ta andetagen som de kommer

En av mina sämsta sidor är att jag analyserar allt. Överanalyserar. Kanske är det det som gjort att jag klarat skolan så väl men i det dagliga livet blir det ibland ett hinder. Jag önskar att jag hade mer utrymme att slappna av. Ta nästa andetag som det kommer. 

PappaN har nyss gått ned med D. Hon vaknade för en och en halv timme sedan och blir säkert vaken ett par timmar till. Vi försöker dela lika på vakentimmarna. De längsta nätterna får vi dela på annars försöker vi ta varannan natt. Tanken på avlastning svävar i periferin men hur gör man för att lämna över det dyrbaraste man har? Och till vem?

Jag (och vi till viss del) står inför stora beslut. Kanske är det en del i varför orden tog slut. Beslut som grundar sig på om och åter om men som till syvende och sist ändå måste fattas. Magkänslan? Min överanalyserande förmåga kommer väl till pass. Eller inte.

Jag och N tog med E på bio igår. Viktig ensamtid. Flygplansfilmen blev det som lägligt nog handlade om en skogsbrand. E tyckte det var lite läskigt vid ett tillfälle och gömde sig en liten stund i min famn. Efteråt pratade vi länge, bearbetning av vad som faktiskt hände för några veckor sedan. D fick under tiden ensamtid hos F&F, minst lika viktigt. 

Imorgon är min andra vecka tillbaka in real life. Jag jobbar halvtid nu. Vågar inte hoppas på för mycket och försöker extra starkt att ta en dag i taget. 

...

Ju fler dagar som passerar desto mer får jag att berätta. Men orden har fastnat, så som de gör ibland. 

Jag kommer åter. I sinom tid. 

ofattbart

Det stora samtalsämnet är förstås fortfarande branden. Idag har vi ren och klar luft, första gången på flera dagar. 

Det är så ofattbart. Sådan förödelse. 

När jag försökte tänka vad vi skulle packa värkte det i hela mig. Tänk de som inte ens hann packa. Som plötsligt bara såg branden runt hörnet. Branden som ju till en början hette (och fortfarande omnämns) som branden i Sala, vilket jag kan känna är lite missvisande, med tanke på var den största spridningen varit. Tänker på vänner, arbetskamrater och bekanta i och byar runt omkring Norberg. Några vet än inte ens om huset finns kvar. 

Idag hörde jag att brandröken nått Stockholm, kanske kom den lite närmre även de längre bort. 

Vi åker till Stockholm över helgen. På lördag är den efterlängtade Dravet-familjeträffen. Gemenskap, tillhörighet och vänskap. 

festen och branden

Senaste dagarna har fyllda till bredden.

I helgen hade jag och två av mina bästa vänner gemensam 30 årsfest. Glam Rocktema. Jag var orolig att vi inte skulle lyckas lika bra som 125årsfesten men det blev såååå lyckat. Vilken kväll det blev. Så mycket glädje! 

På lördagsmorgonen vaknade vi till ett dis och en brandlukt som fick ögonen att tåras. Föga visste vi väl då hur branden, som rasar några mil bort, skulle komma att utvecklas.

På måndagen närmade den sig med stormsteg. Den var på väg till lilla grannorten Norberg och verkade gå i riktning mot vår stad. På jobbet har vi haft höjd beredskap och man gjorde lasarettet redo för att ta emot evakuerade. Väl hemma packade jag en nödväska och stängde alla ventiler. Även om inte elden skulle nå fram tänkte jag att vi måste lämna för röken. 

Idag har läget varit lugnare. Norbergsvänner har återvänt till sina hus men branden rasar än och det är långt ifrån under kontroll. Läskigt. Knappt två mil bort. 

Mina tankar har varit och är hos de som drabbas.