mitt i kaoset

Igår förmiddag åkte vi iväg till stora grannstaden med våra öppisvänner (så jätteglad att vi blev tillfrågade om vi ville följa med). Jag har varit lite "rädd" för att åka iväg själv till större evenemang med båda tjejerna. Särskilt lekland och sådant. Oooh, E som aldrig är still. Men det gick jättebra. Med Disa på ena armen hängde jag på rätt bra. Och E har blivit en hejare på att klara sig själv. Leklandet igår var alldeles lagom stort E kom inte upp själv på de högsta avsatserna - skönt eftersom jag inte behövde vara precis bakom hela tiden då.

Det blev en heldag och på hemvägen fick vi ta omvägen förbi pappaNs jobb eftersom han jobbat över och inte hunnit med bussen.

Väl hemma skulle N bara åka till affären för att snabbhandla. Jag höll på med nattning av E och vi satt i soffan. D hade ätit välling men ville inte sova utan lekte glatt på golvet. Helt plötsligt är det så otäckt tyst och en ilning går igenom min kropp när jag hittar D. Krampandes. På golvet, ansiktet halvt nedåt och klämt mot soffan. Älskade älskade liten.

Det är konstigt ändå hur rationellt allt blir. Mitt i kaoset. Lägg på sidan, huvud bakåt. Fria luftvägar. Samtidigt hämta krampväska. Prata lugnt med storasyster som blir orolig. Plocka upp kramplösande. Skit. Den gick inte att öppna. Försiktigt lyfta med helkroppskrampande liten. Hämta ny klysma i medicinlådan. Ge. Samtidigt ringa N. Ta tempen. Ge alvedon. Titta på E som tagit alla plåster och satt på sina ben. Beundra. Viska mjukt till liten. Försöka hitta ögonkontakt. Förlora. Ta beslutet. Hur länge ska vi vänta. 10 minuter. 15 minuter. 20 minuter. 25 minuter. Jag ringer. 112 skickar ambulans. Det finns ingen i närheten, närmsta beräknas vara framme om 25 minuter. Vad göra? Ska vi bara se på? 30 minuter. Läpparna bleknar. Andningen rosslar. Ska vi ge mer kramplösande? Läkare söks. Jag upprepar personnummer tio gånger. 35 minuter. Ge en till stesolid. Andningen blir ytlig och mer oregelbunden. 40 minuter. Var är ambulansen? 45 minuter. När jag springer ned för att öppna porten till ambulansen som svänger in avtar äntligen krampen.

Eira är en liten hjältinna. Hon är så fantastiskt duktig och omtänksam. Sitter vid lillasysters sida. Klappar om och håller handen. "Såja, såja." När ambulanssköterskorna kommer är inte E ett dugg blyg. Hon berättar att hon och kompisarna varit på leklandet och att dom dansat på McDonalds (som visserligen var MAX....). Sedan vill hon att ena tjejen ska följa med in till hennes rum, vilket hon också gör. Där visar hon sitt sjukhus och alla sina doktorsgrejer. Min kavata lilla tjej.

Det är svårt att ta beslut. Ambulanssköterskorna tycker att vi får välja själva om vi vill åka in eller inte. Det är svårt. Tänk om vi bestämmer fel. Jag vill att de ringer och konsulterar läkare i Falun. Läkaren tycker att 45 minuters kramp och två stesolid är för allvarligt och vill att vi kommer in.

På den vägen var det.

Leklandet överst. Och systrarna återförenade i gallersängen.