Jag kanske var en av mycket få svenska kvinnor som igår inte såg "En unge i minuten". Inte för att jag inte ville. Utan för att jag visste att jag inte borde. Att förlossningar väcker känslor i mig som jag inte riktigt rår på är jag så medveten om att jag också vet att ett sådant program på kvällen inte är lämpligt för mig. För om nätterna är allt så mycket värre.
Jag såg avsnittet idag.
I denna graviditet har jag ännu inte kommit så långt att jag förstår att jag ska föda. Mitt undermedvetna har satt spärrar för vad jag klarar att bearbeta och någon förlossning räknas inte dit. Jag är bara rädd. För allt. Jag förmår inte ens att skriva ned bokstäverna som bildar orden jag är rädd för. Jo. Jag vet att det finns en del att bearbeta här. Och att det börjar bli ont om tid. Men jag är på väg.
I avsnittet kastades jag tillbaka till mitt eget helvete. Rummet med knappen som trycktes på. Paniken. Skriken. Ångesten. Förvirringen. Rädslan. 8 minuter. Tomheten.
När jag såg pappan, till bebisen som föddes med akutsnitt, såg jag N framför mig. Det var ingen som fanns där för honom. Ingen med filt och klappande på axeln. Först när T var ute och upplivningsförsöken var igång kom någon och tog sig an honom. Hur måste han ha känt sig? En del saker är svåra att prata om.
Men jag minns också N med en liten levande E mot sitt bröst. Så beskyddande och överväldigad. Och jag minns mitt eget hjärtas lättnads slag när E skrek för första gången. Vi gjorde det. Vi klarade det. Vi hade inte kämpat förgäves.
tisdag 8 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag var en av dom som inte såg..Kände att det kanske skulle starta något som inte gick att stoppa..
En go kram till dig Sandra, du kastas mellan sorg och glädje hela tiden, du kämpar på med pluggandet och det dåliga samvetet över Eira, du lider när du är ifrån henne, du lider av saknaden över Troy och du älskar stunderna med din dotter, sorg/lycka hand i hand. Som du skriver månadsdagar är jobbiga, förstår det fullt ut och jag tror att det alltid kommer vara så, det är ju en tid som ska vara lycklig men som förbytts i sorg.
Du är en enastående mamma av det jag lärt känna dig via din blogg. Du berör starkt.
Skulle bara vilja krama om dig när sorgen slår tag i kroppen på dig.
Kram Liaa
jag kände oxå igen mig när det gällde snittet...kunde inte hålla tårarna borta...satt oxå och funderade på hur Magnus kände sig och om det var nån som tog hand om honom...
Kram till er tjejer <3
Jag ser inte heller. Igår såg jag och min man någon minut men sa båda att "nej, det här ser vi inte"... Detta med förlossningar är en sorg också. En sorg i sorgen att inte ha en normalt förhållande till ngt som borde vara det bästa som hänt en. På sätt och vis är såklart våra tre förlossningar fantastiska men inte som man önskade sig. En jobbig förlossning som slutade i akut snitt, en vaginal med ett dött barn och ett planerat kejsarsnitt. Inte direkt någon av dem som är drömmen. Så nej förlossnings-tv blir liksom så mycket tankar på vad vi inte fick. Kramar Sandra
Jag såg avsnittet, fast jag bestämt mej innan för att inte se det. Just av samma anledning som du.
Men jag hamnade där och grät och grät....
Och just när dem sa "tryck på knappen" så kom det kalla kårara och jag bara rös. Och kände igen alla känslor. Dem kom över mej igen.....
Men dem fick sin dotter..För dem gick de bra.
Men vi vet att det inte alltid slutar så där lyckligt.... och det rent ut sagt för jävligt!
Jag tycker du är stark och modig som vågar och som gör.
Det kommer gå bra och du klarar det.
STORA KRAM
Skicka en kommentar