såhär i kärleksdagar

Tänk att det kan finnas en sådan stark saknad efter sådant som inte ens funnits. Med Troy saknar jag allt vi inte fick. All stulen tid är mig saknad och allt det vi skulle ha upplevt värker i mig. Sådant som inte finns, men som skulle ha funnits.

Jag skulle inte påstå att jag är uppvuxen utan kärlek. Inte alls. Men i flera avseenden och i långa perioder var kärleken inte villkorslös. Jag är dessutom uppvuxen som föräldrarlös. Inte utan vuxen tillsyn. Men utan en mamma. Utan en pappa. Jag sörjer inte längre det faktum att de inte funnits där i fysisk form. Men såhär i vuxen ålder känner jag ändå en saknad. En saknad av någon som älskar mig, sådär villkorslöst som bara föräldrar gör. För även vuxna barn behöver någon som bryr sig.

Och missförstå mig inte. Jag har en mängd människor som verkligen bryr sig om mig och som jag bryr mig om, men några föräldrar har jag inte. Inte någon som bryr sig sådär enkom om mig, för att jag är deras. Inte vet jag. Jag kan omöjligt säga hur det känns att ha ett sådant band till en annan vuxen. Men jag vet vad jag vill ge till min dotter. Det är en känsla av saknad. Sådant som inte finns, men som skulle ha funnits.

Återigen. Jag hyser en stor tacksamhet över allt jag har i mitt liv och vad jag under livets gång åstadkommit.