vänner är familjen vi väljer

I är min äldsta vän. Vi träffades i tvåårsåldern och hon har sedan dess varit den som stått vid min sida, vad som än hänt.

 

I söndags åkte N på konferens. Långt bort i två dygn. I andra familjer kanske det inte innebär så stor förändring, men för oss innebär det en hel del.

Vi måste alltid ha en backup. Någon eller några som är standby om något skulle hända.

Jag tycker att det är svårt att be om hjälp, egentligen kanske vi behöver mer hjälp än vad vi ber om. Vill helst ställa till så lite besvär som möjligt. Men I, hon får mig aldrig att känna mig som en belastning. En dag sa hon helt sonika att hon tagit semester för att vara hos oss, så att N kan åka iväg.

Vänner är familjen vi väljer.

 

Så var det och så blev det.

Mina tjejerna älskar henne. Avgudar.

Det blev dagar av bus och skratt. Och en hel del allvar.

D fick feber väldigt plötsligt, vilket också resulterade i storkramp.

Största på länge. Låglåg saturation, även trots syrgas och hög puls.

Ledsamt förstås, men skönt att vara två.

 

D är fortfarande inte helt kry. Äter lite knackigt och dreglar kopiösa mängder samtidigt som hon har svårt att svälja och har fingrarna i munnen. Tänder? Infektion? Svårt att veta.