Men nu när dagarna räknas ner, känner jag igen mig. Jag vet att jag den här dagen hade kunnat rädda ditt liv. Hur ska jag kunna förlåta mig för det? Hur vågar man någonsin lita på sig själv igen?
Flickorna blåser bubblor och väntar på din dag. Vi gör som vi brukar. På lördag får du dina tre. Vi blåser bubblor och fikar gott. För din skull. För vår skull.
6 kommentarer:
Gråter lite till dina ord.
Vad vill livet oss?
Åå vackra människa, kan bara föreställa mig <3
Å, fina Sandra och Niclas. Det är så orättvist att ni måste leva med både sorg och skuldkänslor. Bara det ena är ju på tok för mycket! Och man kan lägga in hur många resonemang och kloka ord som helst, men jag förstår om det hjälper föga. Tänker mycket på er och önskar som vanligt att det kunde hjälpa på något sätt... <3
Camilla - Ja vad vill livet? Jag är tacksam att livet ledde mig till dig. <3
Sara - KRAM
Terese - Vad dina ord har stöttat mig genom åren. Du skriver så fint och bara att veta att du finns där (alldeles för nära för att ses så sällan iof) känns tryggt i hjärtat. Kram till dig och dina
Känns fint att du kan finna något värde i mina ord. I mina ögon är de alltid alldeles för små. Kramar
Jag känner igen det där, Sandra. Om jag bara hade åkt in några timmar tidigare till förslossningen så hade nog Jonathan klarat sig.. Då hade jag han inte hunnit dö av navelsträngen.. Men jag ville inte vara jobbig när jag ringde förlossningen natten innan.. Jag minns hur han sparkade och hade sig magen.. Jag kände så att det var nära.. Inte visste jag att när jag lyssnade på barnmorskan i telefon som sa åt mig att lägga mig i badet skulle innebära slutet för mitt Hjärta..Jag borde ha varit mer bestämd o åkt in till förlossningen..Även om han inte hade klarat sig så hade jag iaf kämpat för honom..
Stor Kram !
Skicka en kommentar