den blinkande stjärnan

Jag har gråtit så många tårar. Mitt hjärta vrider sig av smärta.

Det är ofrånkomligt.

Sedan D fick sin diagnos för drygt ett år sedan har jag träffat och lärt känna de mest fantastiska människor. Även om jag inte önskar någon alls det vi tvingas leva med så är jag tacksam att det är med just dessa människor jag fått dela. Trots avståndet oss emellan har jag kunnat följa deras resa. Jag har delat deras oro, kamp, förtvivlan samtidigt som jag tusenfalt har delat deras glädje.

Och nu. En förlust, så vansinnigt stor. Och ändå är det omätbart mot vad familjen känner.

Älskade lilla barn.

 

Igår åkte vi bil i mörkret och plötsligt säger E.

 

-Mamma, titta. En rosa stjärna.

-Ja, titta där ja. Ser det ut som en stjärna? (skulle kunna vara en mast eller flygplan)

- Det ÄR en stjärna. Det är P som sitter där uppe och blinkar. Och det är nog Troysan som har lärt henne.

 

Jag kunde knappt svara. För tårarna värkte i min hals och jag ville bara krama och hålla min kloka, lilla liten.

Det är klart att det är så.

 

 

 

Vi samlade ihop våra trasiga delar och åkte några mil för att vara med på ljuvliga As dop.

Den lille gossen som rymmer så mycket av allt.

En liten människa som alltid ska minna oss om kärlek i livet.

Det liv som allt för ofta synes så vansinnigt orättvist och mörkt.

Han är sannerligen en ljusstråle.

Vi är tacksamma för att få dela.