platt fall

Efter den underbara helgen känns det inte fullt lika bra efter ett platt fall på spec MVC.

Jag har under mina graviditeter haft mestadels positiva erfarenheter av all personal - särskilt läkarna.

Tyvärr inte idag.

Bebis hade iallafall sjunkit ned med huvudet, så något vändningsförsök verkar inte bli nödvändigt. Skönt.

Dessutom var både flöde, tillväxt och fetalHB bra.

Skönt.

Men läkaren idag måste ha missat den psykologiska biten av möten med oroliga patienter.

För det första fick jag känslan av att hon inte förstod varför jag är orolig.

"-Ja, jag har sett att du inte haft lätta förlossningar. Men vad var det med den förra som var jobbigt? Var det att barnmorskorna sprang ut och in?"

Öhhhh.

Nja, kanske främst att förlossningen tog 4 dygn och att det var på väg att bli akutsnitt. Igen.

Läkaren tyckte sedan att det kanske räckte att jag kom tillbaka om några veckor (då jag börjar räknas som överburen), eftersom extra kontroller förmodligen skulle göra mig mer orolig.

Öhhhh.

Nja, mitt förslag var väl snarare att jag vill ha tätare kontroller nu mot slutet så att katastroftankarna inte ska ta över helt.

Hon påstod sedan att inget av de tester vi gör kan visa om det som hände med Troy skulle vara på väg att hända denna gång (och av den anledningen fanns heller ingen anledning till tätare kontroller).

Öhhhh.

Men varför tycker då mina "vanliga" läkare att det är rimligt med veckobesök? Och varför alla kontroller? Har jag bara blivit lurad?

Sist men inte minst tyckte hon att jag kan räkna med att gå minst en vecka över tiden och att igångsättning inte alls var ett alternativ. Eftersom det naturliga igångsättandet är bäst.

Nähä?!

Helt dumförklarad kände jag mig när jag gråtfärdig lämnade avdelningen.

Jag försöker att lämna den olustiga känslan här i de nedskrivna orden för att istället fokusera på att allt ändå såg bra ut och att det nästa vecka (jo, en tid nästa vecka fick jag iallafall) är bästa A-C.