Tänk att kroppen minns så väl. Tänk att allt en människa varit med om etsat sig fast i kroppen. Minnet kan svika, men kroppen minns.Jag minns hur det kändes när Lilla liten (Eira) drog sina fötter på insidan av min mage. Jag minns hur det kändes när Lilla hjärtat (Troy) pendlade från sida till sida med sin lilla rumpa. Jag minns hur det känns när ett litet liv gör sig påmint genom det allra första fladdret. Jag minns hur det känns när någon hickar från insidan.
I slutet av september 2006 började vi prata om att vi var redo för barn. Ett par månader senare slutade vi med preventivmedel. I januari 2007 blev jag gravid första gången. Det slutade med missfall. 7 månader passerade innan jag blev gravid igen. Lilla hjärtat. 9 månader. Sedan kom mörkret. Mörkret övertog allt det som skulle vara så ljust och lyckligt. Vi bestämde dock att vi så snart som möjligt ville bli gravida igen. Men det ville inte sluta blöda. 12 långa veckor av blödande. Efter det ytterligare 3 månader. Ännu 9 månader. Lilla liten är här. Jag är inte längre gravid. Vi kämpar inte heller för att bli gravida. Det känns konstigt. Jag har känt mig gravid även mellan själva graviditeterna. I mitt huvud har jag därmed varit gravid i 3 år. Det har blivit en del av min identitet.
Jag är så oerhört tacksam för Eira. Mer än ord kan beskriva. Min kärlek, mitt älskade lilla hjärtegryn. Att få vara mamma är den största gåvan jag fått. Kärleken är oändlig.
Ändå saknar jag.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar