Eira tränar nacken.Det är redan onsdag. Jag hinner knappt tänka att det är ny vecka förrän vi nästan är halvvägs igenom. Jag kan till och från få lite panik över hur fort allt går. Jag vill bara stoppa tiden och hinna andas lite. Insupa varje liten sekund av härlighet.
Eira sov hela natten inatt. Trots det kan inte jag sova. Grubbel, grubbel. Tur att jag ska till min fantastiska psykolog imorgon. Jag funderar på framtiden. Trots att jag vill att tiden ska stå still. Det finns en dubbelhet.
Det här med studierna. Visst vill jag bli färdig. Visst vill jag ut - och hjälpa andra. Men jag vet inte om jag vill börja plugga till hösten. Och om jag ändå gör det, hur påverkas Eira? Hon kommer bara vara 10 månader då. Och syskon? Jag älskar mammalivet, som jag väntat på så länge.
Nej, en dag i taget. Njuta. Det är en ny dag.
Igår knatade vi ner till BVC. Vi träffade kompisarna och lyssnade till tandhygienisten. Eira fick sin första tandborste. Gul och fin.
Eira sover och jag laddar för en promenad ned till gula villan där vi ska träffa kompisarna igen - kul.
4 kommentarer:
Jag började jobba och lämnade över hemmalivet till Johan när Elmer var 8 månader. Det kändes lite konstigt och tråkigt samtidigt som jag ville att Elmer skulle få lika mycket tid hemma med sin pappa, och att Johan skulle få tid hemma med Elmer. Men då visste jag ändå att jag skulle få vara hemma en till omgång inom en snar framtid om allt ville sig väl. Och nu är jag ju hemma med både Elmer och Atle. Så jag förstår hur du känner dig! För nu vet jag inte om det blir lika lätt att lämna över till Johan när det är hans tur. För då kanske min tid hemma är över för gott...
Denna tiden. Märkliga fenomen som aldrig tycks göra som man vill. Det går för snabbt. För långsamt. Eller båda delarna samtidigt...
Jag funderar också på hemmaliv, arbetsliv, pluggliv. Det strular och den tiden smyger sig snabbt inpå. Kanske måste jag ut snarare än jag klarar av. Hoppas inte. En dag i taget var det. Vad ska man göra där framme i framtiden när man inte vet något om den.
Kram!
Ps, underbar bild! Gillar lilla dregglet som dansar sig neråt. ;-)
Jag förstår och känner så väl igen dina tankar! Tanken på att ”lämna” sitt/sina barn och gå tillbaka till skolbänken eller till ett jobb är inte lockande.
Jag hade också ångest över att börja skolan igen. När jag väl började plugga så gick det bra, jag kom in i det på en gång och visst saknade jag barnen men det gick över förväntan att fortsätta där jag slutat innan Theodore föddes. Nu har det gått ett helt år och jag klarar det fortfarande :-).
Hur det nu kommer bli för dig, ett till barn, skola, eller jobb så kommer du fixar det när stunden väl är inne. Njut nu av din mammaledighet, morgondagen ordnar sig!
Jag förstår precis hur du känner dig,,..Jag tänker också mkt på hur jag ska göra i framtiden, samtidigt som man älskar att vara hemma och kanske vill ha en till liten plutt...Men jag har bestämt mig för att antingen ta körkort eller plugga vidare..Jag råder dig nästan att göra samma sak,, att ta din examen, men känner du att du vill vänta en termin extra så ska du göra det.. Själv så tänker jag så mkt på framtiden att jag nästan får ont i magen.. Kram..
Skicka en kommentar