avdelningen och kände hur golvet började svikta. Hur armarna domnade bort och hur läpparna växte sig tjocka och orörliga.

Det är tre år sedan jag låg vaken varje natt med tryck över bröstet, helt säker på att inte vakna om jag väl somnade.

Tre år.

 

Jag blev sjukskriven.

Jag trodde det skulle bli två veckor.

Veckor blev till månader.

 

Jag känner inte ens igen mig själv längre. Det som var mina styrkor en gång i tiden är numer mina svagheter.

Styrkan i det är att jag vet det. Att jag vet vad som är min riskzon. Min akilleshäl.

 

 

Jag var så rädd att komma tillbaka. Trots att jag gjorde det. Gick tillbaka och arbetade deltid. Ansträngde mig å det yttersta. Så rädd. Att inte klara det.

 

Så kom Unni. Lilla solen. Jag fick 17 månader hemma. Inget lätt arbete. Alls faktiskt.

Särskilt inte när utmattningssyndromet fortfarande slickar mina hälar. Men jag har hämtat mig.

Samlat mig och peppat.

 

Jag vill arbeta. Jag vill göra det jag är bra på. Jag vill känna det.

Ny arbetsplats. Nytt sammanhang.

Det måste bli bra.