ett långsamt farväl

För mig är separationer väldigt påfrestande. Sedan min barndom har jag anknytningsproblem, vilket varit en stor del i vad som ställt till det för mig som vuxen. Jag har lite svårt att släppa in människor på djupet. Det är mycket få människor som känner mig på riktigt. Men när jag väl öppnar mig har jag svårt att släppa den personen.

Idag blev jag tvungen. Världens bästa psykolog och jag hade idag vårt sista behandlingssamtal. Kanske hade det varit det sista ändå, men idag fanns ingen återvändo. Hon ska nämligen gå i pension. Vad K har gjort för mig är så fantastiskt att det inte ens kan förklaras. Utan henne vet jag inte var jag hade varit idag. Eller om jag ens hade varit. Precis på dagen "firade" vi också den fyrtionde gången. Vi har hunnit med mycket på den tiden. E var också med mig idag och det blev en fin sista gång med allt som behövdes för att knyta ihop säcken. Vilka verktyg jag har att anävnda mig av nu. Evigt tacksam.

Efter besöket hos K åkte familjen med mig till skolan och efter att ha släppt av mig mötte de upp nyfunna vännerna lilla Elina och hennes pappa för att åka till busborgen. Efter mitt seminarie var det en trött duo som hämtade upp mig. Trots att vi med nöd och näppe lyckades hålla E vaken hela vägen hem var hon inte ett dugg trött väl hemma, så bus och stoj hann det bli en stund innan läggdags.

Tack för era fina kommentarer igår. Jag önskar att jag kunde förmedla den värme jag känner när ni ger mig sådan kraft. För det är vad det är. Kraft, när jag inte har någon. Tack.