Som så många andra som drabbas av sorg finns känslan av "varför just vi, varför just då, varför?". Det spelar ingen roll hur, att ens barn dör är lika meningslöst hur det än sker. Och när det än sker.
Jag blir fortfarande ledsen när jag ibland (jo, det händer faktiskt fortfarande - titt som tätt) får höra att utomstående personer anser att det var "tur" att vi ändå förlorade så tidigt. Att det måste ha varit mycket värre att förlora efter flera månader - när man knutit band. Hur? Hur kan det någonsin bli värre? Att förlora ett barn är det värsta värsta. Mina band var knutna och jag sörjer dagligen att nya band aldrig fick knytas och att jag aldrig fick möjlighet att visa hur starka de var.
När jag slösurfade lite här på nätet och sökte på fetomaternell transfusion (vilket vanligtvis inte brukar ge så många träffar) hittade jag ett nytt dokument.
På något vis gör det mig varmt i hjärtat att det framkommer ny information.
"Fetomaternell blödning innebär att blod passerar över från fostret till moderns blodomlopp, före eller i samband med förlossningen. Den resulterande anemin hos fostret kan i allvarliga fall leda till död intratuterint eller i samband med partus. Tecken på fetomaternell blödning är bl a nedsatt fosteraktivitet och neonatal anemi. I många fall kan ingen utlösande faktor identifieras."
tisdag 10 maj 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det gör jätteont i mig med när jag får höra såna kommentarer. Jag fick höra just en sån kommentar ganska tätt inpå Esters död "känns det inte bättre ändå att hon dog såpass tidigt, det måste ju varit värre om hon hade hunnit bli t.ex. två år. Är du inte glad över det?
Hur ska jag kunna vara glad över det. Jag svarade att nej det kan jag inte, jag hade varit jättelycklig över att få haft två år med henne, det gör ju ont oavsett när man förlorar sitt barn. Detta var från en trebarnsmamma, jag kan ibland ångra att jag inte frågade henne "så då vore det bättre om ditt yngsta barn dog då, för det barnet äldsta och då sörjer du väl mindre då?" Undrar om hon hade insett det sjuka i det hon sagt till mig?
Det finns de människor som inte knyter an till sina barn i magen, men jag knöt an på en gång, jag älskade henne så oerhört och smärtan var och är total, saknaden är hemsk.
Många kramar till dig, fina Sandra!
Men det försvann visst en del text i mitt inlägg!!
"så då vore det bättre om ditt yngsta barn dog då, för du har ju känt det barnet kortare tid än det äldsta och då sörjer du väl mindre då?" Så skulle det stå i vad jag önskade att jag sagt.
Kram
http://mist-ett-barn.blogspot.com/2011/05/en-insikt-av-en-van-som-varmde.html
I länken ovan har jag skrivit mina tankar om detta. Om en vän som först trodde så (men tack och lov inte sa det) men hon insåg när hon själv blev mamma att vi önskat att få träffa vår dotter i livet.
Det är verkligen trist att en del tror så :(.
Kram
Sandra
Kramar*
Skicka en kommentar