På samma sätt känner jag. Jag har hittat hem. Från en lång och krokig resa. Med mer i mitt bagage än vad jag orkat bära. Tungt. Men jag är hemma. Om än för alltid ärrad. Jag står också där på scenen. Sjunger och dansar för allt jag är värd. Det är mammascenen. Det är hit jag längtat. Det är nu jag lever. Inte bara för att andas. Jag lever. Och sjunger. Som idolErik.
Imorgon ska vi på alla finaste lille Gustavs dop. Vi har längtat. Eira har varit på strålande humör idag och jag tror att det är för att hon också längtar. Söta, bästa Gustav!
3 kommentarer:
Vad skönt, vad härligt!
När man står stadigt klarar man ju just det, att leva och man kan hantera det som smärtar.
KRAM
Och vad söt Eira är förresten! Glömde säga det när vi sågs.
Vad fint du skriver. Orden berör. Jag läser och ler både på in- och utsidan. Kanske för att jag vet vad som har hänt. Kanske för att Erik å Kalle var så duktiga. Tänker instiktivt att jag ska klicka gilla.
Ja, de var den där facebooks-skadan...
Ska gå och slå i anatomi och läkemedelsböckerna om det finns något botemedel.
Saknar er men vi syns snart igen.
Puss å kram från Eiras faster
Charlotte - Ja, det är en konst. Svårt. Jag står stadigt (även om jag känner att jag har lätt att sväva iväg med alla känslor ibland).
Trevligt att se dig, sådär i verkligheten. Och kul att få se vackra Smaragden också. Granaten kanske också var med, men jag hann inte se :-)
Eiras Faster - Puss på dig och tack! Ja, du vet ju, på nära håll hur det varit. En gilla-knapp kanske inte skulle vara så dumt. Jag ska forska i saken. Så du slipper bota dig. :-)
Love YOOOOOU!
Skicka en kommentar