måndag 20 september 2010

jag har inte kommit längre


Varje månad tror jag att jag kommit längre.
Men varje månad slås jag till marken.
Jag saknar honom.
Jag vet att tiden passerar.
Jag vet, för jag har sett löv falla.
För tredje gången.
Jag vet, för att saknaden i mina armar bränner.
Tusentals sekunder.
Jämt.

Och jag har inget annat att säga.


6 kommentarer:

elin sa...

sänder en varm tanke o en stor kram <3

Kristin sa...

du får en stor kram från mej oxå!

Annica sa...

Du har kommit långt men jag förstår att du saknar,det är klart,det kommer vi nog alltid att göra,konstigt vore det väl annars..Många kramar

Line sa...

Du är så otroligt stark Sandra! KRAM

Frida sa...

Vet du Sandra, låt tiden gå, och om du känner att du inte hinner med den så behöver du inte göra det heller.
Du ska tillåta dig själv att bara vara precis där du känner och behöver få vara just nu! Ge dig själv tid...
I sinom tid kommer du ikapp tiden igen, men på dina villkor. Och då, förhoppningsvis så känns det kanske en aning bättre, för det är på dina villkor och du har bestämt takten!

Jag hoppas du förstår hur jag menar:-)


Varmaste kramar till dig från mig!

Alexandra sa...

Åh vilka fina ord! Många varma kramar från mig