När vi var på inskrivning på specMVC hände något mycket märkligt. Eller hände och hände...
Före läkarbesöket träffar vi alltid en BM som skummar vår journal och ser om några prover ska tas eller om något annan ska förberedas inför läkaren. När vi frågar vilken läkare det blir och till svar får att det är drJW blir vi väldigt glada och BM undrar om det finns någon anledning. Jag säger att drJW förlöste vår första son med katastrofsnitt. Kvinnan tittar sneglande på mig och journalen och jag ser att hon är fundersam. N flikar in att det ju var innan T flögs till UAS, där han avled.
-Avled? undrar kvinnan med stora ögon.
Här kallnar mitt inre.
-Ja. Han avled. säger jag, med tonlös röst.
-Men, det står här i journalen att ni har en son, född -08, som lever. Utan anmärkning.
Tystnad.
Jag får något slags minnesbortfall, men färdas i tanken till en annan värld. En värld där det hemma väntar en liten rödhårig pojke. Utan anmärkning.
-Det måste vara fel. säger N.
-Men se här. säger BM och vrider skärmen mot oss.
Vi ser. Det står att han lever. Inget kryss i rutan "Död inom 7 dygn".
-Det är fel iallafall. Han dog den 20 juli. Ett dygn efter att han föddes. säger jag och känner en svag känsla av panik.
-Konstigt. Det borde stå här. Det står inget i inskrivningsmeddelandet heller. Så han avled alltså?
Ja, det slutade med att BM till slut skrev in i journalen att vår förstfödde son föddes och dog ett dygn senare. Anledningen till att vi besöker specMVC fanns alltså inte dokumenterad. Illa. Jag tog illa vid mig. Som om vi blev ifrågasatta. Jag vet att vi inte blev det. Att hon var tvungen att fråga. Men för mig är det en kamp varje dag att inse att Troy inte finns med oss och att behöva insistera på att han inte gör det, för att någon annan ska tro på det är krävande. Mycket!
Hos min "vanliga" BM igår berättade jag vad som hänt. Hon blev bestört och vi såg över journalen och inskrivningsmeddelandet. Allt fanns. Rutan var ikryssad och i meddelandet stod klart varför vi behöver kontroller på specMVC. Klart och tydligt att Troy inte lever.
onsdag 8 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Nej fy sjutton, jag vart alles kall inombords när jag läste.
Jag tycker då att hon minst sagt lät ifrågasättande.. Och att fråga flera gånger, nej fy fan rent utsagt så jävla oproffesionellt.
Jag förstår verkligen att du tog illa vid dig!!
Många kramar till dig!!
Vilket dåligt samvete hon måste ha fått i efterhand särskilt då hon blev så chockad att hon frågade flera ggr, hon måste ju insett i efterhand vad det måste ha tagit på er.
Oavsett så är det hemskt att ni fick vara med om det. Att det kan bli såna missar?! Galet!
VAd ont det måste ha gjort. Massor, masso, massor av kramar till er.
Jessica
Usch vilken hemsk händelse. :(
På fler sätt, och att behöva övertyga BM att något så fruktansvärt verkligen har hänt... Fy!
KRAMAR till er!!
<3
Du känner inte mig men jag vill ändå skicka en kram till dig - och en stor spark i arslet på BM som skötte detta SÅ dåligt!
Men så obehagligt för er. Tråkigt att nå sånt kan hända när man är så utlämnad och tror att man är i trygga händer. Jag skickar en jätte stor kram till er!!!
/Mia
Jag kan inte föreställa mig din smärta Sandra
Men jag sitter här och gråter över att er pojke inte är med er annat än i era hjärtan...
En sorg försvinner aldrig.
stor stor kram
Tack fina Ni för ert stöd!
BM blev sannolikt mycket chockad och det var säkerligen inte hennes mening att "inte tro oss". Till saken hör dock att det är samma BM som vi haft under graviditeten med Eira, vilket ju kan tyckas vara ytterligare en anledning till att hon skulle ha "känt igen oss". Iallafall när vi berättade om allt.
Men men, förhoppningsvis kommer hon aldrig mer att fråga oss samma sak.
Tack än en gång!
Skicka en kommentar