Ångesten växer. Jag kan känna dina små fötter. Jag kan känna din lilla kropp. Den dör. Just nu, för sex år sedan dör du.
Jag har försökt att lägga undan. Skrapat färg, tvättat staket. Pussat de små jag faktiskt håller i min famn, de två som levande kom till mig. Jag känner mig liten. Inte alls så vuxen och samlad. Känner mig trasig och så vansinnigt ledsen.
Min förstfödde. Livet med dig fattas mig
fredag 18 juli 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
KRAM
Jag kommer aldrig.kunna förstå det du upplevde med Troy, den smärtan och saknaden men också kärleken till lilla liten som tyvärr inte fick vara med här. Jag vill bara säga att du berör mig.alltid med dina ord och jag tror de är åh så viktiga för de som går igenom samma sak. Kram!
Skicka en kommentar