märkligt

Jag hoppas att vi aldrig mer behöver uppleva vad vi behövt göra under denna helg.

Jag känner att vi mer än nog haft att göra med sjukdomar, sjukhus, död och elände.

Och trots att vi som helhet hade ett snabbt och bra emottagande av sjukvården (ambulansen var framme 5 minuter efter larm och vi väntade "bara" 40 minuter på akuten innan vi blev inlagda) måste jag säga att det samtidigt var mycket märkligt.

Ibland tror jag att det är mig det är fel på, som bara ser fel och brister.

Kanske är jag lite skadad.

Men.

Redan i ambulansen ifrågasatte jag varför D inte fick febernedsättande (eftersom det ganska snabbt bedömdes som feberkramer och hon hade drygt 38 i temp). Inte heller på akuten gavs alvedon.

På barnmottagningen blev de sedan ganska chockade eftersom detta ju är bland det första som ges för att sänka feber och häva kramper (tillsammans med kramplösande).

Nåväl.

Ingen sa något om infektioner eftersom det också relativt snart stod klart att infektionsprover inte visade något och det faktum att hon ju tagit vaccinationssprutor tidigare under dagen.

På morgonen, på väg ut till frukost, fick jag veta att vi låg på ett isolerat rum och att vi inte fick gå ut.

Utifall D bar på en infektion. Jaha?!

Nåväl.

Märkligt kan tyckas vara att ingen under dagen tycktes veta att D vaccinerats. Varje person som kom in behandlade oss som om det skulle vara någon annan infektion. Borde inte detta stå i journalen? Och borde inte vi informeras om vad som misstänks?

Nåväl.

Sjuksköterska - Ja, nu är ju inte feberkramper så allvarligt.

Jag - Nej, det kanske kändes mer dramatiskt än vad det var. Men ändock. Feberkramper är ändå kramper och det behöver inte alltid gå bra (jag vet av erfarenhet flera barn som faktiskt dött av detta, vilket jag inte sa).

Sjuksköterska - Ja, fast så brukar man inte säga att man ska tänka. Det händer så sällan.

Hrm. Jag antar att jag inte behöver förklara för er hur upprört mitt inre blev av detta.

Vi har för länge sedan passerat gränsen för att tänka "Det är sådant som inte händer".

Nästa gång sjuksköterskan kom in berättade jag för henne att vi har en son som dog av något som inträffar 1/100 000 och att vi därför inte är något fan av att tänka på "att det händer så sällan".

Nåväl.

Den sista sjuksköterksan vi hade under inläggningen blev riktigt förvånad över att D hade fått rosa kläder på sig. -Jaha, är hon en tjej? Jag kan ju tycka att det kan vara en fördel att veta vilket kön patienten har, innan man går in till denne. Oavsett ålder.

Nåväl.

I ena sekund skulle vi vara kvar för observation ett dygn till. Men så plötsligt kom läkaren in, tittade lite till, tyckte att hon fick så bra ögonkontakt och vips var vi utskrivna.

Så. Summa. Jag är OÄNDLIGT tacksam över att det hela är över och att Disa mår bra och är hemma med oss igen. 

Älskade lilla mirakel, du skrämde oss så.