funderingar

Solig söndag.

Fast i mitt huvud känns det tungt och mörkt. När D krampar är det som om vi alla hamnar i något vadderat mummel. Flummigt. Jag får svårt att hitta ord. Ont i hela kroppen. Trött.

Vi pratar nästan ingenting om kramper hemma. Bara när E vill leka att dockorna krampar. Eller när jag och N måste lösa logistiska problem. (Det blir sjukt dyrt med de här kramperna.) Jag vet inte. Det känns som om eländet tar tillräckligt med kraft ifrån oss ändå, utan att vi måste prata om det. Fast ja. Egentligen kanske vi undantränger sådant som behöver komma ut.

Jag hoppas att drG ringer mig imorgon. Att han inte bara konstaterar att vi varit där utan någon följd. Vi måste komma fram till något nytt nu. Vi kan inte ha det såhär. Disa kan inte ha det såhär. Vad ger de här långa kramperna för följd? Det måste finnas någon att konsultera. Om de inte vet vad som ska göras.

Jag skulle behöva ta tag i det här med att jag ska börja plugga snart. Det är bara 1½ månad kvar. Kommer jag att fixa det?