Det är så nära hela tiden. Upp och ned. Ena dagen känner jag mig så stark. Nästan oövervinnelig, kämpande. Stark som en oxe ska jag slåss. Nästa dag är jag bara en pöl.
Jag har ont i magen. Så känslig för minsta stress. Vet att jag verkligen borde ta tag i det nu, innan det slår för hårt. Verktygen för att hantera är för länge sedan slut.
Jag skriver om mitt liv som mamma till pojken Troysom inte överlevde samt till underbara lilla Eira som, i oktober -09, kom med lyckan. I juni -11 berikades vår familj med ytterligare ett mirakel, älskade Disaoch i april -15 kom vår tredje magiska flicka Unni.
Jag skriver om mammalivet med barnen på olika platser, men alltid tillsammans i hjärtat. Om resan med en dotter och syster som har den elaka sjukdomen, Dravet syndrom, men som också varje dag påminner oss om att ta vara på det vi har och att kärleken alltid är störst. Om de drömmar som var och som aldrig blev, men framförallt de drömmar som fortfarande lever.
Jag är gift med underbara N, arbetar som sjuksköterska och har en passion för dans.
Här är mitt liv där glädje och sorg går hand i hand. ♥
4 kommentarer:
<3 kram
Känner igen! Jag borde gjort ngt tidigare, halvtidssjukskriven sedan juni och rehabilitering men det kunde blivit mycket värre.
Kramar!
<3
<3
Skicka en kommentar