dalahem

Hem ljuva hem. Typ.

Hemma väntade alla tvättsäckarna som jag skulle tagit reda på i söndags, så det var en djup suck inombords när jag steg innanför dörren igår. Men. Hemma är ändå alltid bäst.

Båda tjejerna sover (även Eira som inte brukar sova middag, men hon somnade på hallgolvet medan jag la Disa och då hade jag inte hjärta att väcka henne så jag bar henne till sängen).

Jag pustar ut en stund efter att ha röjt i köket. Känner mig helt slut. Som jag brukar efter kramp. På sjukhuset blir det inte mycket sömn. Dels för att D har svårt att komma till ro, dels för att vi delar smal sjukhussäng och dels för att det är övervakning och det kommer någon och tittar till var och varannan timme. 3-4 timmar kan jag ha lyckats skramla ihop i sömnväg. Inatt fick jag nog runt 2. När D än en gång tjoade fick N ta över och jag flyttade ut till soffan. Sedan sov jag i ett till 6.40. Välbehövligt.

På förmiddagen tittade Ida förbi innan hon begav sig hemåt. Så skönt att få kramas. Min fina vän! Trots att hon själv går i ledsamheter har hon alltid en kram och varma ord över.